Arkiv

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) NÖTKNÄPPAREN OCH JAG 1. Miniatyruvertyr 2. Scen 3. Inledning akt I 4. Marsch 5. Strid mellan Nötknäpparen och råttkungen 6. Snöflingornas vals 7. Sockerféns dans 8. Tarantella 9. Arabisk dans 10. Trepak (rysk dans) 11. Kinesisk dans 12. Rörflöjternas dans 13. Prinsens och sockerféns dans 14. Blommornas vals 15. Final Pianoarrangemang: 1, 9 & 12 Stepan Esipoff 2 Pjotr Tjajkovskij 3, 5 & 15 Gavin Sutherland 4, 6, 7, 8, 10, 11 & 13 Michail Pletnev 14 Percy Grainger Visst känner vi till Clara och Franz och deras nattliga äventyr med Nötknäpparen och råttkungen - en berättelse som blott och bart utspelar sig i Claras dröm, men vilken dröm! Kanske hade hon ätit för mycket god julmat och läckra sötsaker? Att julbordets överflöd spelar sin roll i danssagan avslöjar titlarna som lockar med nötter (förstås!), choklad och en sockerfé. Nötknäpparen var ett samarbete mellan Tjajkovskij och den kejserliga baletten i St Petersburg under ledning av fransmannen Marius Petipa. Han hämtade storyn från sagan Nötknäpparen och råttkungen i den franska bearbetningen av Alexandre Dumas d y ("De tre musketörerna") som hämtat stoffet från den romantiska sagokonstens mästare E T A Hoffman. Kultureliten i St Petersburg var balettokig och slukade de påkostade produktioner som den kejserliga balettens 230 dansare med sina prima ballerinor och manliga stjärnor gav ljuv rörelse åt. Redan vid uruppförandet hade Tjajkovskij tankar på att Nötknäpparen skulle bli en årlig jultradition för barn och vuxna och så småningom besannades den drömmen i stora delar av världen. Även i Göteborg där folk varje jul flockas för att uppslukas av den underbara sagan. Nötknäpparen och jag skapar med musik, dans, ljus och animationer sin egen förtrollade värld som med övernaturlig charm ofrånkomligt fångar allas uppmärksamhet. Handlingen känner vi igen. Det hela utspelar sig på julafton. Bland klapparna finner syskonen Clara och Franz en nötknäppare. När Franz försöker knäcka en stor nöt går redskapet sönder. Under natten drömmer Clara att den trasiga knäpparen får liv och attackeras av möss under ledning av den hemske råttkungen. Då rycker pepparkakssoldaterna ut till försvar - en stor batalj följer. Först när Clara kastar sin sko på råttkungen faller denne till golvet och mössen försvinner. Nötknäpparen förvandlas till en vacker prins som tar Clara med sig till godisparadiset. Där hålls bankett med sockerfén som värdinna. På festen framträder allehanda underliga varelser i form av choklad, te, kaffe och annat i en lång rad danser. Balettens final inleds med den berömda Blommornas vals, följd av en dans mellan sockerfén och prinsen. Ytterligare en vals leder till den briljanta finalen. Och med den slutar drömmen lyckligt och tryggt… STEFAN NÄVERMYR

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) ROMEO OCH JULIA, FANTASIUVERTYR Romeo och Julia. Ett av litteraturhistoriens mest älskade kärlekspar, vars tragiska öde nedtecknades gripande av William Shakespeare på 1590-talet i hans poetiska och fortfarande så allmängiltiga drama om förbjuden kärlek mellan ungdomar från två rivaliserande adelssläkter i italienska Verona. En kärlek som inga andra gränser än döden kunde förhindra. I år är det 400 år sedan den store författaren avled och många av världens teatrar, operahus, balettkompanier, biografer och konsertinstitutioner ger bland annat olika versioner av Romeo och Julia till hans minne. Naturligtvis blev den 29-årige ryske tonsättaren Pjotr Tjajkovskij smickrad och inspirerad, när hans tonsättarvän och lärarkollega Balakirev föreslog Romeo och Julia som möjligt ämne för en komposition. Denne tillhörde den ungryska nationalistiska tonsättargruppen De fem tillsammans med Borodin, Cui, Musorgskij och Rimskij-Korsakov. Med tiden kom de att motsätta sig Tjajkovskijs alltför västerländskt influerade tonspråk. Och Balakirev blev så småningom nästan för nitisk i sina försök att hjälpa Tjajkovskij med goda råd och kritik vilket gjorde att tonsättaren måste omarbeta sin uvertyr flera gånger innan han själv och publiken kunde ta den till sitt hjärta. Den första versionen från 1869 uruppfördes 1870 i Moskva och dirigerades av den kände Nikolaj Rubinstein, men blev ändå kallsinnigt mottagen liksom ett par försök till. Den slutgiltiga versionen kom tio år senare och allt arbete och all vånda lönade sig. Tjajkovskijs Romeo och Julia var och förblir ett mästerverk. Han var också tacksam för Balakirevs inblandning i framför allt de första årens kompositionsprocess och tillägnade denne sitt omtyckta verk, som han oftast blev ombedd att ha med i sitt program när han senare i sitt liv turnerade som dirigent. Tjajkovskij kallade Romeo och Julia fantasiuvertyr eftersom den var friare i sin blandning av den västeuropeiska klassiska sonat- och uvertyrformen och också hade den symfoniska tondiktens kännetecken, där musiken snarare skildrar dramats känslor och stämningar än rent programmusikaliska handlingsförlopp. Och visst finns Tjajkovskijs egna tolkningar av den ryska folksjälens musik med i den version som gäller än idag. Han gjorde försök att skriva en opera med samma titel men kom aldrig så långt med den. Fantasiuvertyrens långsamt skridande, koralliknande inledning i träblåsare övertas av stråkar och man får redan en känsla av att någonting väntar, att det ljusa och positiva måste förändras. Häftiga rytmer och ett fanfarliknande tema accelererar i en kamp om liv och död, när engelskt horn och sordinerade altfioler leder över till ett av Tjajkovskijs så lyriska och mästerliga kärleksmotiv. Men kampen fortsätter mellan dramats olika stämningar. Till den smärtsamt sorgliga och oundvikliga avslutningen. GUNILLA PETERSÉN

SERENAD FÖR STRÅKAR C-DUR OP 48 Pezzo in forma di Sonatina: Andante non troppo. Allegro moderato. Vals: Moderato, tempo di Valse Elegi: Larghetto elegiaco Final (Tema russo): Andante. Allegro con spirito Redan i de första ackorden (som för övrigt pekar fram mot Pathétiquesymfonins final) av serenaden signaleras om vad som komma ska: lidelsefullhet och sorg, men också munterhet och livsglädje. Den rustika valsen låter som en käck sjömansvals, elegin skänker Tjakovskijs sedvanliga honungs- och citronblandade vemod; och finalens ryska dans - hör ni dragspelen mellan raderna? - kan få vem som helst på fötter. Serenaden skrevs 1880 och biograferna säger att Tjajkovskij var lycklig detta år. Jag tror dem. Men även en lycklig Tjajkovskij bar omkring på ett visst mått sorg, en egenskap som gjorde honom till den universella och mångfacetterade tonsättare han är. Verket tillägnades konservatoriekollegan Konstantin Albrecht, en av de få vänner som förblev Tjajkovskij trogen livet ut. Stefan Nävermyr

SOUVENIR DE FLORENCE Stråksextett d-moll op 70, version för stråkorkester Allegro con spirito Adagio cantabile e con moto Allegretto moderato Allegro con brio e vivace Tjajkovskijs stråksextett skrevs 1890 för två violiner, två altfioler och två violonceller för S:t Petersburgs kammarmusiksällskap sedan tonsättaren utsetts till dess hedersmedlem. Binamnet Souvenir de Florence (Minne från Florens) syftar på att det var där stycket påbörjades. I sextetten tycks de italienska minnena begränsas till de två första av de fyra satserna medan de båda sista mer verkar påverkade av rysk folkmusik. Arbetet gick dock trögt. I själva verket är stycket ett av dem som gav tonsättaren allra mest bekymmer. Denna version för solister och stråkorkester skulle nog ha tett sig lättare för honom. Därför är det spännande att följa hans mödor på vägen. Redan 1886 utlovade han ett stycke till violinisten Eugen Albrecht, en av grundarna av nämnda musiksällskap. Först sommaren 1887 bestämde han sig för en stråksextett och kom i gång med den största motvilja. Han befarade rentav att hans ådra som tonsättare sinat. Våren 1888 erinrade han sig sitt löfte, men två år ytterligare gick innan han äntligen våren 1890 utlovade att det nu skulle bli allvar av planerna, fast "i morgon". Enligt nästa brev, till brodern Modest, var arbetet svårt: "Sex av varandra oavhängiga men homogena stämmor innebär en svårighet man knappast kan föreställa sig. I själva verket är det som att komponera för orkester och sedan arrangera för sex instrument." I augusti var partituret klart, men ännu var han osäker. Förläggaren förbjöds trycka det innan han "rättat alla förskräckliga, usla eller omusikaliska passager… först därefter vill jag höra det framföras". "Ni förstår, detta är mitt första försök att bryta mig fri från kvartettformen, men vilken underbar sak sextetten ändå är!" meddelade han Eugen Albrecht, "Allt kändes så naturligt, med sådan rikedom på resurser! Sextetten tillägnas ert kammarmusiksällskap." Men i nästa brev var han återigen osäker: "Var uppriktig och påpeka alla tekniska bristfälligheter, särskilt stället i finalen med en sexstämmig fuga. I andra takten blir de två stämmorna oavhängiga av varandra, med andra stämman alltmer dissonant. Allt är absolut korrekt, men jag är orolig för att hela fugan i snabbt tempo kommer att låta illa. Om min oro är befogad skall jag ändra, men jag ber er undersöka först. Det lät fruktansvärt på piano, men jag vet inte hur det är med stråkinstrument." Första satsen skulle spelas med eld och passion, andra cantabile, tredje som scherzo och fjärde ljust och entusiastiskt. Gång på gång reviderade han dock sitt stycke. Sådana bekymmer hade alltså också en av samtidens främsta instrumentations- och klangmästare. Rolf Haglund

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij i ett brev till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. Gunilla Petersén

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN