Stäng
Meny

Arkiv

Johannes Brahms


 2 min
1 konsert
1990-12-09


 10 min
35 konserter
2007-05-05


Akademisk festuvertyr (4-händigt piano)
 


 3 min
1 konsert
1995-11-19


Altrapsodi (1869)
 13 min
8 konserter
2017-12-08

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) RAPSODI FÖR ALTSOLO, MANSKÖR OCH ORKESTER OP 53 Under 1860- och 1870-talen intresserade sig Brahms mycket för körmusik till orkesterackompanjemang. 1868 var han färdig med sitt storslagna Ein deutsches Requiem där han för första gången kombinerade soloröster (sopran och baryton), kör och orkester. Verkets framgångar lockade honom att fortsätta med kantaten Rinaldo (tenor), och därpå vara det också dags för altsolo - en rapsodi över en text ur det stora diktverk Johann Wolfgang Goethe skrev 1777: Harzreise im Winter. Brahms var mycket förtjust i Goethes diktning, men bara fem av hans många solosånger är tonsättningar av Goethes dikter. Brahms kände förmodligen att den tyske diktarfursten krävde större dimensioner och uttryckskraft än det en enkel sång kunde rymma, och rapsodin kom att bli hans kärleksförklaring till Goethe. Men inte bara till honom, som vi ska se. Orkestern inleder med ett öde vinterlandskap i form av ett c-molladagio och sedan kommer altrösten, ensam till att börja med. I andra delen förenar sig manskören med solisten i en av romantikens vackraste klangberusningar. Tonarten har då också skiftat till renaste C-dur. Det är frälsning genom en kvinnas kärlek som tolkas - något som tonsättaren själv förgäves längtade efter. Men i slutet av september 1869 skrev Clara Schumann i sin dagbok: "Johannes visade mig för ett par dagar sedan ett underbart verk för alt, manskör och orkester. Han kallade det sin bröllopssång. Det skakade mig med sin djupt kända smärta i ord och musik, så att jag inte kan erinra mig ha hört något så uttrycksfullt på länge." I detta ligger en gripande tragisk ironi. Bruden Brahms syftade på var nämligen Claras 24-åriga dotter Julie som den olyckliga tonsättaren i all hemlighet förälskat sig i utan hennes vetskap. Hon förlovade sig kort därefter med en greve Marmorito. STIG JACOBSSON


 
1 konsert
1981-01-20


 
1 konsert
1983-09-22


 
2 konserter
1983-09-24


 
1 konsert
1983-09-22


 4 min
1 konsert
1998-03-12


 3 min
1 konsert
1998-03-12


 27 min
8 konserter
2017-09-10

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) CELLOSONAT NR 1 E-MOLL OP 38 Allegro non troppo Allegretto quasi menuetto Allegro Den första av Brahms båda cellosonater komponerades åren 1862-1865 men det skulle dröja ytterligare 21 år till nästa, vida större anlagda och fyrsatsiga cellosonat. Inte bara detta antyder viss tvekan. Den första tillkom i två etapper, 1862 och 1865. Även den tycks ha varit tänkt i fyra satser, med den långsamma sedermera struken. Möjligen återuppstod den i Sonat nr 2. Men det offentliga uruppförandet av nr 1 dröjde åtta år, efter dussintals privatframföranden, särskilt på turnéer av virtuosen David Popper, innan sonaten tillägnades amatörcellisten och sångläraren Josef Gänsbacher och "uruppfördes" av honom den 14 januari 1871. Huruvida detta skedde i Leipzig eller Wien är omstritt. När de spelade stycket tillsammans lär Brahms dock ha varit så högljudd i pianostämman att Gänsbacher inte ens kunde höra sin egen cello. "Var glad för det", påstås Brahms ha svarat och därpå ha spelat än kraftfullare. De två första satserna tillkom sommaren 1862, med första satsen nästan dubbelt så lång som de två följande, och originaltiteln antyder verkligheten bakom anekdoten: Sonat för piano och violoncell, i den ordningen, med cellon i en därmed antydd underordnad roll. Brahms tanke hade varit att inför publiken allra först presentera sig som kammarmusiker med en violinsonat, vilken dock drogs in och förstördes. Nu skedde det i stället med den första cellosonaten med tonsättarens påpekande att denna förvisso inte var svårspelad för något av instrumenten. Redan i inledningen satsar han på cellons kvalitet som mollpräglat melodiinstrument av arkaisk karaktär (och inte bara i begreppets litterära mening: "korthugget saklig och böljande poetisk"). Även mellansatsen har retrospektiv karaktär med en modalitet besläktad med renässansens harmonik, dock med en triodel av mera romantisk särart. Den mollstämda lyriken i cellon har tiderna igenom tagits till musikernas hjärta. Finalens tillkomst dröjde till 1865. I den har spårats citat från Bachs Kunst der Fuge (satserna Contrapunctus 4 och 13) men också släktskap med Beethovens fugerade finaler, som den sena cellosonaten op 102:2. När Brahms erbjöd sonaten för tryckning till musikförlaget Breitkopf & Härtel 1865 blev han dock refuserad. I stället kom sonaten ut på Simrocks förlag ett år senare. ROLF HAGLUND


 
5 konserter
2005-10-22


 
1 konsert
1906-11-13


 3 min
1 konsert
2008-02-03


 
1 konsert
1941-04-11


 
1 konsert
1993-11-30


 35 min
40 konserter
2014-03-21


 1 t 10 min
36 konserter
2019-10-19

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Elva koralförspel (arr. Thomson) (1896)
 9 min



Etyder för piano
 


 22 min
1 konsert
1993-10-20


 
1 konsert
1909-11-15


 
1 konsert
1941-02-16


 14 min
1 konsert
1995-09-26


 10 min
1 konsert
1977-02-24


 20 min
5 konserter
1995-11-19


 24 min
3 konserter
2010-01-20


 
1 konsert
2008-11-09


 
1 konsert
1935-02-17


 12 min
1 konsert
2009-10-15


 
1 konsert
2015-02-18


 12 min
4 konserter
2004-10-15


 18 min
48 konserter
2007-05-05


 19 min
2 konserter
2002-10-20



 29 min
2 konserter
2002-04-07


 32 min
3 konserter
2011-02-26


 
1 konsert
1999-09-08


 
2 konserter
1985-08-30



 
2 konserter
1983-09-24


 
1 konsert
1928-03-02


 14 min
1 konsert
1993-10-20


 
1 konsert
1983-09-22


 
1 konsert
1983-09-22


Intermezzo E-dur (stråk- och blåsarr.)
 


 
1 konsert
1993-11-30


Intermezzo Ess-dur op 117:1 (salongsmusik)
 


 5 min
1 konsert
1998-03-12



Junge Lieder I (Meine Liebe ist grün) med piano
 


 40 min
8 konserter
2014-09-14


 26 min
7 konserter
2019-05-19

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) TRIO FÖR KLARINETT, CELLO OCH PIANO A-MOLL OP 114 Allegro Adagio Andantino grazioso Allegro När Johannes Brahms skrivit sin stråkkvintett op 111 bestämde han sig för att inte publicera fler verk. Nu var det dags för ungdomarna att ta över. Detta var ett så lyckligt beslut att oanade skaparkrafter frigjordes. Ytterligare en omständighet spelade in: han hade blivit bekant med den klarinettist som spelade i hertigen av Meiningens ensemble, Richard Mühlfeld. Inspirationen flödade och i början av 1890-talet resulterade detta i att fyra lysande kammarmusikverk för "fröken klarinett" hamnade på notpapperet. Det var ett instrument som Brahms tidigare inte alls ägnat något större intresse men nu hade han upptäckt klarinettens möjligheter och alla de nya verken är skapelser av högsta fulländning. Det blev en trio op 114, en kvintett op 115 och två sonater op 120 (1894). Trion för piano, klarinett och cello (för att använda den ordning som tonsättaren skrev på titelbladet) går i a-moll och skrevs 1891 i Bad Ischl, en av de vackra och stillsamma platser som Brahms under somrarna uppsökte för att få arbeta i lugn och ro. Cellon inleder verket med huvudtemat, och klarinetten tar över och utvidgar, medan pianot lägger till rytmiska idéer. I adagiot inleder klarinetten med ett elegiskt tema som cellon hittar en fortsättning på i gavottliknande rytm. Den tredje satsen är varken ett scherzo eller ett intermezzo, utan en ganska glad vals, vars mellandel utgörs av en folklig Ländler-melodi. I finalen dyker det upp ungerska färger. Trion uruppfördes i Berlin den 12 december 1891 med Mühlfeld som klarinettist, Robert Hausmann som cellist och med tonsättaren själv vid pianot. Vid samma konsert uruppfördes också den samtidigt skrivna klarinettkvintetten. STIG JACOBSSON


 
1 konsert
1981-01-20


 24 min
3 konserter
2008-04-27


 25 min
2 konserter
1938-04-18


 2 min
1 konsert
2012-12-01


Liebestreu
 


 5 min
1 konsert
1995-11-19


 
1 konsert
1982-04-23


 3 min
1 konsert
2008-02-03


Nänie (1880)
 15 min
2 konserter
2004-10-15


 5 min
1 konsert
1997-10-31


 
1 konsert
1906-11-13


Paganinivariationer (1863)
 


 45 min
44 konserter
2016-09-23

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) PIANOKONSERT NR 1 D-MOLL OP 15 Maestoso Adagio Rondo: Allegro non troppo Johannes Brahms hade ofta svårt att bestämma sig för i vilken form han skulle stöpa sina musikaliska idéer. Att han därför började skriva en sonat för två pianon, som han sedan tänkte sig som en symfoni, och som - när verket så småningom fullbordats - visade sig bli en pianokonsert, är bara naturligt. Det var en process som kunde ta många år. Kvar blev emellertid i det här fallet en symfonisk karaktär, som är särskilt tydlig i den monumentala första satsen. Musiken är också påverkad av vännen Robert Schumanns försök att ta sitt liv genom att i sinnesförvirrat tillstånd kasta sig i Rhen 1854, och därför har den fått ett djupt dystert innehåll. Den andra satsen har i skisserna överskriften: "Benedictus, qui venit in nomine Domini" (Välsignad vare han som kommer i Herrens namn) - också det en anspelning på Schumann, som avlidit 1856, och som Brahms brukade kalla "Myherr Domine". Den inledande violinmelodin har en innerlig, nästan religiös karaktär som behålls under den själfulla dialogen mellan piano och orkester. Finalen är ett rondo med ljusare stämning, men musiken går fortfarande huvudsakligen i moll. Konserten fullbordades 1858 efter fem års slit och tonsättaren var själv pianosolist vid uruppförandet i Hannover i januari året därpå. En vecka senare framfördes den i Leipzig. Brahms skrev i ett brev: "Den första repetitionen medförde ingen reaktion från musiker eller åhörare. Vid den andra fanns inga åhörare och inte en muskel rörde sig i musikernas ansikten… Vid framförandet åhördes första och andra satserna utan den minsta reaktion. Efteråt började tre par händer försiktigt klappa mot varandra, varpå visslingar från alla håll hindrade sådana bifallsyttringar. Ingenting mer har jag att berätta om händelsen, för ingen har ännu sagt ett ord om stycket till mig… Jag tror att detta är det bästa som kan hända. Det tvingar mig att samla tankarna och det sporrar. Trots allt håller jag ju ännu bara på att experimentera och känna mig för. Men visslingarna var ändå för mycket, eller hur?" I dag är Brahms första pianokonsert förvisso älskad av publiken, och fruktad av solisten som har ett gigantiskt verk att bemästra. Den lever på sin intensitet och sin vildhet, på sin kraft och sitt självklara uttryck. STIG JACOBSSON


 48 min
53 konserter
2011-12-15


 40 min
8 konserter
2016-02-06


Pianokvartett nr 1 (piano 4 händer) (1856)
 


 49 min
3 konserter
1972-01-24


 35 min
6 konserter
2018-12-15


 40 min
6 konserter
2012-03-04


Pianosamling
 


 
1 konsert
1990-12-18


 39 min
1 konsert
1974-01-29


 26 min
1 konsert
1978-02-21


 
1 konsert
1939-12-01


Pianotrio efter Sextett G-dur (bearb. Kirchner)
 


 33 min
12 konserter
2005-10-30


 
9 konserter
2011-11-26


 21 min
6 konserter
1988-02-02


Rinaldo (1863)
 36 min
2 konserter
1997-09-07


 4 min
1 konsert
1998-03-12


 9 min
1 konsert
2005-11-20


 
2 konserter
2008-02-03


 3 min
3 konserter
2007-03-31


 2 min
8 konserter
2013-04-26


 
3 konserter
2007-03-31


 5 min
3 konserter
2010-04-14


 6 min
1 konsert
2018-11-10


 15 min
7 konserter
2005-09-10


 45 min
14 konserter
2005-04-09


 46 min
1 konsert
2012-01-22


 35 min
15 konserter
2017-03-24

SERENAD NR 2 A-DUR FÖR ORKESTER OP 16 Allegro Moderato Scherzo: Vivace Adagio Quasi Menuetto Rondo: Allegro Brahms båda serenader, nr 1 D-dur, opus 11, och nr 2 A-dur opus 16, uruppfördes år 1860. De skrevs då tonsättaren var anställd som pianist, körledare och pianolärare för prinsessan Friederike vid hovet i Detmold i nordöstra Nordrhein-Westfalen. Mest kom han att studera Haydns symfonier och han fann via violinisten Joseph Joachim Mozarts blåsarserenader. Särskilt märks detta i Serenad nr 2 för piccolaflöjt, dubbla flöjter, oboer, klarinetter, fagotter, horn, altfioler, violonceller och kontrabasar, alltså helt utan violiner, därav också styckets mörkare stråkklang. I förväg sände han stycket till Clara Schumann som fängslades särskilt av den tredje satsen, adagiot: "Underbart vackert" skrev hon till svar, "hela stycket har viss kyrklig prägel och kunde vara ett eleison". Visiten i Detmold innebar för första gången att Brahms fick tillgång till en egen orkester och de båda serenaderna var hans första rena orkesterverk. Brahms ledde själv uruppförandet av Serenad nr 2 i Hamburg den 10 februari 1860. Hamburgfilharmonikerna spelade då också Beethovens violinkonsert med Joseph Joachim som solist, och Brahms framträdde som solist i Schumanns pianokonsert. Kritiken blev dock blandad, och ännu värre gick det vid reprisen i november. Carl Reinecke, själv också tonsättare, dirigent och pianist, tog då till storsläggan och kallade serenaden "urlångtråkig, mager och torftig", medan tonsättaren sades ha gjort "förtvivlade ansträngningar att låta arbetet framstå som polyfont och lärt". Snart skulle dock omdömena bli annorlunda när insikten så småningom spreds om vad som kom att kallas "den progressive" Brahms. Tonsättaren själv höll sitt stycke högt och gjorde också en bearbetning för fyrhändigt piano 1890, som rentav gjorde honom lycksalig: "Med sådan lust har jag sällan skrivit noter." Just 1860, när de båda serenaderna ur- uppfördes, kom Brahms att underteckna ett manifest riktat mot "nytyska skolan" i musiken, med särskilt Liszt och Wagner i skottlinjen. Brahms kom därigenom efter Mendelssohns död att ses som främste talesman för den konservativa falangen i musiken, ett faktum som säkert också speglades i Reineckes recension. Serenaden inleds på läckraste sätt i klarinetterna, allegro moderato, alla breve, på ett sätt som nästan påminner om Mozarts klarinettkvintett, med viss utomhuskänsla och drag av blåsorkester. Scherzot låter ana Beethoven-inspiration, medan det följande adagiot med sin åtta gånger, i olika tonarter återkommande basmelodi är serenadens kärnpunkt, kulminerande i ett underbart hornparti. Menuetten har i sin tur jämförts med Mozarts vackraste serenadsatser, medan slutrondot med sin elegiska ton skulle placera in Brahms i det givna triumviratet Bach-Beethoven-Brahms. Rolf Haglund


 
1 konsert
2009-10-15


 21 min
1 konsert
1993-10-20



 
1 konsert
1993-11-30


 23 min
1 konsert
1973-01-23


 
1 konsert
1945-03-06


 40 min
3 konserter
1997-09-28


Sonater op 120 (violin och piano)
 


Stråkkvartett A-dur op.26
 


 30 min
8 konserter
1979-02-27


 34 min
7 konserter
2013-12-08


 35 min
6 konserter
1985-10-15


 
1 konsert
2019-05-11


Stråkkvintett nr 2 (kammarork.)
 


 31 min
1 konsert
1989-04-04


 33 min
4 konserter
2012-02-11


 42 min
4 konserter
2011-12-04


 
1 konsert
1906-11-13


 45 min
120 konserter
2019-09-14

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


 39 min
104 konserter
2018-10-03

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


 35 min
83 konserter
2017-06-10

SYMFONI NR 3 F-DUR OP 90 Allegro con brio Andante Poco allegretto Allegro Brahms tredje symfoni kan ståta med ett av de vackraste romantiska teman som skrivits: allegrettot i c-moll som med sin lätta tretakt får strängar att resonera hos de flesta kännande människor. I modern tid blev det känt som tema i Ingrid Bergman-filmen Tycker ni om Brahms… (1961) efter Françoise Sagans novell Aimez- vous Brahms? som den mer kärleksfullt heter i original. Brahms tredje symfoni var naturinspirerad, han skapade bäst med grönskan inpå knutarna. Han hade ärvt strategin av Beethoven och andra föregångare: arbeta som pianist, musiker och lärare höst till vår, komponera på sommaren. För Brahms blev det en livsstil. Mahler följde samma modell. Egentligen hade Brahms tänkt tillbringa sommaren i Bad Ischl men planerna ändrades när han fann avskildhet och inspiration i tyska Wiesbaden, en gammal kurort, dit han anlänt efter en resa längs Rhen. Det är uppenbart att Brahms skrev symfonin under lyckliga omständigheter denna sommar 1883. Var han förälskad? Alltid i Clara Schumann. När hon spelat igenom symfonin i versionen för två pianon skrev hon till Brahms: "Alla satser tycks bilda en enhet, som ett hjärtslag." Symfonin är en hälsning till henne och en hyllning till hennes framlidne make Robert Schumann, Brahms mentor och vän. Själva inledningen till symfonin - som öppnar sig likt en vidunderlig utsikt när man efter en lång vandring bland tallar och granar når en hög höjd - påminner inte så lite om inledningen till Schumanns "Rhensymfoni" (den tredje). Det nämnda allegrettot har också likheter med romansen i Schumanns fjärde symfoni som Brahms utgav i originalversion på egen bekostnad efter tonsättarens död. Brahms kostar också på sig en ironisk kommentar till den fortfarande pågående fejden mellan Brahmsanhängare (traditionalister) och wagnerianer (nytyska skolan) - tre toner i horn och oboe i förstasatsens avslutning. Känner ni igen det? Just det, Tristan och Isolde. Wagner hade dött i februari samma år… Stefan Nävermyr


Symfoni nr 3 (fyrhändigt piano)
 


 42 min
102 konserter
2018-04-25

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 4 E-MOLL OP 98 Allegro non troppo Andante moderato Allegro giocoso Allegro energico e passionato (Tema con variazioni) Brahms ägnade gärna somrarna åt att komponera och åren 1884 och 1885 vistades han i den lilla alpstaden Mürzzuschlag söder om Wien där han under de varma månaderna komponerade sin sista symfoni, den fjärde. Så småningom dirigerade han själv uruppförandet av verket. Detta ägde rum i Meiningen den 25 oktober 1885, men blev ingen omedelbar framgång, trots att Brahms även denna gång komponerat melodiskt träffsäker och eftertänksamt orkestrerad musik. Det som gjorde det hela lite tveksamt var att musiken inte alls var särdeles lättköpt. Publiken fann alltför mycket vemod och man talade om höstmusik. Liknelsen är i själva verket inte alls så tokig, om man också tänker på att hösten inte bara är mörk, utan även har starka färger. Det har sagts att Brahms vid denna tid ingående studerade den antike grekiske tragöden Sofokles drama Oidipus, och möjligen har några av stämningarna därifrån smugit sig in i musiken. I dag har Brahms fjärde symfoni hög status. Den betraktas som krönet på ett väldigt symfoniskt skapande, och som en mästares testamente. Det är en djup, mild och lätt resignerad musik med sällsynt väl balanserad form och karaktär. Och särskilt har man beundrat finalen med dess i blåsarna presenterade åttataktiga passacagliatema i strängt genomförda och konstfulla variationer. STIG JACOBSSON


Sånger i urval
 


Sånger med piano
 


 
1 konsert
1993-11-30


 2 min
1 konsert
1995-11-19


 13 min
35 konserter
2016-05-04


Tragisk uvertyr (4-händigt piano)
 


 16 min
1 konsert
1999-03-04


 11 min
2 konserter
1998-11-01


 
1 konsert
1928-03-02


 3 min
25 konserter
2014-01-11


 3 min
4 konserter
2011-06-15


 2 min
5 konserter
2006-04-08


 4 min
2 konserter
2009-01-25


Ungersk dans nr 11 (ork. Parlow) (1872)
 2 min


Ungersk dans nr 12 (ork. Parlow) (1852)
 2 min


Ungersk dans nr 13 (ork. Parlow)
 


Ungersk dans nr 14 (ork. Parlow) (1852)
 2 min


Ungersk dans nr 15 (ork. Parlow) (1852)
 3 min


Ungersk dans nr 16 (ork. Parlow) (1852)
 2 min


Ungersk dans nr 17 (ork. Dvorak) (1852)
 3 min



Ungersk dans nr 18 (ork. Dvorak) (1852)
 1 min


 2 min
2 konserter
2009-01-25


Ungersk dans nr 19 (ork. Dvorak) (1852)
 2 min


 
1 konsert
2006-01-21


Ungersk dans nr 2 (ork. Hallén)
 


 3 min
1 konsert
1996-12-03


Ungersk dans nr 20 (ork. Dvorak) (1852)
 2 min


Ungersk dans nr 21 (ork. Dvorak) (1852)
 1 min


 2 min
7 konserter
2006-04-08



Ungersk dans nr 4 (ork. Juon) (1852)
 4 min



 
3 konserter
2007-03-31


 2 min
76 konserter
2019-10-12


 3 min
26 konserter
2008-11-21


 
2 konserter
1993-09-18


 
4 konserter
2007-03-31


 3 min
11 konserter
2011-06-15


Ungersk dans nr 7 (ork. Hallén) (1852)
 2 min


Ungersk dans nr 7 (ork. Schmeling)
 



Ungerska danser nr 11-16 (ork. Parlow) (1852)
 13 min


Ungerska danser nr 17-21 (ork. Dvorak) (1852)
 10 min


 6 min
44 konserter
1973-05-21


 2 min
26 konserter
2007-03-31


 
1 konsert
1987-10-06


 2 min
11 konserter
1997-10-04


 
2 konserter
1986-02-11



Variationer över ett ungerskt tema (1854)
 



 
3 konserter
2008-02-03


 2 min
1 konsert
1995-11-19


 
1 konsert
1986-10-07


 41 min
84 konserter
2018-04-25

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) VIOLINKONSERT D-DUR OP 77 Allegro non troppo Adagio Allegro giocoso, ma non troppo vivace Vid Wörthersee i österrikiska Kärnten ligger den lilla idylliska orten Pörtschach. Där tillbringade den tyske tonsättaren Johannes Brahms somrarna 1877-1879. Han vandrade i de vackra omgivningarna och kände sig så harmonisk och lycklig att han den första sommaren komponerade sin andra symfoni i D-dur och sommaren därpå sin violinkonsert, också i D-dur, en ovanligt positiv tonart för tonsättaren, som ofta ansågs tungsint och orolig. Just mitten av 1870- och början av 1880-talet var de stora orkesterverkens tid för Brahms, som tidigare ägnat mest tid åt sånger, piano-, orgelstycken och kammarmusik förutom sitt stora Ein deutsches Requiem från 1868. Andra pianokonserten, violinkonserten och samtliga fyra symfonier skapades 1876-1885. En av Brahms bästa vänner var Joseph Joachim, en redan framgångsrik soloviolinist när de båda träffades i 20-årsåldern. Det var också Joachim som introducerade honom för Robert och Clara Schumann 1853, en viktig händelse i Brahms karriär och liv. Eftersom han inte var så insatt i violinens tekniska möjligheter blev Joachim hans rådgivare under komponerandet av violinkonserten. Det blev en kamp då och då, Joachim ville gärna att konserten skulle visa hans virtuositet i känslosam romantisk anda. Brahms ville hellre ha en dialog och ett likvärdigt samspel mellan orkester och solist, krävande för soloviolinen, javisst, men inte ett shownummer av tom uppvisning. Detta hindrar inte att Brahms enda violinkonsert är ett kraftprov för solisten. Först ville tonsättaren ha en fyrsatsig konsert. Men han insåg snart att det inte passade i hans uppläggning av verket. Den tilltänkta scherzosatsen togs bort. Brahms lär ha sagt att det fanns ett sådant överflöd av melodier i Pörtschach att man måste vara försiktig så att man inte trampade på dem! Efter orkesterns inledning med kraftfulla rytmiska avsnitt får solisten börja sin tolkning av den energiska musiken i dialog med orkestern. Så stannar allting upp för solistens solokadens som vid urpremiären visade Joachims fantastiska improvisationsförmåga. Den blev så småningom nedskriven och spelas fortfarande ofta, även om flera kända violinister gjort sina egna. Vid dagens konsert får vi dock höra Brahms godkända version av Joachims kadens. Andra satsen är en underbar, idyllisk kontrast. Det är oboen som får introducera dess långa vackra melodi innan soloviolinen tar över för en lika andlös fortsättning. Som en rokokoinspirerad naturskildring i pastoral harmoni och innerlighet. Tredje satsen har beteckningen "allegro giocoso" - ett lekfullt allegro - men inte för snabbt. Joachims ungerska bakgrund hyllas i både den virtuosa solostämmans och orkesterns jämbördiga glädjeuttryck i rondoformens folkliga dansrytmer och en hetsigt accelererande avslutning. Vid uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879 stod Johannes Brahms själv på dirigentpulten. Recensenten Dörffel skrev att "Joachim spelade med en sådan kärlek och tillgivenhet att han i varje takt direkt eller indirekt kunde överföra hur mycket han var delaktig i verkets tillkomst". I dag är Johannes Brahms violinkonsert en av de mest spelade och älskade. Tiden har hunnit i kapp både innehåll och teknik. GUNILLA PETERSÉN


 26 min
10 konserter
2008-10-11


 20 min
5 konserter
2019-03-03

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) VIOLINSONAT NR 2 A-DUR OP 100 Allegro amabile Andante tranquillo. Vivace. Andante. Vivace di più. Andante. Vivace Allegretto grazioso (quasi Andante) Brahms andra violinsonat går i A-dur och brukar ibland kallas Thun-sonaten eftersom den komponerades vid denna schweiziska sjö, en kär tillflyktsort som Brahms besökte tre somrar i rad med början 1886. Här frigjordes hans inre känslor. De sex veckorna sommaren 1886 var särskilt lyckliga och han komponerade då även den andra cellosonaten och den tredje pianotrion - vid sidan av en lång rad sånger. Sonaten skrev han "medan han väntade på en kär väns ankomst". Vännen i fråga var den unga, vackra sångerskan Hermine Spies som han vid denna tid hade en mycket intensiv och uppmärksammad kärlekshistoria med. Detta kan också vara förklaringen till att Brahms i sin ljusa och laddade musik citerar ett par egna sånger vars texter kan ges kärleksfulla associationer. Fröken Spies lade säkert märke till citaten eftersom sångerna skrivits direkt med tanke på henne. I första satsen förekommer således sångerna Komm bald op 97:5 och Wie Melodien zieht es op 105:1. I genomföringsdelen kombinerar tonsättaren dessa båda melodier på ett synnerligen konstfullt sätt. Andra satsen kan ses som en kombination av långsam koral (andante) och en virvlande dans (vivace). I finalens början citeras också sången Immer leise wird mein Schlummer op 105:2 innan musiken utvecklas i ett rondomönster. Men avslutningen blir inte ett briljant jubel, utan snarare en lyrisk och kärleksfull avrundning. Sonaten uruppfördes i Wien den 2 december 1886 då Brahms redan hade påbörjat sin tredje violinsonat, den i d-moll op 108. STIG JACOBSSON


 20 min
8 konserter
1997-11-23


 
2 konserter
1928-03-02


 3 min
5 konserter
2008-02-03


 2 min
1 konsert
1995-11-19


 
1 konsert
1926-04-05


 
2 konserter
1983-01-18


 20 min
1 konsert
1972-10-31

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!