Arkiv

LUDVIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) AH! PERFIDO, KONSERTARIA Den här konsertarians ursprung är något av ett mysterium. Beethoven gjorde förmodligen de första skisserna 1795 och färdigställde den 1796 under en sex månaders lanseringsturné som tog honom till Prag, Dresden, Leipzig och Berlin. Beethovens beskyddare furst Lichnowsky följde med till Prag och öppnade dörrarna till stadens societet. Beethoven stannade där i tre månader och spelade bland annat vid två välgörenhetskonserter för stadens fattiga. Han framträdde också flitigt i salongerna med egna verk. Bland dem han träffade fanns grevinnan Josephine von Clary und Aldringen, en välkänd amatörsångerska och mandolinspelare. Beethoven tycks ha fattat tycke för henne: han skrev flera trevliga stycken för mandolin och piano "pour la belle J par LvB" ("till den sköna Josephine från Ludvig van Beethoven") så det verkar sannolikt att de spelade dessa stycken tillsammans. Hon dyker också upp på det enda bevarade manuskriptet av noterna till konsertarian Ah! Perfido, med dedikation till "Signora Contessa di Clari". Enligt vissa uppgifter skulle arian ursprungligen ha framförts i Prag av stadens firade sopran Josefa Dussek (gift med Beethovens vän Jan Dussek, pianovirtuos och tonsättare), men hon fick avstå på grund av andra åtaganden vilket ledde till att uppdraget skulle ha gått till Josephine von Clary. Men det är inte ens säkert att arian framfördes i Prag vid Beethovens besök - dokumentation saknas. Josefa Dussek fick dock noterna i sina händer och sjöng Ah! Perfido vid det första kända framförandet i Leipzig den 21 november 1796. I annonsen inför konserten presenterades arian som "en italiensk scen komponerad av Beethoven för madame Dussek". När arian publicerades av Hoffmeister & Kühnel i Leipzig 1805 skedde det utan dedikation. Enligt Beethovenhuset i Bonn (museum och forskningscenter) tyder "dess längd och struktur på att den inte var avsedd för en professionell sopran som Josefa Dussek". Om tillkomsten är höljd i dunkel är arians vidare öden välkända - Ah! Perfido hör till Beethovens mest framförda orkestersånger, ett paradnummer på många stjärnsopraners repertoar. I Göteborgs Konserthus har den bland annat framförts av Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson. Texten då? Upphovsmannen till arians text är okänd, recitativet är hämtat från Akilles på Skyros av den kände författaren Pietro Metastasio. I berättelsen kläs Akilles ut till kvinna av sin moder och göms hos kungen av Skyros för att undvika profetian om att han ska dö i Troja. Akilles förälskar sig och gifter sig med en av prinsessorna men överger henne och deras barn för att resa till krigets Troja. Hon blir minst sagt förtörnad och utgjuter sin ilska och förtvivlan inför gudarna. STEFAN NÄVERMYR

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) CORIOLANUS, UVERTYR OP 62 Coriolanus är ett sorgespel skrivet 1805 av Heinrich Joseph von Collin. Titelpersonen är en landsförvisad romersk krigare som i spetsen för en här nalkas sin födelsestad för att utkräva hämnd. När Roms ädlaste kvinnor, bland dem hans egen mor och maka, ber honom om barmhärtighet, väcks i hans inre motstridiga känslor mellan det oförsonliga hämndbegäret och kärleken. Beethoven skrev 1807 en uvertyr till dramat inför ett framförande i mars i furst Lobkovitz palats i Wien. Musikens karaktär är djupt tragisk och bottnar i Coriolanus känslomässiga konflikt. Redan det inledande unisona huvudmotivet präglas av mörk upprorisk lidelse, men det pessimistiskt utdöende slutet visar hur hjälten slutligen dukar under inför de olösliga motsättningarna. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 3 C-MOLL OP 37, ARR LACHNER Allegro con brio Largo Rondo: Allegro De första skisserna till tredje pianokonserten kan dateras till 1797 då han blivit mycket inspirerad av att ha lyssnat till ett framförande av Mozarts pianokonsert nr 24 i samma tonart. Det handskrivna manuskriptet är daterat år 1800. Det första framförandet av tredje pianokonserten ägde rum så sent som den 5 april 1803 i Theater an der Wien. Evenemanget beskrivs som en mycket rörig historia, mest beroende på att Beethoven var allt annat än en smidig organisatör. I en tidningsartikel kan man läsa att Beethoven inte fick särskilt långa applåder, trots att han kvällen till ära samlat alla sina mest hängivna beundrare. Skälet är att man redan började betrakta honom som en underlig kuf. Beethovens elev Ferdinand Ries har rapporterat att Beethoven spelade solostämman i pianokonserten med glatt humör, men att många noter "föll under bordet". När det gällde själva kompositionen menade Ries dock att ingen tonsättare han kände ens kom i närheten av "Mästaren" - än i dag är vi villiga att hålla med. Trots den allvarliga tonarten är Beethovens tredje pianokonsert inte något stort och tragiskt drama som så många andra av hans verk i c-moll (till exempel symfoni nr 5 "Ödessymfonin"). Tvärtom har denna konsert en klassiskt klar uppläggning. I synnerhet largot är genomskinligt enkelt och fjärilslätt. Det utåtriktade slutrondot ägnar sig däremot mer åt tvära kast i känslor och tonarter. Vid kvällens konsert framförs ett arrangemang för kammarorkester av Vinzenz Lachner. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOSONAT NR 23 F-MOLL OP 57 "APPASSIONATA" Allegro assai Andante con moto Allegro, ma non troppo. Presto 1802 skrev Beethoven sitt berömda "testamente" i Wiens förstad Heiligenstadt. Det är inget testamente i vedertagen mening, utan ett brev riktat till hans båda bröder, i vilket han beklagar sin svåra situation. Han har just blivit införstådd med att han skulle komma att förlora hörseln totalt, och vad hade en tonsättare då att leva för? Men så tänkte han en gång till, och menade att det var hans skyldighet att skänka mänskligheten de mästerverk han bar inom sig. Brevet till bröderna blev aldrig ivägskickat, men bevarades och satte djupa spår i eftervärlden. Två år senare befann sig Beethoven i en annan del av den österrikiska huvudstadens omgivningar, i Döbling, på promenad tillsammans med eleven Ferdinand Ries. Mästaren var svår att få kontakt med och det berodde inte bara på den alltmer tilltagande dövheten. Han var nämligen dessutom starkt inspirerad och gick hela tiden och brummade på något som han sa skulle bli huvudtemat till finalen i en ny pianosonat. När de kommit hem satte sig Beethoven genast vid pianot utan att ens ta av sig hatten och där blev han sittande någon timme medan han försökte hitta temats definitiva utformning. Det var sällan Beethovens idéer kom till honom i färdigt skick. Hans skissböcker avslöjar ett hårt och tålamodsprövande arbete. Sonaten i fråga var hans tjugotredje, den som förläggaren Cranz i Hamburg gav namnet Appassionata. De tre satserna komponerades i bakvänd ordning med finalen först och första satsen sist. Man har länge menat att det var Shakespeares drama Stormen som var den direkta inspirationskällan. Ett är dock säkert: här skapade Beethoven ett kraftfullt verk, fyllt av vulkaniska utbrott, en sonat som skulle bli modell för många kommande pianosonater. Beethoven var själv nöjd. Han betraktade sonaten som sin mest storslagna även om han själv nöjde sig med att bara kalla den "Grande Sonate pour piano" på titelbladet. Den är fylld av dådkraft, och namnet Appassionata är onekligen passande, för lidelsefull och passionerad är musiken verkligen. De båda yttersatserna är brett upplagda och ger musiken tyngd och allvar. Otto von Bismarck lär ha sagt: "Om jag ofta hörde den, vore jag alltid mycket modig." STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) STRÅKKVARTETT NR 10 ESS-DUR OP 74 "HARPKVARTETTEN" Poco adagio. Allegro Adagio, ma non troppo Presto. Più presto quasi prestissimo Ludwig van Beethoven hade 1808 övertalats att stanna i Wien trots att han allvarligt övervägt möjligheten att slå sig ner i Kassel, ditlockad med hedrande villkor av Napoleons bror, kungen av Westfalen. Men ärkehertig Rudolph och furstarna Lobkowitz och Kinsky kom med ett motdrag i form av en förmånlig årsränta. Beethoven valde därför att stanna i Wien, men redan 1811 hade penningvärdet försämrats så katastrofalt att överenskommelsen blev föremål för rättslig prövning. I alla fall blev det i Wien som Beethoven 1809 komponerade sin tionde stråkkvartett. Just stråkkvartetterna och pianosonaterna är givande att studera om man vill följa tonsättarens kamp med stil och material. Här kommer man honom mycket nära. Han har nu lärt sig utveckla kvartettens uttrycksmöjligheter och givit alla instrumenten egna viktiga uppgifter. Sonatformens genomföringsdel har blivit den viktigaste episoden i satsen och där bearbetas materialet efter alltmer utvecklade och fördjupade principer. Men också codan har blivit en tummelplats för tematiskt arbete. Beethoven hade ju svårt att sätta punkt. Ess-durkvartetten har fått sitt tillnamn "Harpkvartetten" av de pizzicatoarpeggion (det vill säga de ackord som spelas som på en harpa) som kastas från instrument till instrument särskilt i den första satsen. I andra satsen hittar man ett utvecklat spel med linjer, klanger och färger. Och så här långt följer Beethoven de vedertagna mönstren väl. Men scherzot är ett kolossalt presto med motiv som påminner om femte symfonin, och i finalen återställs den fridfulla stämningen med en enkel melodi som bildar grunden till en variationssats. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) STRÅKKVARTETT NR 15 A-MOLL OP 132 Assai sostenuto. Allegro Allegro ma non tanto Molto adagio. Andante. Molto adagio Alla marcia, assai vivace. Più allegro Allegro appassionato. Presto När Ludwig van Beethoven 1825 avslutat sin tolfte, sexsatsiga stråkkvartett, den i Ess-dur op 127, hade han också inlett sin sista stora konstnärliga satsning. Den som skulle resultera i ytterligare en handfull mycket märkliga och visionära kvartetter. Beställningen på dessa kom från furst Galitzin, men trots att Beethoven sannerligen gick in för uppgiften med hela sin själ, så lär fursten aldrig ha betalt för sig. Beethovens gode vän, violinisten Ignaz Schuppanzig, uruppförde denna kvartett med en handplockad ensemble den 6 mars, men publiken fann musiken abstrakt och svårbegriplig. Något som man tillskrev tonsättarens då totala och "gudomliga dövhet" (för att låna Wagners beskrivning). Kanske var det dessa erfarenheter som låg bakom att den följande stråkkvartetten, den i a-moll op 132 (som alltså skrevs före op 130 och 131!), fick sitt första framförande inför en intim och speciellt inbjuden publik på Zum wilden Mann, ett hotell i Wien. Schuppanzighs ensemble var åter inblandad, och fick spela musiken flera gånger. Dessutom medverkade tonsättaren själv i ett framförande av sin sista pianotrio - och alltsammans varvades med stora måltider och dryckeslag. Kvartetten i a-moll är ett märkligt mästerverk i fem satser. Den långsamma tredje satsen kallade han "En tillfrisknads heliga tacksägelsesång till Gud", och han har komponerat den i den gamla lydiska kyrkotonen. Fortsättningen av satsen bär inskriften "Känner ny kraft" och slutar "Med innerlig känsla". Beethoven var verkligen sjuk under komponerandet men detta ska ändå inte ses som personlig programmusik. Liksom fallet med Pastoralsymfonin hävdar mästaren att "varje tonmåleri förlorar sig när det drivs för långt inom instrumentalmusiken". Denna sats har fått en central placering och den omges i huvudsak av snabba satser, fulla av musikantisk experimentlusta. Rytmiken kan vara nog så intrikat och musiken är noggrant utmejslad. Här finns anspelningar både på folkmusikaliska tongångar och på motivet B-A-C-H. I finalen släpper han loss en sångbarhet i Schuberts anda. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 4 B-DUR OP 60 Adagio. Allegro vivace Adagio Allegro vivace Allegro ma non troppo Uppfattningen att Beethovens symfonier med udda nummer skulle vara bättre än de jämna delades ingalunda av Beethoven själv. På frågan varför nr 7 var populärare än nr 8, svarade han bryskt: "För att nr 8 är så mycket bättre." Med Symfoni nr 4 är förhållandet det likartade. När väl nr 3 (Eroican) och nr 5 (Ödessymfonin) accepterats, efter att först för publiken ha klingat alltför djärvt och aggressivt, kom de "jämna" symfonierna i skymundan, betecknade som mera återhållna och vaga. Nr 4 var först nästan en publiksuccé, enligt kritiken vid uruppförandet för att "klarheten inte stördes av bisarra påfund". En ny generation med smak för en heroisk Beethoven kom alltså att tycka tvärt om, medan en ännu senare såg helt nya värden i musiken. Långt efter uruppförandet 15 november 1807 blev nr 4 för Schumann "en grekiskt slank skönhet mellan två nordiska bjässar". Berlioz insåg Mozart- och Haydn-arvet och fann adagiot "så rent i formen, med så änglalikt melodiskt uttryck, så oemotståndligt milt att all vidunderlig konstfullhet är helt dold för ögat". Tid efter annan har bedömningarna växlat. En nyare kommentar har exempelvis sett nr 4 som ett styvbarn mellan nr 3 och 5 men: "i så fall ett styvbarn med IQ 185 för dem som söker en djupare skönhet". Bärenreiters stora Beethoven-handbok ser sublimering som en kärnprincip i nr 4, i öppningssatsen en harmonisk kurragömmalek som befinner sig i ständig förtätning och uttunning. Den påfallande långsamma satsen ändrar därpå hela konceptet, där ett skeende i småbitar, liksom i ett kalejdoskop, oavbrutet antar ny gestalt. Symfonins tittskåpskaraktär blir än tydligare när sats tre ter sig som ett ständigt pågående kretslopp, som i en spegelsal där allting ständigt tycks glimta förbi på nytt. Finalen är en av Beethovens djärvaste, där han utan tema eller motiv drar igång ett harmoniskt och klangligt perpetuum mobile-förlopp. Som ur ingenting skapas energi. Utan skenbar logik vävs ett mönster som vi i vår tid kanske kunde kalla helt abstrakt. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 6 F-DUR OP 68 "PASTORALSYMFONIN" 1. Allegro ma non troppo: Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet 2. Andante molto mosso: Scen vid bäcken 3. Allegro: Lantfolkets glada samkväm 4. Allegro: Åska och storm 5. Allegretto: Herdens sång. Glada och tacksamma känslor efter stormen (satserna 3-5 spelas utan uppehåll) Ludwig van Beethoven var rakt ingen snabbskrivare. Det framgår av de skisser som råkat överleva till vår tid: ett stort antal papper innehållande kvalificerat notkludd. De som har forskat grundligt i dem säger att där finns vissa system att gå på när man letar. På de 130 blad som handlar om Pastoralsymfonin finns det ord också - mitt uppe i kluddet. Beethoven får tankar under arbetet och skriver in dem för att minnas. Vad skulle till exempel symfonin heta? Sinfonia pastorella? Sinfonia caracteristica oder Erinnerungen an das Landleben? Ska han skriva ut sina "ordtankar" om musiken. Ordet "programmusik" fanns ännu inte. Det skulle komma med Franz Liszt. "Man überlässt es dem Zuhörer sich selbst die Situationen zu finden. Auch ohne Beschreibungen wird das Ganze , welches mehr Empfindung als Tongemählde, erkennen… Jede Mahlerei, nachdem sie in der Instrumentalmusik zu weit getrieben, verliert." "Karakteristisk" musik betydde den gången musik som visar på något utöver sig själv. Minnen av lantlivet är fullt begripligt. Och så bör man alltså överlåta på åhöraren att själv finna ut vad som beskrivs. Även utan förklaringar blir helheten begriplig; det handlar mer om känsla än tonmåleri. Om måleriet drivs för långt inom instrumentalmusiken förlorar den på det. Varje sats fick sin lilla "förklaring" inskriven i första fiolstämman; partiturutgåvan fick ju vänta som vanligt. Beethoven var en ivrig läsare av den nya musiktidningen Allgemeine Musikzeitung (AMZ) som gavs ut i Leipzig. Den första tidning som verkligen diskuterade musik. Där hade ventilerats kritik mot Haydn och hans tonmåleri i de högst aktuella oratorierna Skapelsen och Årstiderna. Målerierna var delvis inspirerade av uppdragsgivaren; gamle Haydn var lärd att lyda "överheten". Man kunde också reta sig på Abbé "Hosianna" Vogler och hans hiskeliga armbågsspel på orgeln när Jerikos murar föll. Sådana övningar var välbekanta även i Stockholm där en lyssnare skrev i tidningen att herr abbén borde ropa ut i förväg från läktaren vad som "hände" i musiken. Sånt ville Beethoven inte förknippas med! Nåja: Pastoralsymfonin avbildar ju bäckens mummel, fågelsång, åskväder och mycket annat som man borde "finna ut själv". Zeitung für die elegante Welt tryckte 5 juli 1810 en dikt där Beethoven som gestaltad poet själv upplever scenen vid bäcken (sats två). Poeten blir en huvudperson i ett drama - inte tonsättaren. Ett av alla fantasiporträtt av Beethoven placerar honom ju sittande vid den där bäcken med papper och penna. En särskilt utpekad bäck blev snart en turistfälla: den bara måste upplevas. Symfonin spelades offentligt för första gången under den hiskeliga fyratimmars-konserten i en utkyld teater 22 december 1808. Den bör ha varit en katastrof: sekunda musiker mötte mängder av orimligt annorlunda och svår musik, ledda av en vilt gestikulerande tok, som uppenbarligen inte hörde hur det lät i verkligheten. INGEMAR VON HEIJNE

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) TRIO FÖR FLÖJT, FAGOTT OCH PIANO G-DUR WOO 37 Allegro Adagio Andante con variazioni (Satserna två och tre spelas utan avbrott) Ludwig van Beethoven började komponera tidigt och var bara 16 år när han skrev följande högtravande titel på ett nästan halvtimmeslångt verk: Trio Concertante a clavicembalo, flauto, fagotto, composto da Ludovico van Beethoven organista di S S Electeur de Cologne. Det vill säga Trio för piano, flöjt och fagott skriven av organisten hos valfursten i Köln. Denna uppgift hjälper oss att datera stycket till 1786. Musiken komponerades för den mycket musikkunniga adelsfamiljen Westerholt-Gysenberg, vars dotter Maria Anna Wilhelmina var en mycket skicklig pianist, och för övrigt Beethovens elev. Som så många andra ungdomsverk är även detta fyllt av influenser från olika håll. Aldrig har väl Beethoven klingat så mozartskt. Men samtidigt finns här också en del som blev typiskt för den senare så bistre nyskaparen. Att låta den långsamma satsen direkt gå över i ett tema med variationer utan paus, var något ovanligt vid denna tid. Manuskriptet låg länge bortglömt på ett bibliotek i Berlin och musiken trycktes inte förrän 1888, drygt 100 år efter dess tillkomst. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) TRIO FÖR KLARINETT, FAGOTT OCH PIANO B-DUR OP 11 Allegro con brio Adagio Tema con variazioni I sin ungdom komponerade Beethoven åtskillig kammarmusik med blåsare, bland annat en trio för klarinett, cello och piano 1798. Troligen hade han klarinettisten Joseph Beer i tankarna. När trion publicerades i Wien i oktober samma år hade den försetts med en dedikation till grevinnan Maria Wilhelmina av Thun, en av de tidigaste av Beethovens adliga gynnare. Hon var släkting till den furst Lichnovsky som skulle bli en av Beethovens viktigaste mecenater. Att musikerna i kväll bytt ut cellon mot fagott faller helt inom traditionens ramar. 1799 kunde man i Allgemeine musikalische Zeitung läsa en anmälan: "Denna trio är i inget avseende enkel, men den flyter fram naturligare än samme tonsättares övriga verk och skapar en härlig ensemblekänsla. Om tonsättaren med sitt ovanliga grepp om harmonin och sin kärlek till allvarliga satser skulle sikta mot det naturliga i stället för stränga och långsökta kompositioner, skulle han uppskattas av publiken…" Kanske var anmälaren på dåligt humör för trion kunde knappast ha vållat samtidspubliken några större bekymmer. Första satsen är den som rymmer mest substans, men den är ändå musikantisk. För ovanlighets skull är även den långsamma andra satsen hållen i sonatform, medan finalen består av nio variationer och coda över arian Pria ch'ió l'impegno ("Innan jag börjar arbetet måste jag få något att äta") ur Joseph Weigls opera L'amor marinaro ("Sjömannens kärlek") som gavs på Hovoperan i Wien i oktober 1797, och man kan väl utgå från att Beethoven såg den. Den här arian blev mycket populär och har även fungerat som tema till ett variationsverk av Paganini. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) VIOLINKONSERT D-DUR OP 61 Allegro non troppo Larghetto Rondo: Allegro Pianisten Beethoven kunde någorlunda föra en stråke också. Några få bevarade vittnesmål gör troligt att han långtifrån var någon virtuos, men han satt likafullt i det lilla hovkapellet i Bonn som altviolinist i unga år. År 1870 hittade man fragment av en första sats till en violinkonsert i C-dur från den tiden. Flera försöks har gjorts att få ut något begripligt av de där 259 råddiga takterna. Så gick det 15 år innan Beethoven tog itu med en violinkonsert igen. Han hade då lärt känna åtskilliga violinvirtuoser och skrivit för dem ibland: Kreutzersonaten vittnar bland annat om det. Fast denne Rodolphe Kreutzer spelade aldrig "sin" sonat. Han tillhörde de många som slog ifrån sig sådan "obegriplig" musik. Just franska fiolspelare tycks ha engagerat Beethoven - i synnerhet på den tid när han svärmade för Napoleon och funderade på att flytta till Paris. Men violinkonserten skrev han för Franz Clement, ett före detta underbarn, som farit Europa runt åravis i pappas regi. På originalmanuskriptet kan man läsa: "Concerto par Clemenza pour Clement, primo Violino e dirretore al theatro a Vienna". Beethoven lekte gärna med ord: Clemens står för "mild" på latin. Av mildhet täckes han komponera för den milde Klemens, kapellmästaren vid Theater an der Wien, den då nya lokalen vid det lilla vattendraget som alltjämt heter Wien (i Wien). Uruppförandet ägde rum på en lång, mycket blandad konsert 23 december 1806. Troligen 37 man i orkestern. Säkerligen ingen kvinna. Även recensionerna var blandade: den vanlige lyssnaren måste ha gått hem "obehagligt utmattad" bestämde en skribent. Visst: detta var verkligen inte någon vanlig violinkonsert. Den verkade dessutom orimligt lång. Lång tid tog det också innan den blev ett repertoarnummer. Genombrottet kom efter 38 år då den tolvårige (!) Joseph Joachim framförde den i London med Mendelssohn som dirigent. Beethoven förde aldrig in några metronomsiffror i just denna musik - när Mälzels apparat väl kom. Somliga musiker har tvivlat på senare tiders långsamma tempi i den. Violinisten Rudolf Kolisch skrev 1943 en stor artikel om "Tempo und Character" där han överförde metronomsiffror mellan Beethovens verk - när nämligen föredragsbeteckningar och musikens karaktär stämde överens. Han föreslog halvnot =72, fjärdedel=60 och punkterad fjärdedel=104 för det tre satserna. Den som har en metronom hen pröve och baxne! INGEMAR VON HEIJNE