Georg Friedrich Händel
GEORG FRIEDRICH HÄNDEL (1685-1759) HARPKONSERT B-DUR OP 4:6 Andante. Allegro Larghetto Allegro moderato Händel samlade sina sex orgelkonserter i opus 4 och han skrev dem för att sats för sats spelas under pauserna i sina omfattande oratorier. Händel var då ofta själv solist vid orgeln där han också sägs ha improviserat en inledning till varje sats. Sedan han mot ålderns höst blivit blind spelade han dem ur minnet. Konserterna publicerades 1738 men hade då redan spelats under några år. Den sjätte konserten går i B-dur, och har en lite mer speciell historia. Händel har i flera av sina stora vokalverk också tagit med en harpa i orkestern, ett instrument vars klang han uppskattade. Många har menat att konserten op 4:6 från början var tänkt som en konsert för harpa och att han först senare gjorde en orgelversion när det var dags att lämna till tryck. I alla händelser spelades konserten första gången under ett framförande av Händels oratorium Alexander's Feast i februari 1736, och i det verket har sångaren och lyraspelaren Timotheus en så stor roll att han kan ha fått Händel road av att komponera sin konsert. Solist vid premiären var den walesiske harpisten William Powell och det var då troligen en lite enklare Welsh harp som kom till användning. STIG JACOBSSON
GEORGE FRIEDRICH HÄNDEL (1685-1789) MESSIAS, oratorium i tre delar "Antingen är ett oratorium en religiös akt eller också inte. Om det är en religiös akt frågar jag om teatern är templet att framföra det i, och om en skådespelartrupp är lämplig som Ordets tjänare, ty det är vad man gör den till. I den judiska gudstjänsten var det endast leviterna som fick komma nära och sköta tabernaklets gudstjänst; ingen vanlig människa fick så mycket som snudda vid förbundsarken. Är gudstjänsten mindre helig nu? Vilken förolämpning måste det inte vara för en jude att höra Guds sanna och heliga namn sjungas - om inte på en lättfärdig melodi (förmodar jag, eftersom Mr Handel är kompositören) - men ändå sjungen av ett lag människor högst illa lämpade att handha en så högtidlig gudstjänst. David sade: "Huru skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land?" Säkert skulle han ha funnit det ännu mycket egendomligare att höra den sjungen på teatern…" Så stod det i en lång insändare, tryckt i Londontidningen Universal Spectator den 19 mars 1743. Den anonyme skribenten hade hört ryktas att Händel denna gång skulle presentera ett oratorium om Messias, vilket ju var etter värre; det hade kommit märkliga rapporter från uruppförandet i Dublin ett år tidigare. I London hade Händel rätt nyligen börjat ge oratorier på teatern. Det var en kommersiell verksamhet med engelska texter, som tagit över när hans italienska operor inte längre var lönsamma. I Dublin hade han hållit till i en nybyggd musiklokal på Fiskegränd. Han kolliderade med ingen mindre än Jonathan Swift (Gullivers resor), som bestämde över sångarna i sin kyrka. De skulle minsann inte få samarbeta med några songsters, fiddlers, pipers, trumpeters, drummers, and drum-majors, som han skrev; det var strax innan den gamle mannen gick in i mörker. Dublin kunde förstås inte jämföras med London som var världens huvudstad när det gällde att göra pengar på musik, men visst fanns det en överklasspublik även där. Händel vågade sig på ett halvårs gästspel 1741-1742. Han hade med sig en storsångerska, signora Avolio, och han råkade dessutom på mrs Cibber i Dublin, en sjungande skådespelerska som flytt från London och sin hiskelige lagvigde. (Det finns riktigt smaskiga rättegångsprotokoll att tillgå!) Dessa båda damer hade han glädje av i sina oratorieserier"for that generous and polite Nation" - Händel beskrev irländarna så i en Dublin-rapport till Charles Jennens, mannen som ställt samman bibeltexterna till Messias: "Signora Avolio gör stor lycka. Jag har lärt upp en ny tenor, mycket framgångsrik. De båda basarna och kontratenorerna är utmärkta, och de övriga körsångarna - som jag instruerar - sköter sig fint. Instrumentalisterna är förträffliga, eftersom Mr Dubourgh anför dem, och musiken klingar förträffligt i denna trevliga lokal. Allt detta, plus min goda hälsa stimulerar mig så att jag mödar mig på orgeln med extra framgång." Händel ledde sina oratorier från en liten orgel. Mellan akterna kunde han begå orgelkonserter med några musikanter - eller soloimprovisationer. Man föreställe sig icke horder av sångare (inklusive gosskorister - inga kvinnor!) och spelare. Han hade skrivit Messias på 24 dagar (22 augusti till 14 september 1741). Noterna fanns förstås med bland all den övriga musiken i kappsäcken när han kom till Dublin, men han sparade på just det verket till april 1742. I tidningarna kunde man läsa: "Förvaltarna för the Charitable Musical Society anhåller att Damerna måtte komma utan krinolin i afton till Musick Hall på Fishamble Street. Herrar ombedes komma utan värja. Idag framföres Mr Händels nya stora oratorium, Messias." Detta var nog en utmanande anhållan. Att synas offentligt utan värja kändes smått skamligt, och nog måste en riktig dam få breda ut sig ordentligt. Det var faktiskt just precis vad det handlade om. Lokalen rymde 600 normalt uppklädda lyssnare. Om man krympte dem gick det in 700, vilket var extra angeläget när det nu var en välgörenhetstillställning. Det framgår i klartext av "recensionen" som inflöt i Dublin Journal den 17 april. Där står det att de bästa konstdomare menade att det var ett fulländat stycke musik de hört och att Händel visat prov på mänsklig omtanke: "Rätt skall vederfaras Mr Händel, i det att världen skall veta att han frikostigt skänkte förtjänsten av detta stora framförande att delas lika mellan Sällskapet för fångars frigivande, the Charitable Infirmary och Mercers sjukhus; de skall ständigt med tacksamhet minnas hans namn… Ungefär 700 personer kom, och inkomsten från denna nobla och fromma verksamhet uppgick till 400 pund, av vilka 127 pund tillfaller vart och ett av de värda sällskapen. Idag är det naturligt att tro att Messias är ett färdigt verk. Så såg inte Händel och hans tid på "verkbegreppet". Det där som han komponerat på 24 dagar ändrade han i redan före första föreställningen. Det berodde bland annat på den märkliga Mrs Cibber, tonsättaren Thomas Arnes syster, som visserligen kunde sjunga men som i första hand ändå var en uppburen aktris. Det blev nödvändigt att jobba extra med henne: "Hennes röst och hennes sätt mildrade hans irritation över hennes musikaliska brister" berättade doktor Burney i sin musikhistoria. Händel transponerade också ned He shall feed his flock och If God be for us till hennes röstläge. Vi vet verkligen inte mycket om hur Händels sångare lät och hur de tolkade hans musik. Att röstidealen låg långt från dem i vårt sekel kan man visserligen lugnt utgå från men vad gjorde denna frejdade skådespelerska av nummer där det fanns plats att ta ut svängarna, till exempel I know that my Redeemer liveth? Det kan vi bara spekulera i… Händels Messias måste vara ett av de första verk i musikhistorien som inte behövt "återuppväckas". Det finns en obruten linje framföranden som går tillbaka ända till Dublin 1742. Det blev rätt snart ett stort antal framföranden i London där han 1749 startade en lång serie välgörenhetskonserter i regi av Thomas Coram och hans Foundling Hospital, ett slags Rädda Barnenskola i Bloomsbury utanför London. Där blev det många olika versioner genom åren beroende på vilka sångare han fick tag i. De blev förstås ännu fler när oratoriet - ganska snart - nådde kontinenten, bland dem Mozarts variant i Wien 1789. Ett särskilt kapitel utgörs av "monsterframföranden" för hundratals sångare och musikanter. Det första av dem ägde rum 1784 i ett ombyggt Westminster Abbey när man i nationell yra menade att man firade hundraåringen Händel (i själva verket född 1685). Under 1800-talet blev det tradition att "samla massorna kring verket". Sedan dess has det säkert slagits världsrekord ett antal gånger… Sist och slutligen: det har funnits lika många Messias som det funnits sångare, musiker och lyssnare - i 264 år. INGEMAR VON HEIJNE
