Arkiv

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) NÖTKNÄPPAREN OCH JAG 1. Miniatyruvertyr 2. Scen 3. Inledning akt I 4. Marsch 5. Strid mellan Nötknäpparen och råttkungen 6. Snöflingornas vals 7. Sockerféns dans 8. Tarantella 9. Arabisk dans 10. Trepak (rysk dans) 11. Kinesisk dans 12. Rörflöjternas dans 13. Prinsens och sockerféns dans 14. Blommornas vals 15. Final Pianoarrangemang: 1, 9 & 12 Stepan Esipoff 2 Pjotr Tjajkovskij 3, 5 & 15 Gavin Sutherland 4, 6, 7, 8, 10, 11 & 13 Michail Pletnev 14 Percy Grainger Visst känner vi till Clara och Franz och deras nattliga äventyr med Nötknäpparen och råttkungen - en berättelse som blott och bart utspelar sig i Claras dröm, men vilken dröm! Kanske hade hon ätit för mycket god julmat och läckra sötsaker? Att julbordets överflöd spelar sin roll i danssagan avslöjar titlarna som lockar med nötter (förstås!), choklad och en sockerfé. Nötknäpparen var ett samarbete mellan Tjajkovskij och den kejserliga baletten i St Petersburg under ledning av fransmannen Marius Petipa. Han hämtade storyn från sagan Nötknäpparen och råttkungen i den franska bearbetningen av Alexandre Dumas d y ("De tre musketörerna") som hämtat stoffet från den romantiska sagokonstens mästare E T A Hoffman. Kultureliten i St Petersburg var balettokig och slukade de påkostade produktioner som den kejserliga balettens 230 dansare med sina prima ballerinor och manliga stjärnor gav ljuv rörelse åt. Redan vid uruppförandet hade Tjajkovskij tankar på att Nötknäpparen skulle bli en årlig jultradition för barn och vuxna och så småningom besannades den drömmen i stora delar av världen. Även i Göteborg där folk varje jul flockas för att uppslukas av den underbara sagan. Nötknäpparen och jag skapar med musik, dans, ljus och animationer sin egen förtrollade värld som med övernaturlig charm ofrånkomligt fångar allas uppmärksamhet. Handlingen känner vi igen. Det hela utspelar sig på julafton. Bland klapparna finner syskonen Clara och Franz en nötknäppare. När Franz försöker knäcka en stor nöt går redskapet sönder. Under natten drömmer Clara att den trasiga knäpparen får liv och attackeras av möss under ledning av den hemske råttkungen. Då rycker pepparkakssoldaterna ut till försvar - en stor batalj följer. Först när Clara kastar sin sko på råttkungen faller denne till golvet och mössen försvinner. Nötknäpparen förvandlas till en vacker prins som tar Clara med sig till godisparadiset. Där hålls bankett med sockerfén som värdinna. På festen framträder allehanda underliga varelser i form av choklad, te, kaffe och annat i en lång rad danser. Balettens final inleds med den berömda Blommornas vals, följd av en dans mellan sockerfén och prinsen. Ytterligare en vals leder till den briljanta finalen. Och med den slutar drömmen lyckligt och tryggt… STEFAN NÄVERMYR

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) NÖTKNÄPPAREN, SVIT NR 1 OP 71A (arr Lindberg/Pöntinen) Miniatyruvertyr Marsch Karamellféns dans Trépak, rysk dans Arabisk dans Kinesisk dans Träflöjternas dans Blommornas vals I december 1892 annonserades premiären på Tjajkovskijs nya balett Nötknäpparen. De två tidigare baletterna, Svansjön och Törnrosa, hade inte alls blivit några framgångar och även reaktionerna över Nötknäpparen nöjde sig med att vara ljumma. I våra öron låter dessa mottaganden som mycket märkliga eftersom just dessa underbara baletter blivit kända för att vara så lättillgängliga, melodiska och rent förföriska. Men publiken var vid denna tid inte alls van att se genomarbetade helaftonsbaletter med dramatisk handling. Man hade dittills bara sett lättsamma och enkla dansturer som korta inslag i operor, och helt enkelt inte lärt sig att läsa dansens dramaturgi. Det dröjde sedan inte alls länge innan Tjajkovskijs baletter vann det goda rykte de förtjänar, och inte minst har sviten ur Nötknäpparen blivit älskad. Tjajkovskij släppte lös en ovanligt rik fantasi. Efter den lilla uvertyren följer flertalet av de danser som ingår i tredje bildens divertissement där bland annat olika nationalkaraktärer skildras i målande musik. Sviten avslutas med den berömda Blommornas vals. STIG JACOBSSON

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN