Franz Schubert
FRANZ SCHUBERT (1797-1828) STRÅKKVARTETT NR 14 D-MOLL "DÖDEN OCH FLICKAN" Allegro Andante con moto Scherzo: Allegro molto Presto I dag betraktas Franz Schuberts d-mollkvartett som ett oersättligt mästerverk men samtiden kunde inte ta den till sig. Violinisten Ignaz Schuppanzig, som var Beethovens vän, klappade Schubert välmenande på axeln och gav goda råd. Förlaget Schott & Söhne refuserade kvartetten, liksom förlaget Breitkopf & Härtel, och när verket sent omsider spelades 1833 - då Schubert varit död i fem år - anklagade kritikerna tonsättaren för att ha använt ett alltför affekterat tonspråk. Troligen skrevs kvartetten 1824, och därmed föregriper den Beethovens sista verk i genren. Musiken är ytterst personlig och fylld av en ärligt upplevd sorg, ja rent av desperation. Samtiden chockerades av denna ohöljda känslosamhet och tragik. Men verket går tillbaka till 1817 då Schubert tonsatte journalisten Matthias Claudius dikt Döden och flickan (publicerad 1775). Det blev en av hans mest laddade romanser. Texten handlar om total hopplöshet. Nu lät Schubert i kvartettens andra sats sångens tema utvecklas till en tema-med-variationer-sats där uttrycket fördjupas ännu mer. Även i de övriga satserna är det sångtonen som dominerar - Schubert är ju en av musikhistoriens främsta melodiker och romanstonsättare. Andantet är alltså en dödens visa, men i Scherzot tränger livskraften fram i en något kantig och galghumoristisk dans, även den i moll och med närhet till Beethoven. I finalen dominerar första satsens dystra stämning. Vi har här att göra med ett själsligt porträtt av en mycket begåvad och känslig konstnär. Han har med största allvar skapat en själslig bikt och närmat sig arbetet med symfonisk bredd. Det förvånar därför inte att en senare mästare som Gustav Mahler greps så starkt av musiken att han bearbetade den för stråkorkester. STIG JACOBSSON
FRANZ SCHUBERT (1797-1828) STRÅKKVARTETT NR 15 G-DUR D 887 Allegro molto moderato Andante un poco moto Scherzo: Allegro vivace Allegro assai Den österrikiske tonsättaren Franz Schubert hade två år kvar att leva när han i juni 1826 på tio dagar komponerade sin sista - och mest omfattande - stråkkvartett, nr 15 i G-dur. Sedan 1822 var han märkt av en sjukdom som endast ledde till döden, den fruktade syfilisen, som han troligtvis ådragit sig vid något besök på en av Wiens bordeller. Helt bevisat att han avled av sjukdomen 1828 är det inte. Men tidens behandling med kvicksilverkurer av olika slag försvagade honom så att han under sina sista veckor varken kunde äta eller dricka. Han bodde då hos brodern Ferdinand i en fuktig lägenhet utanför Wien varför man inte heller kan utesluta att han avled i den vanligaste av tidens sjukdomar, tyfus. 1824 skrev Schubert ett långt och deprimerat brev till gode vännen Kupelwieser i Rom: "Jag känner mig som den olyckligaste och eländigaste människan i världen. Tänk dig en människa som aldrig mera kommer att bli frisk och som i sin förtvivlan över detta ständigt försämrar sin situation. Tänk dig en människa vars ljusaste förhoppningar blir till ingenting och för vilken kärlekens och vänskapens lycka inte skänker annat än den högsta smärta… " Samtidigt skrev han under dessa orosår den mest fantastiska musik fylld av livslust och skaparglädje. Han umgicks med vänner, reste, undervisade, blev obesvarat förälskad i en elev. Ett par veckor före sin död, den 19 november, 1828 anmälde han sig till kompositionslektioner hos läraren Sechter i Wien! Stråkkvartetten nr 15 i G-dur anses vara Schuberts främsta och en storartad sammanfattning av hans instrumentala kompositionskunnande. Den är fylld av hans kännetecknande växlingar mellan ljus och mörker, mellan dur och moll, mellan nyskapande harmonik och inspiration från tidigare "husgudar" som J S Bach, Haydn, Mozart, Beethoven och i sista satsen till och med en humoristisk släng av Rossinis operaensembler. Cellon är framträdande inom lugna avsnitt och ofta använder Schubert tremoloeffekter i de olika instrumenten som skapar oro och spänning. Kvartetten är spelmässigt mycket krävande genom sina varierade känslouttryck, tempi och stämningar, men så fantastisk att lyssna till just därför! GUNILLA PETERSÉN
FRANZ SCHUBERT (1797-1828) DIE WINTERREISE Under sitt näst sista år i sitt korta liv skrev Franz Schubert bland annat sin omfattande sångcykel Die Winterreise, Vinterresan. Den bestod av 24 sånger, alla texterna var skrivna av Wilhelm Müller, jämnårig med Schubert och som tidigare skrivit Die Schöne Müllerin till tonsättaren. Men Schubert komponerade dem inte riktigt i den ordning diktaren skrivit dem. Texterna publicerades först i Müllers diktsamling, Gedichte aus den hinterlassenen Papieren eines reisenden Waldhornisten (Dikter ur en resande valthornists efterlämnade papper), som kom ut 1821 i Dessau där författaren bodde. Franz Schubert skulle 1827 skriva musik till de anspråkslösa dikterna och Die Winterreise blev den sista av Schuberts storartade sångepos, så helt annorlunda i melodi och form än hans tidigare sångcykler. Schubert var sedan 1822 stundtals mycket sjuk, man kallade det "nervsjuk", men det var med största sannolikhet syfilis. Ibland blev han bättre och kunde vistas ute bland sina vänner, ibland kunde han varken äta eller dricka på flera dagar. Men han fortsatte att skriva musik. Mot slutet förutom Die Winterreise - som han skrev i två omgångar 1827 med vissa ändringar så sent som två veckor innan han dog i november 1828 - även den mindre Schwanengesang och flera instrumentalstycken av olika storlekar, krönta av hans Symfoni nr 9 i C-dur som kom 1828. Den hade två år tidigare föregåtts av Nr 8 som försvunnit och ej hittats. Die Winterreise handlar om vandraren, som inte kunnat få den flicka han älskar och som därför ger sig ut i världen, ut i det snötäckta landskapet. På hennes dörr skriver han God natt så att hon ska tänka på honom. Och i nästa sång, Vindflöjeln, är han ledsen över att han över huvud taget gått in i hennes hus. Som vindflöjeln på taket leker vinden därinne med hjärtan. I Frusna tårar är han medveten om att hans tårar fryser till is, men att de ändå är glödheta och smälter isen. I Kyla är hans hjärta förfruset och om det smälter kommer hennes bild att rinna bort. Vid stadsporten står Linden som bjuder honom vila, men han fortsätter sin vandring. I Översvämning följer han bäcken genom gatorna, "när mina ögon gråter, är jag vid min älskades hus". I På floden ser han att även den är frusen och han ristar in dagen då han kom och dagen då han gick därifrån. I Återblick är han i tanken tillbaka i staden där allt började och han står vid hennes hus. "Varje ström skall nå havet och varje lidande också sin grav" tänker han i Irrbloss och i kolarens koja, i Vila, fann han visserligen tak över huvudet, men ingen vila för sina såriga lemmar. Han längtar efter våren i Vårdröm. I Ensamhet går hans steg mot den vida världen och han tänker att det var härligare när stormens mörker rådde. Posthornet ljuder vänligt, men han får inget brev, han längtar till den han älskade. Det gråa huvudet är frostens verk, håret är fortfarande svart under. Kråkan följer honom ur staden, "flyg och låt mig vara"! Det Sista hoppet skall försvinna när han själv faller till marken. I Byn vilar människorna, men han tror inte längre på människodrömmar. I Den stormiga morgonen ser han sitt hjärtas bild på himlen, i Besvikelse följer han förgäves den list som gömt ett hem, ett paradis, en själ därinne. Vägvisaren visar obevekligt vägen som ingen återvänt ifrån. I Värdshuset, kyrkogården, blir han nekad en grav, i Mod må vi udden bjuda, om inte Gud går in i striden blir vi själva gudar! Vädersolarna var tre, nu har de bästa två flytt. Vevlirare vill du ha mina visor till din låda? GUNILLA PETERSÉN
