Göteborgs Konserthus Beethovens femma

RUDI STEPHAN (1887-1915) MUSIK FÖR ORKESTER OP 6 Langsam und gedehnt Rudi Stephan stupade i första världskriget, skjuten av en rysk prickskytt under sin andra dag vid östfronten i Tarnopol, Ukraina. Där förlorade Tyskland en av sina mest lovande unga tonsättare i "ungtyska skolan", influerad av såväl Richard Strauss senromantik och Debussys impressionism som Alban Bergs och Stravinskys modernism. Han föddes i Worms i Rhen-landet. Inte nog med hans tidiga död som 28-åring; huvuddelen av hans manuskript och ofullbordade fragment förstördes i nästa storkrig, i de allierades bombning av Worms 1945. Som 18-åring hade Stephan börjat studera musik vid Musikhög-skolan i Frankfurt men litat mera till sina egna instinkter än formella studier. Han flyttade året därpå till Münchenhögskolan. Efter tidiga sånger och kammarmusik fick han åren kring 1908 smak för större former - som enaktsoperan Far och son och den påbörjade tvåaktsoperan De första människorna (ett freudianskt "erotiskt mysterium" uppsatt först 1920 med de medverkande utstyrda i björnskinn). Vidare kom tenorballaden Kärleksunder och en första Musik för orkester 1910, 35-40 minuter långt. Hans far, en förmögen jurist, bekostade i januari 1911 en konsert i München med de flesta förstlingsverken, spelade med blandad framgång. Musik för orkester signalerade dock en ny uttrycksvilja. Till förläggaren skrev han att stycket inte fick ges "någon poetisk titel, inte antyda tondikt, ingenting". Nästa stycke fick titeln Musik för sju stråkar och ytterligare nästa återigen Musik för orkester, denna gång daterad 1912 och bara häften så lång. Stephan hade nu hunnit få anseende nog för att ges ut av Schotts förlag med anhängare som stred med näbbar och klor för att placera honom endera i den schönbergska fållan eller i mer traditionell stil. En av dem, dirigenten Paul Scheinpflug, beskrev 1925 hans andra Musik för orkester som det största och djupaste i modern musik. "Jag är gripen och skakad varje gång jag hör verket, lika mycket efter varje framförande." Stephan var för honom den som skulle förena alla moderna riktningar i ett stort och riktningsgivande verk. Trots att hans musik knappast spelats under mellankrigstiden (inte heller skulle det ske i kaoset efter andra världskriget), gick ryktet om honom vidare. 1983 ordnades ett symposium kring hans musik av Berlins radiosymfoniker. På skiva kom de båda Musik för orkester jämte hans Musik för fiol och orkester, och efter alla år av glömska upplever hans musik nu en andra vår. Till hans 125-årsdag hyllades han av Berlinfilharmonikerna och den ryske dirigenten Kirill Petrenko i februari 2014 med hans andra Musik för orkester, uruppförd i Jena 1913, och Musik för violin och orkester - uruppförd av just denna orkester 1913. Jämsides spelades andra storverk i den "lyriska expressionismen" - som Skrjabins Le poeme de l'extase och Stravinskys Psalm-symfoni. Nu är det vår tur att möta denna "atmosfäriskt förtätade, klangfärgsiriserande linjeflätning av expressiv uttryckskraft" i denna "symfoni i miniatyr", hans genombrottsverk som 26-åring. ROLF HAGLUND

BÉLA BARTÓK (1881-1945) VIOLINKONSERT NR 1 OP POSTH Andante sostenuto Allegro giocoso Närmare än i denna violinkonsert kommer vi knappast den unge Bartók som människa. Bakom Violinkonsert nr 1 ligger hans heta men kortvariga kärlek till den unga violinisten Stefi Geyer, född 1888. När den skrevs var Bartók nybliven 25-årig pianoprofessor vid Budapest-akademin och Stefi Geyer hans 19-åriga elev. Hon skulle förvara manuskriptet i sin ägo fram till sin död 1956. Konserten uruppfördes inte förrän 1958, drygt 50 år efter tillkomsten, av Paul Sacher och Basels Kammarorkester. En oftare spelad Violinkonsert nr 2 i tre satser skrevs 1937-1938 för violinisten Zoltan Szekely, uruppförd i Amsterdam i april 1939. Ändå har vi hört musiken i den första konserten utan att ana att musiken var två sidor av samma mynt. Bartók hade en kopia och han lät musiken återuppstå som Två porträtt op 5. Det första porträttet, kallat "Ett ideal", var konsertens första sats i nästan oförändrat skick, uruppfört 1911. Stycket uruppfördes tillsammans med det andra, "Nidbild" eller "Karikatyr" (Ein Zerrbild) 1916. Det första är komponerat för symfoniorkester, det andra med konsertens bemanning utökad med essklarinett och basklarinett plus tre tromboner. I breven till Stefi Geyer kan vi följa konsertens framväxt, först hennes "ledmotiv", därnäst tre teman i rad med överskriften "Kärlek". Vi får också veta att han komponerade "som i en narkotisk dröm". Först hade han tänkt sig tre satser som porträtt av den älskade. Det första var en idealiserad bild: "överjordisk och innerlig", nästan änglalik, och i brev till Stefi övervägde han rentav att överge den ateism han bekände sig till sen fyra år. Nästa sats skulle avbilda hennes livlighet: "trevlig, snillrik och rolig". Men en sida återstod, den "likgiltiga, kalla och stumma Stefi" som dock förmodligen skulle ha blivit en "hatisk, avskyvärd musik" och han beslöt stryka satsen. Den skulle inte bara ha blivit myntets avigsida. Redan i breven till henne bekände han: "Mitt rike är dissonansernas värld!" Den långsamma öppningssatsen kallade han "den mest omedelbara musik" han dittills hade skrivit, "direkt ur hjärtat", säkert att uppfatta som hans kärleksförklaring. Den snabba satsen var mera utåtvänd, virtuos och avbildade Stefi som "sällskapsdam och konstnärinna". I ett brev skrev han: "Alltid skall hennes spel föresväva mig". När hon fick manuskriptet hade dock hans känslor redan hunnit svalna. På sista sidan hade han skrivit in en lång dikt som kommit att ses som en av Bartóks inspirationskällor till den groteska balettpantomimen Träprinsen: "Aldrig står två stjärnor så långt ifrån varann som två människosjälar." Ledmotivet för Stefi kom också att omarbetas till den snabba vals som avslutar hans 14 Pianobagateller op 6, kanske ett tänkt ursprung till den aldrig utförda tredje konsertsatsen. Violinkonsertens öppning domineras av soloviolinens sång kring det lugna ledmotivet, följt av ett orkestermellanspel och ett nästan extatiskt vackert soloavsnitt i pianissimo ackompanjerat av harpa. Andra satsen är brokig, dansant och rytmisk. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON

Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Från och med hösten 2013 är Kent Nagano förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde orkestern en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Göteborgs Symfoniker har kallats "en av Europas mest formidabla orkestrar" (The Guardian) och har med sin hedersdirigent Gustavo Dudamel (chefdirigent 2007-2012) hänfört publik och kritiker i såväl Göteborg och Västra Götaland som London, Paris och Wien. Orkestern har en stark lokal förankring och ger årligen omkring 100 konserter i Göteborgs Konserthus vid Götaplatsen. Byggnaden invigdes 1935 och är ett av den nordiska funktionalismens stora monument och berömt för sin fina akustik. Vid sidan av de ordinarie konserterna framträder orkestern varje sommar på Götaplatsen och i Slottsskogen samt gästspelar i Vara Konserthus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Stenhammar och den nordiska profilen Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, blev orkesterns chefdirigent 1907. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och inbjöd kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. I raden av stora gästdirigenter från förr finns Wilhelm Furtwängler, Pierre Monteux och Herbert von Karajan. Idag samarbetar Göteborgs Symfoniker regelbundet med dirigenter som Joana Carneiro, Andrew Manze, David Afkham, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Gustavo Dudamel, Christian Zacharias och Herbert Blomstedt. Turnéer till världens musikcentra Det stora internationella genombrottet kom 1987 när Göteborgs Symfoniker besökte Asien och USA. Sedan dess har orkestern också turnerat i Japan, Kina och Europa och framträtt vid BBC Proms i London, Luzern i Schweiz, Salzburgfestivalen, Musikverein i Wien samt Barbican i London. "En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian efter framträdandet i London 2004. Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker har med stor framgång turnerat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien och Storbritannien, inklusive hyllade gästspel vid BBC Proms i London och Musikverein i Wien. "Göteborgs Symfoniker hade publiken helt i sin hand i går kväll. Salen fullkomligt exploderade." (The Telegraph) "Det hettade till ordentligt när Gustavo Dudamel och hans svenska orkester spelade i Musikverein." (Wiener Zeitung) Prestigefyllda inspelningar på DG, BIS och Chandos Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i ett 100-tal CD. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat symfonier och orkesterverk av Mieczyslaw Weinberg (god vän till Sjostakovitj), Alban Bergs orkestermusik, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med solister ur orkestern samt symfonier av Kurt Atterberg som kommer att ges ut i sin helhet med Neeme Järvi som dirigent. Samtliga skivor som finns utgivna (och som inte utgått) finns i vår butik på Götaplatsen. En del går även att beställa via vår butik. I vårt kalendarium hittar du orkesterns samtliga konserter i Göteborgs Konserthus.

Tyske David Afkham är chefdirigent för Spanska Nationalorkestern och dess kör. Han håller snabbt på att etablera sig internationellt och är en av de mest eftersökta dirigenterna som kommit fram i Tyskland under senare år. Bland höjdpunkterna de senaste två säsongerna finns konserter med Münchens filharmoniker, Staatskapelle Berlin, Sveriges Radios symfoniorkester, Rotterdams filharmoniker, Santa Cecilia-orkestern i Rom, Franska Nationalorkestern och Frankfurts radioorkester samt en turné med Gustav Mahler Jugendorchester. Han debuterar också med Chicago Symphony Orchestra, Bambergs symfoniorkester och Israels filharmoniker. Bland orkestrar han samarbetat med på senare tid finns Concertgebouw-orkestern, London Symphony Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Deutsches Sinfonie-Orchester Berlin, Philharmoniaorkestern i London och Clevelandorkestern. Han debuterade i New York vid Mostly Mozart-festivalen i Lincoln Center. Sommaren 2014 dirigerade David Afkham framgångsrikt Verdis La traviata vid festspelen i Glyndebourne och turnerade även med samma opera under hösten. Han dirigerade första gången Göteborgs Symfoniker 2011 och har givit sammanlagt 16 konserter med orkestern, senast den 19 december förra året då han ledde Bruckners fjärde symfoni, "Den romantiska" och Mozarts Flöjtkonsert nr 1 med Symfonikernas Anders Jonhäll som solist.

Ryske Sergej Krylov är en av de mest begåvade violinisterna i sin generation. Han inbjuds regelbundet till världens främsta konserthus och har framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, La Scala-orkestern och London Philharmonic Orchestra. Cellisten och dirigenten Mstislav Rostropovitj var en viktig person för Sergej Krylovs konstnärliga utveckling, både som vän, artist och musiker. Bland dirigenter han samarbetat med finns Michail Pletnjov, Dmitrij Kitajenko, Valerij Gergijev, Vladimir Jurowski och Vladimir Ashkenazy. Säsongen 2015-2016 framträder Sergej Krylov bland annat med St Petersburgs filharmoniker, Ryska Nationalorkestern, Atlanta Symphony Orchestra, Helsingfors stadsorkester, Själlands symfoniorkester och Cincinnati Symphony Orchestra. Samtidigt fortsätter han sitt framgångsrika arbete som chefdirigent för Litauiska kammarorkestern med konserter i Vilnius och turnéer i Europa. Kammarkonserter med violin och piano fyller upp andra delar av hans kalender. Bland musiker han samarbetar med där finns pianisterna Denis Matsuev, Lilya Zilberstein, Itamar Golan och Bruno Canini, altviolinisterna Yuri Bashmet och Nobuko Imai samt mezzosopranen Elina Garanca och Belceakvartetten. Sergej Krylov har spelat in Paganinis 24 capricer samt givit ut inspelningar på EMI och Melodiya.