Arkiv

LUDVIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) AH! PERFIDO, KONSERTARIA Den här konsertarians ursprung är något av ett mysterium. Beethoven gjorde förmodligen de första skisserna 1795 och färdigställde den 1796 under en sex månaders lanseringsturné som tog honom till Prag, Dresden, Leipzig och Berlin. Beethovens beskyddare furst Lichnowsky följde med till Prag och öppnade dörrarna till stadens societet. Beethoven stannade där i tre månader och spelade bland annat vid två välgörenhetskonserter för stadens fattiga. Han framträdde också flitigt i salongerna med egna verk. Bland dem han träffade fanns grevinnan Josephine von Clary und Aldringen, en välkänd amatörsångerska och mandolinspelare. Beethoven tycks ha fattat tycke för henne: han skrev flera trevliga stycken för mandolin och piano "pour la belle J par LvB" ("till den sköna Josephine från Ludvig van Beethoven") så det verkar sannolikt att de spelade dessa stycken tillsammans. Hon dyker också upp på det enda bevarade manuskriptet av noterna till konsertarian Ah! Perfido, med dedikation till "Signora Contessa di Clari". Enligt vissa uppgifter skulle arian ursprungligen ha framförts i Prag av stadens firade sopran Josefa Dussek (gift med Beethovens vän Jan Dussek, pianovirtuos och tonsättare), men hon fick avstå på grund av andra åtaganden vilket ledde till att uppdraget skulle ha gått till Josephine von Clary. Men det är inte ens säkert att arian framfördes i Prag vid Beethovens besök - dokumentation saknas. Josefa Dussek fick dock noterna i sina händer och sjöng Ah! Perfido vid det första kända framförandet i Leipzig den 21 november 1796. I annonsen inför konserten presenterades arian som "en italiensk scen komponerad av Beethoven för madame Dussek". När arian publicerades av Hoffmeister & Kühnel i Leipzig 1805 skedde det utan dedikation. Enligt Beethovenhuset i Bonn (museum och forskningscenter) tyder "dess längd och struktur på att den inte var avsedd för en professionell sopran som Josefa Dussek". Om tillkomsten är höljd i dunkel är arians vidare öden välkända - Ah! Perfido hör till Beethovens mest framförda orkestersånger, ett paradnummer på många stjärnsopraners repertoar. I Göteborgs Konserthus har den bland annat framförts av Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson. Texten då? Upphovsmannen till arians text är okänd, recitativet är hämtat från Akilles på Skyros av den kände författaren Pietro Metastasio. I berättelsen kläs Akilles ut till kvinna av sin moder och göms hos kungen av Skyros för att undvika profetian om att han ska dö i Troja. Akilles förälskar sig och gifter sig med en av prinsessorna men överger henne och deras barn för att resa till krigets Troja. Hon blir minst sagt förtörnad och utgjuter sin ilska och förtvivlan inför gudarna. STEFAN NÄVERMYR

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) HORNSONAT F-DUR OP 17 Allegro moderato Poco adagio, quasi andante Rondo: Allegro moderato Den 17 april 1800 började Beethoven komponera en sonat för horn och piano, och det var verkligen hög tid, för den konsert som sedan länge varit annonserad skulle äga rum dagen därpå. Visserligen var Beethoven känd för att skjuta upp saker och ting men i andra sammanhang också för att bära på sina motiv i åratal. Så kanske hade han sin sonat färdig i huvudet, klar att skrivas ner - och pianostämmor var han van att improvisera. Hur som helst blev det en stor framgång där publiken applåderade vilt och krävde en omedelbar repris. Musiken var naturligtvis huvudsaken, men hornisten var också tidens främste på sitt instrument - Jan Vaclav Stich, en livegen böhmare som beordrats lära sig spela horn, och som gjorde det med sådan bravur att han flydde från sin ägare för att göra karriär. Godsägaren var inte alls glad över detta utan skickade hejdukar efter honom med order att slå ut hans tänder så att han inte kunde spela. Stich flydde till Italien och blev känd under namnet Giovanni Punto, som är en direkt översättning av hans böhmiska namn. Ingen kunde som Punto locka lika många toner ur ett naturhorn genom ett förfinat stoppspel (med handen i klockstycket) vilket gav Beethoven möjlighet att komponera mer avancerad musik än vanligt för horn. Redan från början angav Beethoven att sonaten också kunde spelas på cello. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 3 C-MOLL OP 37, ARR LACHNER Allegro con brio Largo Rondo: Allegro De första skisserna till tredje pianokonserten kan dateras till 1797 då han blivit mycket inspirerad av att ha lyssnat till ett framförande av Mozarts pianokonsert nr 24 i samma tonart. Det handskrivna manuskriptet är daterat år 1800. Det första framförandet av tredje pianokonserten ägde rum så sent som den 5 april 1803 i Theater an der Wien. Evenemanget beskrivs som en mycket rörig historia, mest beroende på att Beethoven var allt annat än en smidig organisatör. I en tidningsartikel kan man läsa att Beethoven inte fick särskilt långa applåder, trots att han kvällen till ära samlat alla sina mest hängivna beundrare. Skälet är att man redan började betrakta honom som en underlig kuf. Beethovens elev Ferdinand Ries har rapporterat att Beethoven spelade solostämman i pianokonserten med glatt humör, men att många noter "föll under bordet". När det gällde själva kompositionen menade Ries dock att ingen tonsättare han kände ens kom i närheten av "Mästaren" - än i dag är vi villiga att hålla med. Trots den allvarliga tonarten är Beethovens tredje pianokonsert inte något stort och tragiskt drama som så många andra av hans verk i c-moll (till exempel symfoni nr 5 "Ödessymfonin"). Tvärtom har denna konsert en klassiskt klar uppläggning. I synnerhet largot är genomskinligt enkelt och fjärilslätt. Det utåtriktade slutrondot ägnar sig däremot mer åt tvära kast i känslor och tonarter. Vid kvällens konsert framförs ett arrangemang för kammarorkester av Vinzenz Lachner. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKVARTETT ESS-DUR OP 16 Grave. Allegro ma non troppo Andante cantabile Rondo. Allegro ma non troppo Den unge Beethoven kom som 17-åring till Wien för att studera för idolen Mozart. Det blev inget av detta eftersom Beethoven kallades hem till Bonn och sin döende mor. När han återkom till Wien var Mozart redan död. Men Mozarts sätt att skapa musik är inte sällan närvarande i den unge Beethovens alster. Pianokvintetten op 16 (1796) har Mozarts då tolv år gamla kvintett för samma instrument och samma tonart som mönster - men här finns naturligtvis också mycket som är typiskt för Beethoven själv. Det är kanske inte homogen kammarmusik han åstadkommit, som hos Mozart, utan mera en liten konsert för piano med blåsarackompanjemang. Pianot spelar huvudrollen och presenterar alla de teman som blåsarna sedan får ta över. Och han tänkte sig säkert själv in i rollen som pianist - en tanke som förstärks av att han själv bearbetat musiken för piano och stråktrio (med opusnummer 16b). En unison fanfar i alla instrument inleder. Det svärmiska andantet är snarast ett rondo, liksom tredje satsen, vilken med sina jaktsignaler har många likheter med Mozart. STIG JACOBSSON

Sonaten nr 31 i Ass-dur op 110 är den näst sista Beethoven skrev. Den komponerades 1821 och trycktes året därpå. Den store, bistre tonsättaren var inne i sin sista skaparperiod, en period då han döv och avskuren från omvärlden gärna grävde ner sig i sitt eget musikaliska grubbleri och hörde en framtidsmusik som ingen annan kunde ana. Han lät sig inte längre påverkas av andra tonsättares framsteg och brydde sig inte om ifall han ställde krav som varken musiker eller publik kunde uppfylla. Många gånger reagerade konsertpubliken negativt på hans sena verk, men man skakade på huvudet och tänkte att Beethoven ju själv inte hörde hur tokigt det blev. Men man bör nog vända på resonemanget. Genom att helt koncentrera sig på sitt musikaliska material utan andras inflytande kunde han gå längre än någon annan gjort, och därmed utforska världar som ingen annan besökt. På sätt och vis blev han den förste modernisten – och det är det som gör att hans sena musik än idag känns ny, frisk och fräsch. Den trettioförsta sonaten är ett utmärkt exempel på den sene Beethovens kompositionsstil. Han skulle ännu ha haft många år på sig att utveckla pianosonaten som form, men han skrev alltså bara ytterligare en sonat. Kanske kände han på sig att han inte kunde komma längre än att bli en samtida med oss, 2000-talets lyssnare! Stig Jacobsson

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) STRÅKKVARTETT NR 10 ESS-DUR OP 74 "HARPKVARTETTEN" Poco adagio. Allegro Adagio, ma non troppo Presto. Più presto quasi prestissimo Ludwig van Beethoven hade 1808 övertalats att stanna i Wien trots att han allvarligt övervägt möjligheten att slå sig ner i Kassel, ditlockad med hedrande villkor av Napoleons bror, kungen av Westfalen. Men ärkehertig Rudolph och furstarna Lobkowitz och Kinsky kom med ett motdrag i form av en förmånlig årsränta. Beethoven valde därför att stanna i Wien, men redan 1811 hade penningvärdet försämrats så katastrofalt att överenskommelsen blev föremål för rättslig prövning. I alla fall blev det i Wien som Beethoven 1809 komponerade sin tionde stråkkvartett. Just stråkkvartetterna och pianosonaterna är givande att studera om man vill följa tonsättarens kamp med stil och material. Här kommer man honom mycket nära. Han har nu lärt sig utveckla kvartettens uttrycksmöjligheter och givit alla instrumenten egna viktiga uppgifter. Sonatformens genomföringsdel har blivit den viktigaste episoden i satsen och där bearbetas materialet efter alltmer utvecklade och fördjupade principer. Men också codan har blivit en tummelplats för tematiskt arbete. Beethoven hade ju svårt att sätta punkt. Ess-durkvartetten har fått sitt tillnamn "Harpkvartetten" av de pizzicatoarpeggion (det vill säga de ackord som spelas som på en harpa) som kastas från instrument till instrument särskilt i den första satsen. I andra satsen hittar man ett utvecklat spel med linjer, klanger och färger. Och så här långt följer Beethoven de vedertagna mönstren väl. Men scherzot är ett kolossalt presto med motiv som påminner om femte symfonin, och i finalen återställs den fridfulla stämningen med en enkel melodi som bildar grunden till en variationssats. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) STRÅKKVARTETT NR 15 A-MOLL OP 132 Assai sostenuto. Allegro Allegro ma non tanto Molto adagio. Andante. Molto adagio Alla marcia, assai vivace. Più allegro Allegro appassionato. Presto När Ludwig van Beethoven 1825 avslutat sin tolfte, sexsatsiga stråkkvartett, den i Ess-dur op 127, hade han också inlett sin sista stora konstnärliga satsning. Den som skulle resultera i ytterligare en handfull mycket märkliga och visionära kvartetter. Beställningen på dessa kom från furst Galitzin, men trots att Beethoven sannerligen gick in för uppgiften med hela sin själ, så lär fursten aldrig ha betalt för sig. Beethovens gode vän, violinisten Ignaz Schuppanzig, uruppförde denna kvartett med en handplockad ensemble den 6 mars, men publiken fann musiken abstrakt och svårbegriplig. Något som man tillskrev tonsättarens då totala och "gudomliga dövhet" (för att låna Wagners beskrivning). Kanske var det dessa erfarenheter som låg bakom att den följande stråkkvartetten, den i a-moll op 132 (som alltså skrevs före op 130 och 131!), fick sitt första framförande inför en intim och speciellt inbjuden publik på Zum wilden Mann, ett hotell i Wien. Schuppanzighs ensemble var åter inblandad, och fick spela musiken flera gånger. Dessutom medverkade tonsättaren själv i ett framförande av sin sista pianotrio - och alltsammans varvades med stora måltider och dryckeslag. Kvartetten i a-moll är ett märkligt mästerverk i fem satser. Den långsamma tredje satsen kallade han "En tillfrisknads heliga tacksägelsesång till Gud", och han har komponerat den i den gamla lydiska kyrkotonen. Fortsättningen av satsen bär inskriften "Känner ny kraft" och slutar "Med innerlig känsla". Beethoven var verkligen sjuk under komponerandet men detta ska ändå inte ses som personlig programmusik. Liksom fallet med Pastoralsymfonin hävdar mästaren att "varje tonmåleri förlorar sig när det drivs för långt inom instrumentalmusiken". Denna sats har fått en central placering och den omges i huvudsak av snabba satser, fulla av musikantisk experimentlusta. Rytmiken kan vara nog så intrikat och musiken är noggrant utmejslad. Här finns anspelningar både på folkmusikaliska tongångar och på motivet B-A-C-H. I finalen släpper han loss en sångbarhet i Schuberts anda. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 4 B-DUR OP 60 Adagio. Allegro vivace Adagio Allegro vivace Allegro ma non troppo Uppfattningen att Beethovens symfonier med udda nummer skulle vara bättre än de jämna delades ingalunda av Beethoven själv. På frågan varför nr 7 var populärare än nr 8, svarade han bryskt: "För att nr 8 är så mycket bättre." Med Symfoni nr 4 är förhållandet det likartade. När väl nr 3 (Eroican) och nr 5 (Ödessymfonin) accepterats, efter att först för publiken ha klingat alltför djärvt och aggressivt, kom de "jämna" symfonierna i skymundan, betecknade som mera återhållna och vaga. Nr 4 var först nästan en publiksuccé, enligt kritiken vid uruppförandet för att "klarheten inte stördes av bisarra påfund". En ny generation med smak för en heroisk Beethoven kom alltså att tycka tvärt om, medan en ännu senare såg helt nya värden i musiken. Långt efter uruppförandet 15 november 1807 blev nr 4 för Schumann "en grekiskt slank skönhet mellan två nordiska bjässar". Berlioz insåg Mozart- och Haydn-arvet och fann adagiot "så rent i formen, med så änglalikt melodiskt uttryck, så oemotståndligt milt att all vidunderlig konstfullhet är helt dold för ögat". Tid efter annan har bedömningarna växlat. En nyare kommentar har exempelvis sett nr 4 som ett styvbarn mellan nr 3 och 5 men: "i så fall ett styvbarn med IQ 185 för dem som söker en djupare skönhet". Bärenreiters stora Beethoven-handbok ser sublimering som en kärnprincip i nr 4, i öppningssatsen en harmonisk kurragömmalek som befinner sig i ständig förtätning och uttunning. Den påfallande långsamma satsen ändrar därpå hela konceptet, där ett skeende i småbitar, liksom i ett kalejdoskop, oavbrutet antar ny gestalt. Symfonins tittskåpskaraktär blir än tydligare när sats tre ter sig som ett ständigt pågående kretslopp, som i en spegelsal där allting ständigt tycks glimta förbi på nytt. Finalen är en av Beethovens djärvaste, där han utan tema eller motiv drar igång ett harmoniskt och klangligt perpetuum mobile-förlopp. Som ur ingenting skapas energi. Utan skenbar logik vävs ett mönster som vi i vår tid kanske kunde kalla helt abstrakt. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) FIDELIO, UVERTYR OP 72 Ludwig van Beethovens enda opera Leonore (som senare döptes om till Fidelio) uruppfördes i Wien 1805. Dessvärre vållade den honom en lång serie besvärligheter och besvikelser, "en martyrkrona" enligt egen utsago. Efter två genomgripande omarbetningar lyckades han 1814 äntligen få ordning på både dramaturgi och inscenering med framgångar som följd. Fidelio hade äntligen kommit på banan. Beethoven skrev inte mindre än fyra uvertyrer till operan. Den första Leonorauvertyren ansågs mindre lyckad och användes aldrig, vid premiären 1805 användes nr 2, och vid reprisen året därefter den "stora" nr 3. Fideliouvertyren planerades för uppsättningen 1814, antagligen för att öka intresset för nyinstuderingen. Olyckligtvis blev den inte färdig i tid, men skaffade sig i stället snart en plats som populär konsertöppning. Den går i E-dur - i motsats till de tre andra C-duruvertyrerna - och kan närmast karaktäriseras som en glad och festlig introduktion med "pastorala" inslag. Märkligt nog med tanke på operans allvarliga och dystra handling om makt och frihet, men i själva verket är ju kärleken berättelsens stora drivkraft. STEFAN NÄVERMYR

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) VIOLINKONSERT D-DUR OP 61 Allegro non troppo Larghetto Rondo: Allegro Pianisten Beethoven kunde någorlunda föra en stråke också. Några få bevarade vittnesmål gör troligt att han långtifrån var någon virtuos, men han satt likafullt i det lilla hovkapellet i Bonn som altviolinist i unga år. År 1870 hittade man fragment av en första sats till en violinkonsert i C-dur från den tiden. Flera försöks har gjorts att få ut något begripligt av de där 259 råddiga takterna. Så gick det 15 år innan Beethoven tog itu med en violinkonsert igen. Han hade då lärt känna åtskilliga violinvirtuoser och skrivit för dem ibland: Kreutzersonaten vittnar bland annat om det. Fast denne Rodolphe Kreutzer spelade aldrig "sin" sonat. Han tillhörde de många som slog ifrån sig sådan "obegriplig" musik. Just franska fiolspelare tycks ha engagerat Beethoven - i synnerhet på den tid när han svärmade för Napoleon och funderade på att flytta till Paris. Men violinkonserten skrev han för Franz Clement, ett före detta underbarn, som farit Europa runt åravis i pappas regi. På originalmanuskriptet kan man läsa: "Concerto par Clemenza pour Clement, primo Violino e dirretore al theatro a Vienna". Beethoven lekte gärna med ord: Clemens står för "mild" på latin. Av mildhet täckes han komponera för den milde Klemens, kapellmästaren vid Theater an der Wien, den då nya lokalen vid det lilla vattendraget som alltjämt heter Wien (i Wien). Uruppförandet ägde rum på en lång, mycket blandad konsert 23 december 1806. Troligen 37 man i orkestern. Säkerligen ingen kvinna. Även recensionerna var blandade: den vanlige lyssnaren måste ha gått hem "obehagligt utmattad" bestämde en skribent. Visst: detta var verkligen inte någon vanlig violinkonsert. Den verkade dessutom orimligt lång. Lång tid tog det också innan den blev ett repertoarnummer. Genombrottet kom efter 38 år då den tolvårige (!) Joseph Joachim framförde den i London med Mendelssohn som dirigent. Beethoven förde aldrig in några metronomsiffror i just denna musik - när Mälzels apparat väl kom. Somliga musiker har tvivlat på senare tiders långsamma tempi i den. Violinisten Rudolf Kolisch skrev 1943 en stor artikel om "Tempo und Character" där han överförde metronomsiffror mellan Beethovens verk - när nämligen föredragsbeteckningar och musikens karaktär stämde överens. Han föreslog halvnot =72, fjärdedel=60 och punkterad fjärdedel=104 för det tre satserna. Den som har en metronom hen pröve och baxne! INGEMAR VON HEIJNE