Stäng
Meny

Arkiv

Richard Strauss


 
1 konsert
2010-11-28


Also sprach Zarathustra
 


 32 min
25 konserter
2013-12-11


 1 min
9 konserter
1996-10-12



 8 min
1 konsert
2008-02-23


Aus Italien (1886)
 47 min
3 konserter
1998-03-21


Befreit
 


Beim Schlafengehen ur Vier letzte Lieder (1948)
 5 min


 36 min
8 konserter
2018-09-29

RICHARD STRAUSS (1864-1949) BORGAREN SOM ADELSMAN, SVIT OP 60 Uvertyr till akt I Menuett Fäktmästaren Skräddarens dans Menuett av Lully Courante Cleontes scen Förspel till akt II (Intermezzo) Middagen (Taffelmusik och kökspojkens dans) När Richard Strauss och hans textförfattare Hugo von Hofmannsthal 1911 började intressera sig för Molières gamla pjäs Borgaren som adelsman visade det sig inte vara så lätt. Till och från arbetade de med text och musik i olika former under sju års tid, och gjorde inte mindre än tre olika versioner av pjäsen. Operan Ariadne på Naxos blev en biprodukt och scenmusiken blev något som tonsättaren själv satte stort värde på. Mest känd har musiken blivit som den nu aktuella konsertsviten, uruppförd i Salzburg den 31 januari 1920. Här har Richard Strauss på ett synnerligen konstfärdigt sätt skapat mästerliga genrebilder som är mycket raffinerade och klangligt varierade, trots att han använder sig av en förhållandevis liten orkester. Det börjar med en något komisk, klumpig uvertyr som ironiskt porträtterar den nyrike och skrytsamme borgaren Jourdain, spelets huvudperson. Menuetten är också humoristisk när den avslöjar Jourdain i en svettig och föga graciös dans. I Fäktmästaren ingår en virtuos pianostämma som tydligt visar hur Jourdain misslyckas även i den ädla fäktkonsten. Skräddarens dans är snarare som en violinkonsert, där han provar nya kläder - som inte passar. Den franske barockmästaren Lully komponerade redan 1670 en menuett till Molières pjäs och den har Strauss påpassligt återanvänt. Couranten är också en dansform från barocken, men musiken är helt och hållet Strauss egen. Musiken till Cleontes scen (Cleonte är den lika skrytsamme, blivande svärsonen) bygger däremot åter på Lully. Förspelet till andra akten är en förfinad, aristokratisk musik, och slutligen hamnar vi i middagsmusiken som är svitens längsta sats och ett riktigt mästerverk. De olika rätterna bärs in och till slut kommer en "omelette surprise" - en väldig anrättning vars överraskning är en kökspojke som plötsligt hoppar fram ur dess inre och dansar en allt vildare dans, som i en väldig stegring för sviten till ett glansfullt slut. STIG JACOBSSON


 24 min
1 konsert
1994-03-29


 19 min
10 konserter
2018-09-29

RICHARD STRAUSS (1864-1949) BURLESK FÖR PIANO OCH ORKESTER D-MOLL Med en far som var förstehornist i Münchens hovorkester är det inte märkligt att Richard Strauss med sådana anor samt gynnsamma sociala förutsättningar snabbt kom in på musikens bana. Han spelade violin och piano, spelade upp sig till violinernas förstapult i faderns halvprofessionella orkester och började snart också komponera. Han lärde sig mycket när han bevistade hovorkesterns repetitioner med dirigenten Hermann Levi och skapade sig snart ett rykte som ung begåvning i München. Strauss Serenad för 13 blåsare (1881) imponerade så på den berömde pianisten och dirigenten Hans von Bülow att han dirigerade det med hovorkestern i Meiningen, Europas då främsta orkester. Kontakten med von Bülow blev avgörande för Richard Strauss framtid. Sommaren 1885 erbjöds Strauss tjänsten som assisterande dirigent för Meiningen-orkestern vid sidan av von Bülow och bara några månader senare tog Strauss över som orkesterns förstedirigent. Tonsättaren skrev långt senare i sina memoarer: "För den som hört von Bülow spela Beethoven eller dirigera Wagner, som varit med på någon av hans pianolektioner eller sett honom vid orkesterrepetitioner, framstår han onekligen som modell för en artists främsta dygder, och hans rörande sympati för mig, hans inflytande på utvecklingen av min konstnärliga förmåga, var avgörande faktorer i min karriär." Stycket hade ursprungligen titeln Scherzo i d-moll och skrevs 1885-1886 för mentorn Hans von Bülow - som inte var övertygad om verkets kvalitéer. Han kallade stycket "Lisztskt" och "ospelbart", kanske för att hans små händer inte räckte till. Richard Strauss repeterade stycket med orkestern i Meiningen där han både dirigerade och spelade solostämman, men ställde det sedan åt sidan. Några år senare visade pianisten Eugene d'Albert (som spelade med Göteborgs Symfoniker 1906!) stort intresse för stycket och föreslog några ändringar. Strauss gjorde vissa bearbetningar och gav det reviderade stycket titeln Burlesk ("narrspel", "gäckeri"). Virtuosen d'Albert uruppförde Burlesk vid tonsättarfestivalen i Eisenach 21 juni 1890 med tonsättaren som dirigent. Långt senare kom Strauss att räkna Burlesk till sina favoritverk. Med sin originalitet, energi och dynamiska växelgång mellan blixtrande passager och finstämda motiv är Burlesk något av en dold skatt bland 1800-talets pianokonserter. STEFAN NÄVERMYR


 
1 konsert
1976-01-19


Cäcilie (1894)
 3 min
3 konserter
2017-02-15


 3 min
2 konserter
2012-10-14


Danssvit efter Couperin (1923)
 30 min


 2 min
2 konserter
2014-11-08


 10 min
6 konserter
2000-04-13


De sju slöjornas dans ur Salome (1903)
 9 min


Die Nacht (1885)
 
1 konsert
1981-01-20


Don Juan (1888)
 18 min
55 konserter
2018-11-12

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


Don Quixote (1896)
 40 min
6 konserter
2010-04-16


 
1 konsert
1981-01-20


 17 min
3 konserter
1981-03-27


 43 min
24 konserter
2019-05-29

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EIN HELDENLEBEN OP 40 Hjälten Hjältens motståndare Hjältens följeslagerska Hjältens slagfält Hjältens fredsgärningar Hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan (satserna spelas i en följd) "Du behöver inte kunna programmet. Allt du behöver veta är att musiken porträtterar en hjältes kamp mot sina fiender." Så skrev den tyske tonsättaren Richard Strauss om sin symfoniska dikt Ein Heldenleben till den franske författaren Romain Rolland, och Rolland skrev själv i sin kommentar över verket att Strauss hjälte "liknade den nation han representerade. Det finns i Tyskland ansatser till en sjukdom: en arrogansens delirium, en självgodhet och ett förakt för andra. Sådan är nu också Richard Strauss musik." Inte så vänligt och artigt sagt precis, men ärligt talat: på kornet. Och något program lämnade Strauss aldrig ifrån sig - ändå kan man gissa sig till en hel del. Strauss hade länge ägnat sig åt att skriva vitala orkesterdikter som gjort honom till Liszts främste efterträdare. Men i sin musik utvecklade han också nya tankar, vilka gjorde honom till en av tidens ledande modernister. I de symfoniska dikterna hade han hyllat hjältar: Macbeth, Don Juan, Till Eulenspiegel, Zarathustra, Don Quixote - alla litterära hjältar med övermänskliga mått. För att kunna gå vidare behövde Strauss en ännu större hjälte, inte hämtad från litteraturen utan från det verkliga livet - och det behöver knappast påpekas att han mötte bitande kritik när det stod klart att hjälten i Ein Heldenleben var han själv. Något som han med en ironisk vinkling mötte med uttalandet att han minsann fann sig själv lika intressant som Caesar eller Napoleon - eller, med andra ord, att ingen är mer värd än någon annan. Och förresten var detta väl inte värre än att Berlioz skrivit sin Symphonie fantastique om sig själv. Strauss var 34 år gammal. Han hade lämnat operan i München för att överta chefskapet för operan Unter den Linden i Berlin. Han hade gift sig med Pauline de Ahna, operasångerskan som var ökänd för sina vredesutbrott, sitt koketteri och sin hängivna kärlek. Allt detta finns noggrant redovisat i musiken. Det första avsnittet, Hjälten, börjar med ett jublande tema i låga stråkar och horn. Strauss far hade i 49 år varit hornist vid hovoperan i München. Man har också noterat att tonarten är Ess-dur, samma som Beethoven använde i sin Eroica-symfoni. I det andra avsnittet porträtteras hjältens vedersakare - kritikerna. De står där i komisk kontrast till hjälten, petiga och trångsynta. Att hjältens hjälpreda är hans hustru står helt klart. De flirtar, leker, fjäskar, kelar och blir ilskna- och den tredje delen slutar med en intensiv kärleksduett. Hjältens slagfält är sannerligen en grandios krigsmusik. Kritikernas teman står i effektiv kontrapunkt till hans eget tema, och han får moraliskt stöd av sin älskades tema. Slutligen står han som segrare, och det han värderar i livet är arbetet för freden - det vill säga hans egna kompositioner. Ett fredstema vävs samman med fragment ur hans andra redan nämnda hjältedikter, samt ur två verk som hänger ihop med Pauline: operan Guntram och sången Traum im Zwielicht. Ein Heldenleben är en lång symfonisk dikt i sex sammanhängande delar för mastodontorkester, och den slutar med att hjälten drar sig tillbaka och fullbordar sitt värv. Det måste sägas att stycket trots det självgoda innehållet även rymmer en del självkritiska detaljer. Här finns ingen pompös hjälteapoteos på slutet. Tvärtom slutar det hela med resignation, som en föraning om Vier letzte Lieder. Det är också rörande att de teman som representerar honom själv inte är några segermarscher utan lyriska melodier som snarare förordar bekvämlighet och lugn som de högsta dygderna. En trygg borgerlig medelklassattityd med andra ord. Partituret är daterat Berlin-Charlottenburg 27 december 1898, och uruppförandet med tonsättaren själv som dirigent ägde rum den 3 mars året därpå. STIG JACOBSSON


Elektra
 


Elektra
 


 49 min
21 konserter
2018-09-14

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EN ALPSYMFONI, OP 64 Natt · Soluppgång · Det bär uppför · Inträde i skogen · Vandring längs bäcken · Vid vattenfallet · Syn · På blomstrande fält · På betesängen · På irrvägar genom snåren · På glaciären · Farofyllda ögonblick · På toppen · Vision · Dimman nalkas · Solen förmörkas alltmer · Elegi · Lugn före stormen · Åska och storm, nedstigning · Solnedgång · Avslutning · Natt (Satserna spelas i en följd) Strauss överraskade när Alpsymfonin uruppfördes i Berlin 28 oktober 1915 med Hovkapellet i Dresden. Han antogs vid den tiden vara helt i operans våld. I stället fick man höra ett 50-minutersstycke för jätteorkester på (minst) 137 musiker, därav en fjärrorkester bakom estraden om tolv horn, två trumpeter och två tromboner; i övrigt ett överdåd med heckelfon (ett slags basoboe, också använd i Salome och Elektra), två eller helst fyra harpor, åtta kontrabasar, vind- och åskmaskin, koskällor, orgel och celesta. Styckets ursprung var att en 14-årig Strauss 1878 irrat bort sig vid en alpbestigning och först efter tolv timmar i regn och storm hittat hem. Dagen därpå beskrev han upplevelsen i musik för piano i "ett jättelikt tonmåleri efter Wagner". Men musiken skulle få andra dimensioner. De första skisserna skrevs Nietzsches dödsår 1900 som en symfonisk dikt kring den 34-årige bergsbestigaren och målaren Karl Stauffer-Bern som tog sitt liv 1891. Porträttet fick dock alltmer drag av Nietzsche, då Strauss 1902 utarbetade stycket till en fyrsatsig symfoni, "Antikrist, en alpsymfoni", efter Nietzsches provokativa skrift: Antichrist. Dess förord kan antyda vad som inspirerat Strauss: "En stark förkärlek för frågor ingen i dag har mod att ställa; modet till det förbjudna, förutbestämmelsen till labyrinten. En erfarenhet hämtad ur sju ensamheter. Nya öron för ny musik. Nya ögon för det mest avlägsna. Och viljan till en ekonomi i den stora stilen: att hålla sin kraft, sin begeistring samlad." Kanske lät denna "labyrintiska" tanke honom forma sin tondikt i 22 avsnitt då han 1910 under arbetet på Rosenkavaljeren tog upp arbetet igen för att i jämnt 100 dagars arbete över nyåret 1915 göra verket klart, i arbetspausen mellan andra och tredje akterna av Kvinnan utan skugga. Av hans anteckningar framgår att han ville gestalta en konstnärstragedi med programmet som formbildande underlag; "inte bara en beskrivning som ni tror", skrev han till Romain Rolland som bett honom stryka programmet, med tillägget: "Men tror ni verkligen en Paris-publik skulle vara mogen för en symfoni på tre kvart utan vägvisning?". Själv var Strauss stolt över sitt sista stora orkesterverk, där han sa sig äntligen ha lärt sig att instrumentera (sagt alltså av en som alltid betraktats som mästare i instrumentation). I fortsättningen bad han alltid att få dirigera Alpsymfonin när han inbjöds att framföra sig egen musik. Den klangliga utmaningen består. De fyra satser Strauss först tänkt sig omfattade 1) den lugna vandringen upp på berget, 2) en lantlig folkfest, 3) hans drömmar och oro, 4) en fuga om befrielse genom arbete. Vid omarbetningen 1911 beslöt han dock nöja sig med den ursprungliga första satsens innehåll. Verkets tragiska ton kom att accentueras av tidsstämningarna. Första världskriget hade redan brutit ut när stycket låg klart den 8 februari 1915. Rolf Haglund


Entr'acte ur Intermezzo (1918)
 7 min


Feierlicher Einzug der Ritter des Johanniter-Ordens (1909)
 7 min


Fem pianostycken op 3
 


Festliches Praeludium (1913)
 12 min


Festmarsch (1876)
 9 min


Finalscen ur Rosenkavaljeren (1909)
 24 min


 
2 konserter
2017-02-15


Frühling ur Vier letzte Lieder (1948)
 4 min


 
1 konsert
2001-04-08


 16 min
2 konserter
1990-10-13


Förspel till akt I av Guntram (1892)
 12 min


 4 min
1 konsert
1906-04-20


Förspel till Feuersnot
 


 
1 konsert
2001-04-08


 3 min
1 konsert
2012-10-14


 3 min
2 konserter
2017-02-15


 16 min
8 konserter
1996-11-01


 20 min
4 konserter
2014-11-02


Hymnus (1896)
 
1 konsert
1908-03-23


 
1 konsert
1983-08-09


 
1 konsert
1983-08-09


 4 min
9 konserter
1995-11-04


Im Abendrot ur Vier letzte Lieder (1948)
 10 min



Joseflegend, fragment
 25 min


Joseflegend, symfoniskt fragment (reducerad besättning)
 20 min


 2 min
2 konserter
2017-02-15


Lieder-Album, band II
 


Lieder-Album, band III
 


 
1 konsert
2015-04-19


Macbeth (1888)
 18 min
3 konserter
1978-02-25


 3 min
4 konserter
1992-12-12


 26 min
7 konserter
2016-10-14

RICHARD STRAUSS (1864-1949) METAMORFOSER: IN MEMORIAM, STUDIE FÖR 23 SOLOSTRÅKAR 80-årige Richard Strauss komponerade sina Metamorfoser i mars-april 1945 då andra världskriget gick mot sitt slut. Sedan de tyska bakslagen börjat vintern 1942-1943 hade trycket från de allierade hårdnat, attackerna blivit alltmer intensiva. Skådeplatsen för hemskheterna hade flyttats till hemmaplan. Verket avspeglar tonsättarens känslor inför förstörelsen av hans land och den tyska kulturens undergång. Fyra stora städer betydde för honom särskilt mycket: München (där han var född), Berlin, Dresden och Wien. Här hade man turats om att framföra hans musik och här hade han haft sina största framgångar som dirigent. Nu kom det ena beskedet efter det andra om tyska städer som förstörts av bomber. Det närbelägna München (han bodde själv i Garmisch söder därom) svårt skadat, Nationalteatern lagd i ruiner. Berlin bombat, Staatsoper unter den Linden förstörd, likaså berömda Philharmonie på Bernburger Strasse som använts sedan 1882. Så kom den 13 februari 1945 det enorma luftangrepp som ödelade Dresden. Därmed förintades Semperoperan, den kanske mest betydande tyska operascenen med flerhundraåriga anor. Den 2 mars 1945 skriver Strauss till en vän: "Jag är förtvivlad! Goethehuset, världens främsta helgedom, är förstört! Mitt underbara Dresden, mitt Weimar, München, allt är borta!" Senare samma månad kom beskedet att även Wienoperan skadats allvarligt. Det är hans känslor inför allt detta som avspeglas i Metamorfoser. Partituret påbörjades den 13 mars och avslutades den 12 april. Man kan dock anta att han burit idéerna inom sig under en längre tid; musiken är alldeles för sinnrikt utarbetad för att vara något tillfällighetsstycke. Verket hör till höjdpunkterna i hans produktion. Man tänker sig i förstone att titeln valts med tanke på den tematiska bearbetningsteknik som använts. Men metamorfoser i ordets musikaliska betydelse, på exempelvis Liszts maner, förekommer knappast. Troligen var det något annat Strauss avsåg. Kanske lånade han termen från litteraturen. Man vet att han just då ägnade sig intensivt åt Goethes verk. Några av dennes Zahme Xenien (vers tillfogad en present) skrev han till och med in bland metamorfosernas manuskriptblad. Ordet kan mycket väl vara hämtat från Goethe som med det betecknat människans själsliga utveckling. I flera av hans sena dikter förekommer det även i titlarna: Die Metamorphose der Pflanzen och Metamorphose der Tiere. En helt annan anknytning till det förgångna är Strauss citat av huvudmotivet ur sorgmarschen i Beethovens "Eroica", den centraleuropeiska musikens kanske främsta sorgesymbol. Han sade själv att det "flödat ur hans notpenna", att han först mitt inne i kompositionsarbetet blivit medveten om dess härkomst. Frasen förekommer mer eller mindre oförändrad genom hela verket för att i de sista takterna fullföljas med klanger av yttersta förtvivlan. "In memoriam!" skrev han här i noterna. LENNART DEHN


Metamorfoser (1945)
 26 min


Morgen (med orkester, mellansättning) (1894)
 3 min


Morgen! (1894)
 3 min
16 konserter
2017-02-15


 3 min
3 konserter
2015-04-19


 
2 konserter
1975-09-23


 12 min
1 konsert
1994-03-29


Oboekonsert (1945)
 26 min
10 konserter
2019-02-22

RICHARD STRAUSS (1864-1949) OBOEKONSERT D-DUR Allegro moderato Andante Vivace. Allegro (satserna spelas i en följd) Richard Strauss kunde på sin ålderdom blicka tillbaka på en enastående musikalisk karriär. I sin ungdom hade han förtrollat världen med den ena briljanta symfoniska dikten efter den andra (däribland Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra, Tod und Verklärung, En alpsymfoni, Ein Heldeleben), och i varje nytt verk hade han behandlat orkestern alltmer virtuost. Dessa orkesterfyrverkerier är oerhört tacksamma när världsorkestrar vill visa upp sin eminenta förmåga. Senare skulle Strauss förtrolla operapubliken med en lång rad nyskapande operor, däribland den eleganta Rosenkavaljeren eller den orientaliskt orgiastiska Salome. Vad han än företog sig blev det stora framgångar. Hans hundratals Lieder är fortfarande i högsta grad levande. När andra världskriget utbröt var Strauss 75 år gammal och hade alltså uppnått en ålder då man borde kunna unna sig lugn och ro. Men inte Strauss! Han fortsatte att komponera, om än långsammare. Medan han ännu var bosatt i bayerska Garmisch fick han besök av en amerikansk soldat, John de Lancy, som tillika var försteoboist i Pittsburgh Orchestra. På frågan om inte Strauss kunde tänka sig att skriva något för oboe blev svaret ett kortfattat "Nej!". Men tanken låg och grodde. När nazisterna gjorde situationen i Tyskland alltför besvärande, valde Strauss att leva i exil i Schweiz. Det var också i Baden han den 25 oktober 1945 fullbordade sin charmerande oboekonsert i D-dur. Och det märkliga är att härmed hade den nu 80-årige mästaren komponerat ett av sina allra sista verk, och en av 1900-talets främsta solokonserter för detta instrument. Uruppförandet ägde rum i Zürich den 26 februari 1946 av Tonhalle Orchester dirigerad av Volkmar Andreae och med Marcel Saillet som solist. Idégivaren de Lancy fick rätten att när han så önskade spela verket i Amerika. Problemet var bara att de Lancy flyttat till Philadelphia Orchestra där han inte var försteoboist, och det var bara denne som kunde erbjudas solistuppdrag i orkestern. De Lancy lär endast en gång ha spelat konserten offentligt, den 30 augusti 1946. I sina ålderdomsverk fjärmade sig Strauss ofta från sin ungdoms orkestrala överdåd, för att i stället ägna sig åt en avskalad och sparsmakad mognad utan överdrifter. Oboekonserten skrev han för en liten orkester som består av träblåsare, två horn och stråkar, som en Mozartorkester - men han använder de små resurserna på ett sätt som avslöjar att han var en mästerlig hantverkare och en stor konstnär. Solostämman visar också med all önskvärd tydlighet att han var väl förtrogen med oboens alla tekniska och artistiska möjligheter. Här finns virtuosa skalor och hopp, men framför allt vackra cantilenor. I första satsen blandas oboeklangen inte sällan med flöjt och klarinett, och hela satsen känns som en hyllning till Mozart. Utan paus fortsätter musiken i ett andante med en melodi i oboen som ger sig ut på många äventyr. Finalen inleds med ett vivace, ett scherzo som skulle kunna leda tankarna till orkesterdikten Don Juan och övergår sedan i ett älskvärt allegro. STIG JACOBSSON


 
1 konsert
1977-04-26


 
1 konsert
1914-03-12



 1 t 50 min
8 konserter
2011-04-01


 4 min
4 konserter
2017-02-15


 
1 konsert
1994-01-14


Salome (reducerad besättning)
 


Salome: Fantasi
 


 15 min
3 konserter
1977-08-18


September ur Vier letzte Lieder (1948)
 5 min


 10 min
8 konserter
2016-10-14

RICHARD STRAUSS (1864-1949) SERENAD ESS-DUR FÖR 13 BLÅSINSTRUMENT OP 7 Richard Strauss växte upp i ett musikaliskt hem där fadern var professionell hornist och en inte oäven tonsättare. Redan 1882 skrev Richard Strauss en hornkonsert i Ess-dur till honom. Men fadern fann pojkens verk alltför svårt för att våga spela det offentligt. Blåsinstrument kom i alla fall att höra till Strauss favoriter, och endast 17 år gammal och ännu skolpojke hade han komponerat sitt första verk för blåsarensemble, Serenad i Ess-dur för 13 blåsinstrument. Verket väckte berättigad uppmärksamhet och kom ut i tryck redan året därpå, samma år som musiken också uruppfördes i Dresden av den store dirigenten Hans von Bülow som redan tidigare hade sett - och ogillat - några av Strauss ungdomsverk. Men serenaden tilltalade honom och den tog han gärna med på sin repertoar. Samtidigt beställde han ytterligare ett verk för blåsare av den unga begåvningen; det blev Svit op 4, som trots ett lägre opusnummer alltså skrevs först 1884. Serenaden har bara en sats, men är mycket charmfull. Musiken visar att tonsättaren var väl förtrogen med de enskilda blåsinstrumentens egenheter. Och även om man här och var kan finna påverkan från Mozart, Schumann och Brahms, så dominerar sådana drag som man kan hitta fullt utvecklade hos den mogne Strauss. STIG JACOBSSON


 13 min
2 konserter
2008-03-01


 44 min
11 konserter
2019-05-23

RICHARD STRAUSS (1864-1949) SINFONIA DOMESTICA Bewegt. Sehr lebhaft. Ruhig Scherzo: Munter Adagio Finale: Sehr lebhaft (Satserna spelas i en följd) Sinfonia domestica, "Hemsymfonin", blev klar nyårsafton 1903 som det nionde verket i den rad symfoniska dikter Strauss komponerat sedan 1886. "Hemsymfonin" skildrar ett dygn i familjen Strauss liv i en ytterst utstuderad komposition - över 40 teman lär förekomma, däribland besöken av sotaren och mjölkbudet. Det drygt 40 minuter långa stycket är ensatsigt men med fyra klart urskiljbara delar. Symfonins tre huvudpersoner porträtteras i första delen: Mannen (bewegt), kvinnan (sehr lebhaft) och barnet (ruhig). Mannen skildras med ett inledande "makligt" cellotema följt av ett "drömskt" oboetema, en kort glimt "vresighet" i klarinetterna och ett "eldigt" violintema. Hustrun beskrivs i två avsnitt, det första vitalt och livsnära men också kapriciöst och lynnigt, det andra "känslofullt". Sedan dessa olika teman för en stund vävts samman introduceras barnet (oboe d'amore) med ett kraftigt anslag. Medan andrafiolerna tremolerar på ett mollackord växer barntemat fram först i moll och sedan via egenartat beslöjade ackord med full uttryckskraft i dur - förlossningen hade varit livshotande för både mor och barn. Inledningen avslutas med en anekdot i toner: släkten är på besök, konversationen flödar och barnet beskådas. Den kvinnliga delen av släkten utbrister "pappa upp i dagen" (sordinerade trumpeter medan fortissimot går över i diminuendo) varefter herrarna svarar "mamma upp i dagen". Båda replikerna är inskrivna i partituret! Scherzot inleds av barntemat med inflätade fragment av mans- och kvinnomusiken: föräldrarna betraktar sitt lekande barn. Efterhand blir pojken trött och läggs efter vissa protester i säng. Två klarinetter intonerar en vaggvisa, barnet somnar och klockan slår sju. Adagiots inledning domineras av mannens musik: han tar sig tid till "skapande och begrundande". Plötsligt för violinerna in kvinnomusiken i appassionato, mannen svarar på signalen och snart omslingras mans- och kvinnoteman i en märkligt frigjord och åskådlig kärleksscen. I "drömmar och sorger" figurerar återigen barnet. Så börjar en ny dag, klockan slår sju, och barnet gråter hjärtskärande. Finalen börjar med ett morgongräl åskådliggjort i en dubbelfuga. Fagotterna intonerar mannens irritation varefter violinerna skildrar hustruns replik. Efter en kulmination har barnet slutat gråta och leker medan modern pysslar om honom. En folkvisa illustrerar försoningen mellan makarna som bekräftas i avslutningsdelen, "ett gott beslut", där alla teman på nytt sammanflätas och låter stycket klinga ut i glädje och livslust. Sinfonia domestica uruppfördes i Carnegie Hall i New York den 21 mars 1904 med en till 108 musiker förstärkt orkester. ROLF HAGLUND


 15 min
2 konserter
2009-05-14


 39 min
1 konsert
1981-05-07


 23 min
1 konsert
2015-01-06


Ständchen
 3 min

STÄNDCHEN OP 17:2 FREUNDLICHE VISION OP 48:1 RUHE, MEINE SEELE! OP 27:1 CÄCILIE OP 27:2 HEIMLICHE AUFFORDERUNG OP 27:3 MORGEN! OP 27:4 LIEBESHYMNUS OP 32:3 VERFÜHRUNG OP 33:1 Romantikens tyskspråkiga tonsättare dominerade fortfarande romanssången under senare hälften av 1800-talet. Efter Schubert, Mendelssohn, Schumann och Brahms följde senromantikerna med Hugo Wolf, Gustav Mahler och Richard Strauss. Oftast hade man tidigare framfört romanser till sång och piano i hemmiljö eller motsvarande offentliga, mindre lokaler. Nu började tonsättarna även använda poeternas eller folkmusiksamlingarnas texter i symfoniska verk komponerade direkt för orkester och professionella sångare. De skrev också om sina tidigare pianostämmor för orkester. Richard Strauss föddes 1864 i München och bland tonsättare som påverkade hans musikaliska fostran i unga år fanns förutom Brahms även Beethoven, Bruckner, Wagner och Liszt. Richard Strauss far, Franz Joseph Strauss, var förstehornist i Münchens Hovorkester och professor vid Kungliga musikaliska akademin i samma stad. Sonen Richard fick musikundervisning i piano och violin från sex års ålder och började även komponera. Hans första publicerade åtta sånger - Acht Lieder op 10 för tenor och piano - gavs ut redan när han var 18 år, 1882, och sedan följde flera sångsamlingar samt de 15 operor han komponerade fram till början av 1940-talet. Han komponerade också tondikter, solokonserter, verk för solopiano, körverk och kammarmusik för olika besättningar. Därtill var han en av Tysklands främsta operadirigenter! I både opus 10 och opus 15 är det fortfarande pianosatsen som dominerar intresset, men från och med op 17, vars välkända Ständchen inleder dagens konsert, har han kunnat förena tolkningen av textförfattarens känslor i sång med en inspirerad pianostämma. Då var han 21 år gammal. 1880- och 1890-talen var Richard Strauss viktiga romansår. Han träffade sin blivande hustru Pauline som var en framgångsrik sopran vid Weimaroperan där Strauss var andredirigent. Hon blev genom livet hans främsta uttolkare i romansrepertoaren. 1894 tillägnade han henne sina Fyra sånger op 27 som hon fick på själva bröllopsdagen. Dikterna var skrivna av tre socialistiska poeter och författare som Strauss hade lärt känna under några månader i Berlin 1883: Karl Friedrich Henckell (Ruhe, meine Seele!), Heinrich Hart (Cäcilie) och John Henry Mackay (Heimliche Aufforderung och Morgen). Men det var inga politiskt färgade dikter han valde utan deras mest personliga, "borgerliga" och romantiska natur- och kärlekstexter. Sångerna orkestrerades senare av tonsättaren.1896 tonsatte Strauss åter texter av vännen Henckell, Liebeshymnus och Verführung, som var de första romanser kompositören skrev direkt för sång och orkester. Under Berlintiden träffade han diktaren Otto Julius Bierbaum, känd för att ha grundat den tyska intellektuella och politiska kabarén. Som nr 1 i Strauss op 48 från 1901 med fem välkända sånger har han tonsatt Bierbaums Freundliche Vision, ett mästerverk bland tonsättarens romantiska sånger, som han också orkestrerat senare. Den kommer som nr två bland programmets sånger. 220 lieder lämnade Richard Strauss efter sig när han avled 1949 i sitt hus i Garmisch-Partenkirchen i södra Bayern dit han ofta drog sig tillbaka. Då hade han fått uppleva hur tre av hans älskade operahus förstörts under andra världskriget, i Dresden, München och Wien. Gunilla Petersén


 3 min
12 konserter
2017-02-15

STÄNDCHEN OP 17:2 FREUNDLICHE VISION OP 48:1 RUHE, MEINE SEELE! OP 27:1 CÄCILIE OP 27:2 HEIMLICHE AUFFORDERUNG OP 27:3 MORGEN! OP 27:4 LIEBESHYMNUS OP 32:3 VERFÜHRUNG OP 33:1 Romantikens tyskspråkiga tonsättare dominerade fortfarande romanssången under senare hälften av 1800-talet. Efter Schubert, Mendelssohn, Schumann och Brahms följde senromantikerna med Hugo Wolf, Gustav Mahler och Richard Strauss. Oftast hade man tidigare framfört romanser till sång och piano i hemmiljö eller motsvarande offentliga, mindre lokaler. Nu började tonsättarna även använda poeternas eller folkmusiksamlingarnas texter i symfoniska verk komponerade direkt för orkester och professionella sångare. De skrev också om sina tidigare pianostämmor för orkester. Richard Strauss föddes 1864 i München och bland tonsättare som påverkade hans musikaliska fostran i unga år fanns förutom Brahms även Beethoven, Bruckner, Wagner och Liszt. Richard Strauss far, Franz Joseph Strauss, var förstehornist i Münchens Hovorkester och professor vid Kungliga musikaliska akademin i samma stad. Sonen Richard fick musikundervisning i piano och violin från sex års ålder och började även komponera. Hans första publicerade åtta sånger - Acht Lieder op 10 för tenor och piano - gavs ut redan när han var 18 år, 1882, och sedan följde flera sångsamlingar samt de 15 operor han komponerade fram till början av 1940-talet. Han komponerade också tondikter, solokonserter, verk för solopiano, körverk och kammarmusik för olika besättningar. Därtill var han en av Tysklands främsta operadirigenter! I både opus 10 och opus 15 är det fortfarande pianosatsen som dominerar intresset, men från och med op 17, vars välkända Ständchen inleder dagens konsert, har han kunnat förena tolkningen av textförfattarens känslor i sång med en inspirerad pianostämma. Då var han 21 år gammal. 1880- och 1890-talen var Richard Strauss viktiga romansår. Han träffade sin blivande hustru Pauline som var en framgångsrik sopran vid Weimaroperan där Strauss var andredirigent. Hon blev genom livet hans främsta uttolkare i romansrepertoaren. 1894 tillägnade han henne sina Fyra sånger op 27 som hon fick på själva bröllopsdagen. Dikterna var skrivna av tre socialistiska poeter och författare som Strauss hade lärt känna under några månader i Berlin 1883: Karl Friedrich Henckell (Ruhe, meine Seele!), Heinrich Hart (Cäcilie) och John Henry Mackay (Heimliche Aufforderung och Morgen). Men det var inga politiskt färgade dikter han valde utan deras mest personliga, "borgerliga" och romantiska natur- och kärlekstexter. Sångerna orkestrerades senare av tonsättaren.1896 tonsatte Strauss åter texter av vännen Henckell, Liebeshymnus och Verführung, som var de första romanser kompositören skrev direkt för sång och orkester. Under Berlintiden träffade han diktaren Otto Julius Bierbaum, känd för att ha grundat den tyska intellektuella och politiska kabarén. Som nr 1 i Strauss op 48 från 1901 med fem välkända sånger har han tonsatt Bierbaums Freundliche Vision, ett mästerverk bland tonsättarens romantiska sånger, som han också orkestrerat senare. Den kommer som nr två bland programmets sånger. 220 lieder lämnade Richard Strauss efter sig när han avled 1949 i sitt hus i Garmisch-Partenkirchen i södra Bayern dit han ofta drog sig tillbaka. Då hade han fått uppleva hur tre av hans älskade operahus förstörts under andra världskriget, i Dresden, München och Wien. Gunilla Petersén


 
1 konsert
1983-09-24


 25 min
1 konsert
1975-03-06


 21 min
18 konserter
2018-03-18

RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


 19 min
1 konsert
1996-11-13


Symfoni f-moll (1883)
 45 min


 3 min
1 konsert
1959-07-03


 
2 konserter
1990-04-14


 15 min
48 konserter
2014-11-08


 8 min
3 konserter
2018-11-25

RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL - EINMAL ANDERS! OP 28 (arr Franz Hasenöhrl) Richard Strauss symfoniska dikt Till Eulenspiegel hör till orkesterlitteraturens stora mästerverk. Tonsättaren hade dittills gjort sig känd som en lärd och mycket allvarlig ung mästare, men efter uruppförandet av "Till" i Köln den 5 november 1895 visste man att han också hade en sprudlande humor. "Allt jag ville var att publiken i konsertsalen för en gångs skull skulle få ett gott skratt" sa han i visshet om att han härmed skakat av sig mycket av dammet från Wagnertraditionen. Formellt är kompositionen närmast ett rondo, där vi får följa titelpersonens olika eskapader. Gestalten Till Eulenspiegel var ju en känd skojare som figurerat i litteraturen ända sedan medeltiden, och att det är en saga som berättas hör redan när violinerna inleder verket med att drömskt sjunga "Det var en gång…" Därpå får vi följa Till som resepredikant, när han förälskar sig, hur han ställs inför rätta och döms till döden för att slutligen dingla i galgen. Men det hela slutar med tonsättaren illa dolda beundran: "Han var allt en jäkel till karl, den där Till!" På hans gravsten stod inget namn, men där fanns en bild av en uggla med en spegel som illustrerar ett gammalt ordspråk ("Man ser inte sina egna brister bättre än en uggla ser sin fulhet") - därav hans namn Eulenspiegel (Ugglespegel). Många har i musiken velat se att ironiskt självporträtt av tonsättaren. I Strauss egen version för stor orkester behandlas de många instrumenten med stor lyskraft. Det är frisk musik utan poserande, bombasm eller falskhet. Som så många andra mästerverk har andra musiker som inte spelar i orkester närt en stark önskan att få spela det. Därför har en herre vid namn Franz Hasenöhrl i våra dagar arrangerat detta grandiosa orkesterverk för en liten kammarensemble om fem musiker. Blir det något kvar då, kan man undra? Ja, döm själva. Att det blivit något annorlunda (som den nya titeln antyder) är tydligt, men nog finns både humorn och fräckheten kvar, kanske till och med i högre grad! STIG JACOBSSON


 24 min
35 konserter
2019-02-22

RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND


 
2 konserter
2001-04-08


 5 min
1 konsert
2006-10-07


Tre hymner (1921)
 25 min


 8 min
2 konserter
2014-11-08


Uppvakningsscen ur Die ägyptische Helena (1927)
 4 min


 5 min
12 konserter
2005-10-01


 8 min
19 konserter
1972-09-17


Valsscen ur Intermezzo (1918)
 8 min


 12 min
2 konserter
2009-05-20


Valssvit nr 2 ur Rosenkavaljeren (1910)
 12 min


 16 min
2 konserter
1979-11-30


Verführung
 8 min


 
1 konsert
2001-04-08


Wiegenlied (1899)
 4 min
8 konserter
1995-11-02


 3 min
1 konsert
2016-01-09


 21 min
28 konserter
2014-11-08


 30 min
7 konserter
1982-03-06


 27 min
2 konserter
1999-10-17


 12 min
1 konsert
1999-03-20


 
2 konserter
2015-04-19


 2 min
5 konserter
2017-02-15


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!