Stäng
Meny

Arkiv

Dmitrij Sjostakovitj


 14 min
1 konsert
1995-09-17


 5 min
1 konsert
2008-03-01


 
1 konsert
2006-04-24


 1 min
10 konserter
1998-01-17


 20 min
1 konsert
2000-11-17


Balettsvit ur Bulten
 27 min


 29 min
21 konserter
2016-04-29


 36 min
12 konserter
2018-09-20

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 2 Largo Allegretto Allegretto Början av 1960-talet var en kamp för Sjostakovitj. Efter att under många år motstått den sovjetiska kulturpolitikens försök att kuva honom gav Sjostakovitj upp 1960 och blev officiell medlem av kommunistpartiet. Medlemskapet var förknippat med skam och ångest. På Leningradkonservatoriet såg hans studenter honom som en spillra av det förgångna, de hade just börjat blicka västerut för inspiration. Sjostakovitj hade klarat hela Stalin-tiden, med dess utrensningar och fosterländska imperativ för kulturarbetare, fastän andra föll runt om honom. Prokofjev, till exempel, klarade inte pressen utan blev sjuk. Men nu var det Sjostakovitjs tur att bli sjuk, han fick polio och att spela piano blev allt svårare. Han föll och bröt benen. Om det är därför vill jag låta vara osagt, men jämfört med hans första cellokonsert, skriven sju år tidigare, är musiken i den andra cellokonserten svartare, smärtan lurar överallt. En liten nedåtgående fras, bara fyra toner lång viskar, ekar i första satsen. Den påminner om början av John Dowlands (1563-1626) Lacrimae, själva sinnebilden för sorg, men den skiljer sig åt på ett enda intervall när. Solocellon och orkestern turas om att spela frasen tills den etsat sig fast i oss. Konserten har inte samma flöde av ilska och energiska idéer som den första. Däremot har den det gemensamt med den första cellokonserten att den är skriven direkt för Mstislav Rostropovitj. Solisten sätts på prov i den här konserten, cellon har nästan inte en enda paus, det är närmare 40 minuter oavbrutet spelande. Samtidigt finns inte många ställen för solisten att briljera, cellon får liksom inte vara ifred för orkestern. När cellon äntligen får vara ensam i tredje satsen får instrumentet den otacksamma uppgiften att spela fanfarer. Men strax efter kommer det som kanske är det vackraste partiet i hela konserten. Det är som om Sjostakovitj inte kan bestämma sig, är det en solokonsert eller en orkester som ackompanjeras av ett soloinstrument? Sjostakovitj funderade tydligen ett slag på att kalla konserten sin fjortonde symfoni. Sats nummer två innehåller en populär slagdänga från Odessa - Pretzel, köp pretzel! Samtidigt är det som ett leende som omedelbart förvandlas till en förvriden grimas. Om det är smärtsamt annars, blir det nästan outhärdligt när smärtan blandas med något som hade kunnat vara en glad melodi. I tredje satsen får vi vila en stund från mörkret, men tio minuter in är det i gång igen, mer vildsint än i första satsen. När kampen är över är resten av cellokonserten som efterdyningar, utmattning eller minnen av det som en gång gjorde ont. KATARINA A KARLSSON


Cellosonat (1934)
 
3 konserter
2006-12-06


 
3 konserter
2008-12-20


 20 min
1 konsert
1994-03-09


 1 min
15 konserter
2010-01-09


 5 min
1 konsert
2013-05-25


Festuvertyr (1954)
 6 min
10 konserter
2017-01-07


 6 min
1 konsert
1994-10-14


 2 min
6 konserter
2006-11-18


 4 min
1 konsert
1999-01-29


 
1 konsert
1981-05-26


 3 min
1 konsert
2016-10-21


Glad marsch (1949)
 
2 konserter
1997-04-12


Japanska dikter (1928)
 13 min


 25 min
2 konserter
2018-08-23

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) JAZZSVIT NR 2 Marsch Dans nr 1 Dans nr 2 Liten polka Lyrisk vals Vals nr 1 Vals nr 2 Final Sjostakovitj är i dag förmodligen mest känd för sina stora symfonier men han var oerhört produktiv på en mängd olika områden. Han skrev till exempel musik till en rad baletter och filmer. På 1950-talet satte okända kolleger till Sjostakovitj samman korta stycken ur denna omfattande musik till en "svit för varietéorkester", även kallad Jazzsvit nr 2. Här handlar det inte om det vi vanligtvis känner igen som jazz utan mer om dans- och underhållningsmusik. Sviten var länge bortglömd och återupptäcktes inte förrän på 1980-talet. Uruppförandet skedde av Mstislav Rostropovitj och London Symphony den 1 december 1988. Ursprungen till Liten polka, Lyrisk vals och Vals nr 2 är ej kända men de övriga styckena är hämtade från följande filmer och baletter: Marsch och Final från filmen Korzinskinas äventyr (1940), Dans nr 1 från filmen Bromsen (1955), Dans nr 2 från baletten Den klara bäcken (1935) och Vals nr 2 från filmen Den första grupperingen (1956). Vals nr 2 användes även som öppnings- och avslutningsmusik i Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut (1999). STEFAN NÄVERMYR


 20 min
5 konserter
1998-04-22


 3 min
6 konserter
2006-11-18


 
1 konsert
2006-04-24


 13 min
1 konsert
1988-05-18


 1 t 11 min
1 konsert
2003-01-31


 8 min
3 konserter
2017-10-27

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) PASSACAGLIA UR LADY MACBETH FRÅN MTSENSK Sjostakovitjs opera Lady Macbeth, efter Nikolaj Leskovs roman, blev en stor succé vid premiären 1934 och den spelades inom kort runt om i Sovjetunionen och även i Europa (Stockholm 1935). Men så råkade Stalin höra talas om detta framgångsrika verk och ville absolut se operan. Han tyckte inte om den! Och i stort sett dagen därpå försvann den från alla sovjetiska scener. Med tiden omarbetade Sjostakovitj operan och döpte om den till Katarina Ismajlova, efter huvudpersonen. Det är en förskräcklig historia som berättas, fylld av svek, våld, mord. Men operan är mycket gripande i skildringen av samhällets utstötta och är musikaliskt ett mästerverk. Mellan scenerna fyra och fem lade Sjostakovitj in ett intermezzo, en helt instrumental passacaglia ursprungligen skriven för orgel. Men eftersom orglar är sällsynta i operateatrar orkestrerade han den också. Det är ett tufft stycke musik vilket man också kan förstå om man vet vad som händer i de omgivande scenerna. I fjärde scenen har Katerinas liderlige svärfar Boris slagit hennes älskare Sergej sönder och samman - varför hon förgiftar Boris. I femte scenen överraskas hon av sin make, Sinovij, medan hon sköter om Sergej. Tillsammans mördar de Sinovij. STIG JACOBSSON


 22 min
11 konserter
2018-05-24

DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


 17 min
5 konserter
2009-01-29


 22 min
1 konsert
1990-03-31


 31 min
14 konserter
2006-10-27


 28 min
10 konserter
2017-04-23

PIANOTRIO NR 2 Andante Allegro non troppo Largo. Allegretto Andra världskriget innebar i sitt inledande skede framgång för Sjostakovitj. Hans sjunde symfoni som han börjat komponera strax efter att Sovjetunionen blivit invaderat av Tyskland hade snabbt blivit en världssuccé och en symbol för motståndet mot nazismen. Han engagerades att arrangera patriotiska sånger som framfördes vid fronten. Men den åttonde symfonin ändrade på Sjostakovitjs popularitet. Förväntningarna var stora men infriades inte. Den borde varit optimistisk, menade kritikerna, och det var den inte. Även Pianotrio nr 2 är ett verk som knappast kan ha levt upp till den framtidstro som det var musikens plikt att skildra, enligt den kommunistiska kulturpolitiken. Den är skriven till minne av Sjostakovitjs elev Fleischmann som hade stupat vid Leningrad. Men också till offren för förintelsen, vilket var tidigt med tanke på att kriget ännu inte var slut. Fleischmann var själv judisk och Sjostakovitj tar upp judisk dansmusik i trion. Fast det bara handlar om tre instrument visar trion Sjostakovitjs instrumenteringskonst, liksom skelettet av en symfoni. Det blir så tydligt hur instrumenten lyfter, förstärker varann och turas om att vara temabärande, färga klangen, eller helt enkelt piska upp stämningen. Ordet "meander" har jag hört användas om hur Sjostakovitj arbetar. Ordet är både vackert, och stämmer oerhört bra på hur musiken låter och fungerar. En meandrande flod är enligt nationalencyklopedin en flod med kraftigt vindlande strömfåra som trots alla vindlingar transporterar vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust. I ytterkurvorna ökar strömhastigheten, i innerkurvorna minskar den. Brinkar, som ibland brister, bildas längs kanterna. Katarina A Karlsson


 
1 konsert
2018-04-07


 
1 konsert
2013-09-28


 3 min
13 konserter
2013-12-07


 
1 konsert
1989-12-19


 
1 konsert
1989-12-19


 
1 konsert
1989-12-19


 8 min
2 konserter
2003-02-02


 
1 konsert
2006-04-24


 
1 konsert
1989-12-19


 
1 konsert
1989-12-19


Romanser över dikter av Pusjkin
 


 8 min
1 konsert
2007-04-26


 
2 konserter
2010-06-08


Sex romanser op 62a (1942 (1943)
 


 24 min
1 konsert
2000-03-19


Skogarnas sång (1949)
 33 min


Skådespelsmusik
 


Sonett LXVI ur op 62 (1942 (1943)
 


 16 min
1 konsert
2010-03-21


 25 min
2 konserter
2002-04-27



 18 min
2 konserter
2002-04-27


 
1 konsert
2002-04-24


 33 min
4 konserter
2019-10-31


Stråkkvartett nr 3 (1946)
 


 26 min
2 konserter
2002-04-21


 
2 konserter
2019-11-17

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) STRÅKKVARTETT 5 B-DUR OP 92 Allegro non troppo Andante Moderato. Allegretto Bach skrev sin 24 fugor och preludier, Das Wohltemperierte Klavier, på 1700-talet, nästan 100 år senare spelade Fanny Mendelssohn dem för sin pappa och ytterligare drygt 100 år senare skrev Sjostakovitj sin egen version. Det var strax efter det som hans femte stråkkvartett kom till. Det finns de som påstår att han hade tänkt skriva 24 såna också, men det fick stanna vid 15. Just den femte stråkkvartetten fick vänta på att uruppföras eftersom Stalin var sjuk. Detta är inte Sjostakovtjs mest spelade kvartett och det är synd för den andra satsen är smått unik. När Sjostakovitj någon gång leder in oss i en romantisk eller melodisk värld brukar han ofta kontrastera strax därefter med hårda och våldsamma klanger. Men i kvartettens andra sats avhåller han sig från detta. Vi får vistas i ett landskap i hela nio minuter som präglas av stillhet, eller en avklarnad sorg. Själva längden gör något med lyssnaren. I kvartettens första sats använder Sjostakovitj ett tema ur kollegan och före detta eleven Galina Ustvolskajas klarinett-trio tillsammans med symbolen för hans eget namn; D. SCH = tonerna D, Eb, C, H. Detta kan säga något om de känslor han hyste för henne, han friade senare. I musiken dansar de båda temana tillsammans, samtalar, kanske rentav flörtar, men i verkligheten blev Ustvolskajas svar på hans frieri nej och början på en livslång ovänskap. I tredje satsen kommer ironin tillbaka med en vals lika uppsluppen som vore den av Prokofjev, men i vanlig Sjostakovitj-stil kan oron och rastlösheten inte hållas tillbaka. Ilskan orkestreras på det sätt som bara han kan, även om än instrumenten bara är fyra stycken. Stråkarna piskar strängarna så taglet yr medan tonaliteten meandrar. I slutet kommer valsen tillbaka för ett kort besök innan den nostalgiska platsen från sats två visar sig vara själva himmelen. KATARINA A KARLSSON


 13 min
4 konserter
2018-08-19


 
10 konserter
2019-05-25


 
10 konserter
2019-10-12


 16 min
1 konsert
1932-12-21


Svit ur Hamlet (1964)
 21 min


Svit ur musiken till filmen Bromsen (1955)
 40 min


 40 min
1 konsert
1994-08-31


 32 min
26 konserter
2016-09-02


 53 min
26 konserter
2019-09-20

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 10 E-MOLL OP 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia - helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell. 1948 kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni - Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret. 1953 dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga "Stalin-satsen"). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SvD


 55 min
22 konserter
2006-09-23


 39 min
7 konserter
2017-10-27

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 12 D-MOLL OP 112 Det revolutionära Petrograd. Moderato-Allegro Razliv. Adagio Aurora. Adagio Mänsklighetens gryning. Adagio (satserna spelas i en följd) Sjostakovitjs elfte symfoni skildrar den första ryska revolutionen 1905 och den tolfte handlar om den stora ryska revolutionen 1917. Den tolfte är tillägnad minnet av Lenin men när det gäller Sjostakovitj kan man aldrig vara riktigt säker på om det är ärligt menat, ironiskt eller påtvingat av makthavarna. Man kan inte bortse från att den "stora socialistiska oktoberrevolutionen" satte djupa spår i Sjostakovitj själv. Som mottaglig elvaåring hade han levat mitt uppe i oroligheterna, sporrats av förhoppningarna, skrämts av dess grymhet. Han hade tittat på när Lenin anlände till Finlandsstationen i Petrograd 1917. Vid 10-årsminnet av revolutionen komponerade han en symfoni (nr 2) och en sorgmarsch för piano till revolutionens offer. Det är sådant han berättar på nytt i den brett upplagda tolfte symfonin, fullbordad den 22 augusti 1961 och uruppförd i början av oktober samma år av Leningradfilharmonikerna och Jevgenij Mravinskij, under den tjugoandra partikongressen. Även om symfonins fyra satser har associationsrika titlar så gör man nog klokast i att lyssna på detta verk som absolut musik. Första satsen är ett grant symfoniskt allegro i regelrätt sonatform, även om det kanske också kan sägas skildra stämningarna i det förrevolutionära Petrograd - som staden kallades mellan 1914 och 1924. Elfte symfonin är fylld av citerade revolutionshymner men i den tolfte hittar man ett enda musikaliskt citat. I slutet av första satsen kan man höra den ryska arbetarsången Tappert kamrater, framåt marsch!. I andra satsen laddas stämningen upp. Och ibland har det påståtts att detta är ett porträtt av Lenin (likaväl som scherzot ur tionde symfonin är ett porträtt av Stalin), men detta har tonsättaren själv förnekat. I alla händelser är satsens titel också namnet på den sjö och den hemliga bostad fyra mil nordväst om Petrograd som Lenin ledde revolutionens första tid ifrån. I tredje satsen får vi vara med om revolutionens första stund när matroserna på pansarskeppet Aurora skjuter skott genom ett fönster på Vinterpalatset. Skeppet kan fortfarande beskådas vid en kaj i St Petersburg. I finalen byggs en triumferande apoteos upp, kallad "mänsklighetens gryning". Man kan undra varför denna symfoni trots de avgjorda kvaliteterna förblivit en av Sjostakovitjs mer sällan spelade. Kanske saknar den djupare undermeningar, ett personligt engagemang, kanske blir det för mycket grant utanverk. Åren efter Stalins död (1953) innebar en stark vitalisering av den sovjetiska tonsättarföreningen. Många nyskrivna verk diskuterades ingående och spelades upp för medlemmarna innan de uruppfördes. Således spelades Sjostakovitjs tolva i en version för fyrhändigt piano av kollegerna Boris Tjajkovskij och Mieczyslaw Weinberg i början av september 1961, och i partitidningen Pravda kunde man läsa att "i denna symfoni känner man närvaron av traditionen från Musorgskij, i en ny tolkning av tonsättaren." STIG JACOBSSON


 1 t 1 min
2 konserter
2017-02-01


 52 min
4 konserter
1992-05-21


 42 min
8 konserter
2018-11-23

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 15 A-DUR OP 141 Allegretto Adagio. Largo. Adagio Allegretto Adagio. Allegretto. Adagio. Allegretto Sjostakovitjs sista symfoni är ett av hans sällsynta orkesterverk från de sista åren. Den uruppfördes av sonen Maxim Sjostakovitj i januari 1972 och är ett i många avseenden unikt verk. Det var då nästan 50 år sedan han påbörjade sin första, geniala symfoni. Men på många sätt står de båda symfonierna nära varandra: den virtuosa orkesterbehandlingen, flykten, idéernas djärvhet, de oväntade associationerna med anspelningar på egna och andras verk. Mest överraskande är väl det tydliga citatet ur Rossinis Wilhelm Tell-uvertyr som dyker upp i första satsen. Där finns för övrigt också en tolvtonsserie - ja, den återkommer i alla satserna. Den andra satsen är en sorgmarschliknande klagosång som kontrasterar mot scherzot. Den övervägande långsamma finalen bjuder på flera kända citat, bland annat dödsmotivet ur andra akten ur Wagners Valkyrian. I pukorna hör man rytmer från hans egen Leningradsymfoni. Tonsättaren har fällt följande uttalande: "Det är stor skam att komponisterna tycks förbigå Tjechov. Ett av mina verk grundar sig på motiv av Tjechov, den femtonde symfonin. Den är inte en förstudie till Den svarta munken, utan variationer på ett tema. Mycket i den femtonde har relation till Den svarta munken, även om den är ett fullständigt självständigt stycke." Den svarta munken är en novell av Tjechov som Sjostakovitj hade långt gångna planer att skriva en opera över - till slut resulterade planerna istället till denna symfoni. STIG JACOBSSON


 43 min
3 konserter
2013-09-29


Symfoni nr 2 "Till oktober" (1927)
 21 min


 32 min
2 konserter
1996-12-06


 1 t
7 konserter
2015-09-04


 47 min
62 konserter
2019-09-06

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo Den 28 januari 1936 var Dmitrij Sjostakovitj i Arkangelsk för att spela sin cellosonat tillsammans med cellisten Viktor Kubatskij. Strax före konserten fick han se dagens Pravda och en artikel, rubricerad "Kaos istället för musik", som handlade om hans opera Lady Macbeth från Mtsensk. Verket kritiserades för disharmoni, ett kaotiskt sammelsurium av melodiska brottstycken och fraser utan sammanhang, för skrik i stället för sång och för vanvettiga rytmer istället för uttryckskraft. Nio dagar senare kom Pravda med ännu ett angrepp, denna gång mot baletten Den klara bäcken, och snart haglade attackerna för formalism även över verk som hans pianokonsert och pianopreludier. Under loppet av 1936 skrev Sjostakovitj sin fjärde symfoni, men dirigenten Fritz Stiedry - som några år tidigare uruppfört pianokonserten - ställde sig under repetitionerna ytterst tveksam. Sjostakovitj drog tillbaka symfonin som inte uruppfördes förrän 1961. Under sommarmånaderna 1937 tog han istället itu med sin femte symfoni. Arbetet gick fort - symfonin var klar redan efter tre månader. Många teman kom till honom i sömnen. Uruppförandet ägde rum i Leningrad den 21 november 1937, detta Moskvaprocessernas år, och till 20-årsminnet av ryska revolutionen. Leningrad-filharmonikernas framförande under Jevgenij Mravinskij blev en enastående framgång: "Människor som i sitt allra bästa humör kom till konserten för att lyssna på femman grät… Nu säger alla: "Vi visste inte, vi förstod inte, vi trodde på Stalin, vi blev lurade." Jag känner vrede mot sådana människor. Vem förstod inte, vem blev lurad? Det var fråga om bildade människor - författare, tonsättare, skådespelare. Folk som applåderade min femte symfoni. Naturligtvis hade de förstått. De förstod väl vad som hände omkring dem och de förstod vad den femte rörde sig om." Men hur var det då med den artikel i Sjostakovitjs namn som publicerades den 25 januari 1938 och där han kallade femte symfonin "En sovjetkonstnärs praktiska svar på berättigad kritik" och där han sade sig i finalen ha strävat efter att "lösa upp första satsens tragiska motiv i livsbejakande optimism"? Idag vet vi att Sjostakovitj ofta inte ens själv fick läsa dessa artiklar som publicerades i hans namn. I självbiografin säger han på tal om den så kallade jubelfinalen: "Glädjen är påtvingad, skapad under hot, precis som i Boris Godunov. Det är som om någon slår dig med en käpp samtidigt som han säger: du ska vara glad, du ska vara glad; du reser dig och går darrande din väg muttrande "vi ska vara glada, vi ska vara glada". Vad är det för en apoteos? Man skall vara en fullkomlig idiot för att inte höra det." ROLF HAGLUND


 30 min
24 konserter
2014-09-20


 1 t 15 min
9 konserter
2012-05-10


 1 t 2 min
6 konserter
2010-11-19

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


 27 min
10 konserter
2015-04-10


Teatermusik till Hamlet (1931)
 20 min



 
1 konsert
2018-10-06


 5 min
1 konsert
2006-09-29


 
2 konserter
1993-02-28


Två Krylov-fabler (1922)
 


Två stycken av D. Scarlatti
 7 min


 10 min
1 konsert
2011-11-05


Ur judisk folkdiktning (1948)
 


 23 min
9 konserter
1998-02-06


 
1 konsert
2014-01-29


 1 min
5 konserter
2016-06-18


 1 min
12 konserter
2005-10-01


 2 min
4 konserter
1991-10-01


 10 min
1 konsert
1988-05-18


 2 min
2 konserter
2014-01-11


 2 min
1 konsert
2017-01-28


Violasonat (1975)
 29 min
2 konserter
2008-03-09


 36 min
15 konserter
2019-10-24

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD


 28 min
3 konserter
2017-09-21

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) VIOLINKONSERT NR 2 Moderato Adagio Adagio. Allegro Året var 1967, Sjostakovitjs andra violinkonsert hade urpremiär. Han hade fyllt 60 året innan och fått Leninorden för andra gången samt hammaren och skärans guldmedalj. Han var gift med en kvinna som var hälften så gammal som han själv. Det låter som ett ganska behagligt liv, men tyvärr var Sjostakovitjs hälsa sviktande. Den hade egentligen aldrig varit bra, redan som tonåring hade han haft tbc. Ett helt liv av vodka och cigaretter hade inte gjort saken bättre. Men 1967 var det värre; året dessförinnan hade han fått sluta spela piano, polio var diagnosen och kanske var den också anledningen till hans frakturer. Samma år hade han också sin första hjärtattack. 1967 skrev han så här i ett brev: "Uppnått mål hittills: 75% (brutet högerben, brutet vänsterben, bristfällig högerhand). Allt jag behöver göra nu är att förstöra vänsterhanden så blir 100 procent av mina extremiteter ur funktion." Att Sjostakovitjs andra violinkonsert är mörk, är alltså inget att förvånas över. Liksom den första violinkonserten skrevs den till David Ojstrach. Då var den något helt nytt, numera är den del av standardrepertoaren för en violinist, även om den första violinkonserten spelas oftare. Som andra åldrande konstnärer har Sjostakovitj renodlat sina uttrycksmedel. Musiken är avskalad, orkestreringen är glesare, färre instrument spelar samtidigt. Violinen strävar ibland på helt ensam, ibland i sällskap, lite otippat, av hornet som höjer sig över orkesterväven. Vad är det de säger till varann, hornet och violinen? Som vanligt kommer galopprytmen en åttondel + två sextondelar (samma rytm som i signaturmelodin till Bröderna Cartwright, och faktiskt den rytm en häst i galopp skapar). Dock inte lika ofta och på samma vettlöst skenande sätt som i symfonierna. Enligt min mening är Sjostakovitjs andra violinkonsert ett av hans vackraste verk. I uppgivenheten finns en skönhet som inte försöker behaga på minsta vis. Särskilt slutet av andra satsen. Verket är en utmaning för solisten, och anses vara en av de svåraste violinkonserterna som finns. Det är en dryg halvtimme oavbrutet spelande, från brutala utbrott, till skira melodier och dubbelgrepp. KATARINA A KARLSSON


 33 min
2 konserter
2015-03-07

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!