Mitt f\u00f6rsta orkesterverk skrev jag som 44-\u00e5ring. Efter det har det g\u00e5tt v\u00e4ldigt snabbt. Jag har skrivit f\u00f6r de flesta svenska orkestrarna och flera utl\u00e4ndska ocks\u00e5. Jag t\u00e4nker musik dygnet runt. Det h\u00e4nder att jag komponerar \u00e4ven n\u00e4r jag sover. Med \u00e5ren g\u00e5r det allt fortare att skriva musik eftersom jag st\u00e4ndigt g\u00e5r och bearbetar det jag h\u00e5ller p\u00e5 med. Det k\u00e4nns som att musiken rinner ur mig, som att jag s\u00e4tter p\u00e5 en kran och det fl\u00f6dar ut en massa musik som jag inte visste att jag skulle skriva. Jag vill g\u00e4rna vara med p\u00e5 repetitionerna, speciellt i orkestersammanhang eftersom det \u00e4r ett s\u00e5 stort \u201dinstrument\u201d.<\/p>\n
Det \u00e4r oerh\u00f6rt intressant att h\u00f6ra hur musikerna m\u00f6ter musiken. Vad de tycker \u00e4r l\u00e4tt och sv\u00e5rt, rent tekniskt. Det allra roligaste \u00e4r sj\u00e4lvklart att f\u00e5 se hur mitt eget uttryck kommer fram och hur det n\u00e5r fram till musikerna. Musik, och alla konstarter, \u00e4r underg\u00f6rare i alla samh\u00e4llen. D\u00e4r finns det andrum f\u00f6r ett spr\u00e5k och en kommunikation. Den \u00e4r universell och utanf\u00f6r det spr\u00e5k vi pratar dagligen med varandra, den n\u00e5r p\u00e5 ett djupare plan.<\/p>\n
Jag har upplevt m\u00e5nga lyckliga \u00f6gonblick i skapandet. Jag var Composer in Residence f\u00f6r Camerata Nordica n\u00e4r jag skrev Concert for flute, strings and harp som blev nominerad till det mest betydande verket 2011. Det kom till efter en jazzkonsert p\u00e5 Fasching. Efter\u00e5t gick jag upp p\u00e5 mitt hotellrum och musiken bara kom. Det \u00e4r ett av mina egna verk som jag skattar h\u00f6gst.<\/p>\n
En g\u00e5ng kom jag till en orkester i Tyskland och det l\u00e4t inte klokt. Jag sk\u00e4mdes och t\u00e4nkte att jag inte ville g\u00e5 p\u00e5 uruppf\u00f6randet. Jag kunde inte st\u00e5 f\u00f6r det. Sedan sk\u00e4rpte orkestern sig s\u00e5 vid sj\u00e4lva framf\u00f6randet blev det okej. Det var v\u00e4ldigt jobbigt att vara maktl\u00f6s, att inte kunna g\u00f6ra n\u00e5got \u00e5t att orkestern faktiskt gjorde ett d\u00e5ligt arbete. Ett alltf\u00f6r l\u00e5ngsamt tempo kan f\u00e5 musiken s\u00e5 tr\u00e5kig att klockorna stannar och ett f\u00f6r snabbt kan g\u00f6ra stycket ospelbart. L\u00f6n f\u00f6r m\u00f6dan \u00e4r n\u00e4r musiken g\u00e5r fram, n\u00e4r jag k\u00e4nner att folk blir ber\u00f6rda. Det m\u00e5ste inte vara t\u00e5rar, det f\u00e5r g\u00e4rna vara skratt och roligt, eller crazy, eller argt, alla k\u00e4nslor.<\/p>\n
Det \u00e4r h\u00e4ftigt att man med musik har m\u00f6jligheten att anv\u00e4nda hela k\u00e4nslospektrat. Det finns ett uttryck f\u00f6r allt. Att h\u00f6ra sin musik spelas av andra \u00e4r underbart. N\u00e4r jag g\u00e5r p\u00e5 uruppf\u00f6randena k\u00e4nner jag mig stolt och glad. Att f\u00e5 vara med om de stunderna \u00e4r h\u00f6jdpunkten i mitt arbete \u2013 jag kan aldrig f\u00e5 nog. Det \u00e4r en stor k\u00e4rlek.<\/p>\n
Anna-Lena Laurin, tons\u00e4ttare<\/p>\n