Giuseppe Verdi
GIUSEPPE VERDI (1813-1901) MISSA DA REQUIEM Requiem et Kyrie Dies irae Offertorio Sanctus Agnus Dei Lux aeterna Libera me Giuseppe Verdi har gått till historien som en av de allra främsta operatonsättarna - han komponerade 28 operor och många av dem hör ännu till operahusens standardrepertoar. Utöver dessa storslagna sceniska verk skrev han en stråkkvartett, några romanser och ett tiotal kyrkliga verk med kör. Men Verdi var definitivt inte en kyrkans man, tvärtom var han som fritänkande revolutionär starkt kritisk till den katolska kyrkans politiska och ekonomiska inflytande, och inte minst till prästerskapet. Att han ändå komponerade kyrkomusik hör snarare ihop med att han känt andliga behov eller velat hylla älskade medmänniskor. Vid sidan av Verdi är Rossini en av de allra främsta italienska operatonsättarna. De beundrade varandra men var alltför olika i sinnelaget för att bli goda vänner. Trots att Rossini som tonsättare varit tyst i årtionden när han avled 1868 insåg Verdi att världen nu blivit betydligt fattigare. För att hylla sin föregångare föreslog Verdi att man bland Italiens alla tonsättare skulle lotta ut uppdraget att komponera varsin sats till ett rekviem, en dödsmässa. Idén mottogs med entusiasm men dessvärre föll lotten bara på andra och tredje klassens tonsättare, kompositörer som idag är helt bortglömda. Enda undantaget var Verdi själv, och han komponerade finalen Libera me - musik som höjer sig skyhögt över de andra bidragen. Projektet fick ingen bra start och blev till slut så fyllt av intriger och svårigheter att Verdi drog sig ur för att i stället påbörja arbetet med Aida. Men han tyckte att Libera me-satsen var alltför bra för att falla i glömska. Utan särskilt mål i sikte började han därför skriva på en egen dödsmässas första och andra avsnitt. 1873 avled en av de personer Verdi beundrade allra mest: diktaren, statsmannen och humanisten Alessandro Manzoni, 88 år gammal. Han beundrades också av Lord Byron, Goethe, Balzac och många andra. Verdi hade inte vågat närma sig idolen, men ställdes genom hustruns listiga ingripande en gång öga mot öga med honom och han blev överväldigad av mötet. Manzoni låg på lit de parade i stadshuset i Milano i flera dagar och förärades en statsmanna-begravning. Verdi förmådde inte bevista begravningen men fann nu anledning att fullborda sin påbörjade dödsmässa. Han erbjöd kommunledningen i Milano att utan ersättning komponera, trycka och leda framförandet av verket - och på årsdagen av diktarens bortgång (22 maj 1874) dirigerade Verdi sin mässa i Markus-kyrkan i Milano med så stor framgång att det redan tre dagar senare framfördes på nytt, men då i La Scala-operan. Sedan följde slag i slag ytterligare tre framföranden i Milano, sju på Théâtre-Italien i Paris, fyra på Hofoper i Wien och tre i Royal Albert Hall i London - alla dirigerade av Verdi själv. Publiken var i allmänhet överförtjust och till renläriga katolikers stora förtret hurrade och applåderade man framträdandena. Många menade att operan tagit ett alltför stort insteg i detta verk, och därmed in i kyrkan. Ja, man antydde att detta var en av Verdis bästa operor! Andra hävdade motsatsen. Ett är klart: det är ett synnerligen dramatiskt verk Verdi skrivit och han har behandlat den liturgiska texten med stor frihet. Samtidigt avslöjar han också stor lärdom i sina anspelningar till äldre italiensk kyrkomusik, ända tillbaks till den gregorianska sången. Verket inleds lågmält och innerligt med Requiem, "vila", innan dödsmässans centrala sats, Dies irae, tar vid med sina domedagsbasuner och vredesutbrott. Offertoriet framförs av solistkvartetten och Sanctus är en åttastämmig dubbelfuga. Många betraktar Agnus Dei som mässans hjärtpunkt och Lux aeterna är en ljust strålande bön som föregriper den avslutande Libera me som sopranen svarar för. Verdis Requiem är ett av de mest storslagna och gripande verken i sin genre, och det har bibehållit sin popularitet i långt över ett sekel. STIG JACOBSSON
