Stäng
Meny

Arkiv

Anton Bruckner


 15 min
1 konsert
2006-10-28


Helgoland (1893)
 14 min


Marsch d-moll (1862)
 4 min


Missa solemnis (1854)
 31 min


 43 min
1 konsert
1977-12-15


Mässa nr 2 (1866)
 32 min
4 konserter
1987-03-13


 1 t
4 konserter
2007-03-30


Psalm 150 (1892)
 9 min
3 konserter
2008-12-20


Requiem (1849)
 37 min


 45 min
3 konserter
1974-10-22


 43 min
3 konserter
2007-11-23


Symfoni f-moll "nr 00" (1863)
 47 min


Symfoni nr 1 (1866) (1865)
 48 min


 
1 konsert
1928-10-10


 48 min
6 konserter
1987-10-18


 1 t 1 min
7 konserter
2015-02-20


 
2 konserter
1929-10-30


Symfoni nr 3
 


 55 min
14 konserter
2018-09-20

ANTON BRUCKNER (824-1896) SYMFONI NR 3 D-MOLL "WAGNER-SYMFONIN" Gemässigt, misterioso Adagio: Feierlich Scherzo: Ziemlich schnell Finale Tredje symfonin skulle bli en av de centrala bland Bruckners nio. Själv skulle han alltid kalla den sin "Wagner-symfoni". Den finns idag i sex olika omarbetningar. Den första låg klar nyårshelgen 1873 sedan Bruckner i september först visat den för Richard Wagner i Bayreuth för att fråga om han fick dedicera symfonin till denne (den eller Symfoni nr 2). Wagner valde tveklöst trean. Men omarbetningar i rader följde. Den andra uruppförde Bruckner i Wien 16 december 1877, men då utan alla först inlagda Wagner-citat. En tredje version tillkom 1888/89 och uruppfördes i Wien 21 december 1890 av Hans Richter. Bearbetningen av Wien-musikologen Leopold Nowak (1904-1991) gjordes för det internationella Bruckner-sällskapets slutliga rekonstruerade utgåvor, version 1958. Bruckner och Wagner hade funnit varandra på ett för båda bestående sätt men tredje symfonins väg blev knagglig sedan Wienfilharmonikerna tre gånger om vägrat att spela den. I stället hade dirigenten och tonsättaren Johann von Herbeck - som uruppfört Schuberts "ofullbordade" - förberett ett framförande men han dog dessförinnan, 45 år gammal, dubbelt oturligt. I stället fick Bruckner själv avslöja sina brister som dirigent, tyvärr med resultatet att publik under konsertens gång strömmade ut ur salen. Bruckner kom i vanrykte i hela sju års tid. Vändningen skulle komma med Symfoni nr 7 under Arthur Nikischs ledning, och trean följde med av bara farten, med sex framföranden 1885 varav ett i New York. I viss mån banbrytande för vår tids syn på symfonin blev Dieter Schnebels analys i essäsamlingen Musik-Konzepte nr 23/24 (1982) med den talande rubriken "Den treeniga klangen, eller skapandet av en musik för liv, själ och ande". Eller med andra ord "klassisk mystik i musik". Schnebel hävdar: "En sådan känsloladdning finns tidigare kanske bara hos Schubert. Som i all mystik handlar det här om conjunctio, ja om coincidentia oppossitorum, alltså i sista ändan om försoning." Schnebel går i sin kommentar in i den musikaliska strukturens minsta detaljer. Vad han kallar bland det vackraste i Bruckners hela symfoniska konst finner han treans final, där en polka står jämsides med en koral: "Världsligt och andligt, livsglädje och fromhet, verklighetstillvänt och innerligt, samhällsöppet och individuellt, natur och människa." Sinnligt/själsligt och andligt hör här ihop, "eftersom bara på detta sätt rikedomen i det ena och mångfaldens helhet förmår komma människan till godo". Det vi ofta kallat Bruckners naivitet jämsides med hans konstant usla självförtroende visade sig till sist vara grogrunden för hans ständiga revisioner av symfonierna, något som kanske för alltid kan drabba oss som en visionär kraft. Det inser vi inte minst när musiken som här ställs jämsides med ett lika märkligt verk från nästa sekel, Szymanowskis första violinkonsert. ROLF HAGLUND


Symfoni nr 3 (1877) (1873)
 1 t 2 min


Symfoni nr 3 (fyrhändigt piano)
 


 
11 konserter
1950-03-23


 
4 konserter
1965-10-07


 1 t 4 min
14 konserter
2016-03-11

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


 
9 konserter
2018-02-03


 
1 konsert
1989-10-14


 
15 konserter
1947-02-13


 1 t 19 min
15 konserter
2014-03-08


Symfoni nr 5 (2 pianon, 8-händigt)
 


 
1 konsert
1925-11-04


 54 min
17 konserter
2013-12-14


 
3 konserter
1944-11-09


 1 t 4 min
12 konserter
2017-01-07


 1 t 8 min
5 konserter
2018-05-24

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 7 Allegro moderato Adagio, sehr feierlich und sehr langsam Scherzo: Sehr schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell Cirkeln slöts med symfoni nummer sju. Den dag som Anton Bruckner hörde Wagners Tannhäuser förändrades allt vid insikten om hur mycket man kan - eller bör - bryta mot reglerna för att finna sin egen röst. Efter det var Wagner hans husgud. Medan Wagner formade musikdramatiska gigantoider, bröt Bruckner mot sin tids ideal med enorma katedralliknande symfonier. Den mäktige kritikern Hanslick, som avskydde Wagner, skulle lägga många stenar i vägen för Bruckner i form av nedgörande adjektiv som "galen", "naiv" och "onaturlig". Det blev inte bättre med alla välmenande vänner som skulle göra klipp och tillägg i Bruckners musik. Bruckners enda konstanta följeslagare var hans musik, hans orgel och hans djupa tro. När tiden var inne för den sjunde symfonin uppstod ett extra starkt samband med Wagner. Bruckner hade precis inlett arbetet med adagiot. "En dag kom jag hem och kände mig mycket sorgsen. Tanken kom för mig att det inte skulle dröja länge innan mästaren skulle dö, och sedan kom temat i ciss-moll från adagiot till mig", skrev han till en vän. Ett par veckor senare fick han veta att Wagner hade avlidit. Bruckner avslutade adagiot med en coda som han kallade för Mästarens begravningsmusik. Denna sats innehåller även fyra Wagnertubor, med len ton och tubans djup. Kontrasten mellan det vemodiga och värdiga adagiot med sina ljust klara penseldrag mot mörk botten och det scherzo som följer är stor. Sorgen byts raskt mot en folklig dans i tunga kängor. Scherzot komponerades allra först och även om det har glimten i ögat, är det inte mindre omsorgsfullt uppbyggt. Symfonin står stadigt på många släkten av temata som alla hänger ihop. Även om Bruckner är känd för att bygga i stor skala (expansiv liksom Wagner) och ställer block av instrumentgrupper mot varandra som stoppen på en orgel, så återfinns det stora i det lilla: en stilla, luftig inledning som drar uppåt och vidare med ett underliggande, mjukt tremolo - ett mikrokosmos av symfonin. Bruckner tillät inga ändringar av denna symfoni och dess uruppförande skulle absolut inte ske vid Hanslicks fötter i Wien, utan i Leipzig. De jublande applåderna varade inte mindre än i 15 minuter och de konserter som följde blev lika entusiastiskt mottagna - även i Wien. Inte av kritikerna, men av publiken. Den sjunde symfonin blev den kanske mest älskade av alla hans symfonier. MOLLY TELEMAN


 
1 konsert
1953-10-22


 
9 konserter
1948-02-19


 1 t 4 min
1 konsert
1975-04-04


 1 t 17 min
8 konserter
2019-02-07

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 8 Allegro moderato Scherzo: Allegro moderato. Trio: Langsam Feierlich langsam Finale: Feierlich, nicht schnell Det finns mängder av roande och oroande episoder i Bruckners liv. Hans far var lärare i den lilla byn Ansfelden och det var meningen att han själv skulle bli lärare. Skolan, i vilken familjen också bodde, låg granne med kyrkan, och är i dag ett Brucknermuseum. Fadern var också organist i kyrkan och lille Anton älskade att sitta bredvid på orgelbänken. Som tioåring kunde han vikariera för fadern - och han hade även lärt sig spela violin. Att han skulle kunna livnära sig på musik ansågs dock inte möjligt, så det fick bli lärarutbildning. Musiken drev ändå på honom så det blev parallellt musikstudier. Han blev professor Simon Sechters mest hängivna elev och genomförde övningsuppgifter till den grad att professorn fick be honom att inte vara fullt så entusiastisk. 1855 utklassade han alla medsökande till tjänsten som domkyrkoorganist i Linz. Att han var en lysande organist kan man utläsa av samtida kritik och vittnesmål. När han spelade i Notre Dame i Paris vallfärdade tidens ledande franska tonsättare dit: Saint-Saëns, Franck, Gounod, Auber - alla har de kommit ihåg händelsen i sina memoarer. När nya orgeln i Albert Hall i London invigdes 1871 representerades Österrike av Bruckner. Det han själv komponerade för orgel inskränker sig däremot till småsaker. 1867 erbjöds han att efterträda Sechter som kompositionsprofessor i Wien - inte utan våldsamma protester. Han betraktades livet igenom som ett lantligt original med en bred dialekt, klädd i alltför stora och säckiga kläder, inte alltid helt rena. I Wien väckte detta viss uppmärksamhet. Samma år skrev han den symfoni som fått nummer 1. Då var han 43 år! Därpå följde symfonierna med viss regelbundenhet. Den andra ansågs ospelbar. Publiken avvek i stora klungor under den tredjes premiär. Kritiken kallade honom "en och en halv dåre", eller "den största nu levande musikaliska faran", och hans symfonier var som en "symfonisk boa constrictor" eller "ett bedrägeri som är glömt om några år". Bruckner var en känslig människa och den okänsliga kritiken gav honom depressioner och självmordstankar. Han var ju helt ärlig i sin musik, ja rentav naivt oskuldsfull. Och allt han skrev, skrev han till den älskade gudens ära. Ändå var han en bildad man som utan problem kunde föra lärda samtal med professorskollegerna i de mest skilda ämnen. Man fängslas av hans enastående musik, men också av hans mänskliga svagheter och bisarra egenheter. Hans symfonier har förvisso fortfarande en säker plats på repertoaren. Bruckners nio symfonier (två onumrerade men fullbordade studieverk oräknade) hör till de mest storslagna, både vad gäller speltid och tankedjup. Symfonin med nr 9 lämnade han ofullbordad när han avled den 11 oktober 1896. Han saknade helt självförtroende och lyssnade så mycket på välmenande vänner att han på deras inrådan omarbetade sina symfonier både en och två gånger, ibland fler. Några gånger blev det så genomgripande omarbetningar att det nästan blev fråga om en ny symfoni, i alla fall nya symfonisatser. Med facit i hand är den första versionen ofta den bästa. Första satsen i den åttonde symfonin fullbordade han strax efter sin 60-årsdag i oktober 1884, och sedan följde satserna regelbundet fram till 16 augusti 1887 - då han signerade hela verket med att skriva "Halleluja". Den första oktober skickade han ett fullt orkestrerat partitur till dirigenten Herman Levi med förhoppning om ett framförande i München. Levi hade nyligen med stor framgång framfört sjunde symfonin. Men till Bruckners stora bedrövelse hade Levi så många kritiska synpunkter att han inte ville ta sig an den nya symfonin. Motgången medförde att Bruckner avbröt det just påbörjade arbetet på nionde symfonin i tre år. Istället gjorde han genomgripande justeringar av åttan mellan mars 1889 och april 1890. Det blev en helt ny mellandel i scherzot och mängder med smärre ändringar. Han strök totalt 164 takter. Men ändå förblev symfonin hans längsta, sådär 80-85 minuter. Uruppförandet av den nya versionen planerades av Felix Weingartner i Mannheim och repetitionerna påbörjades i mars 1891. Men en månad senare kallades dirigenten till Berlin så uppdraget gick vidare till Hans Richter som svarade för en stor framgång i Wien den 18 december 1892. Det var nästan bara den fruktade kritikern Hans Hanslick som kände avsmak. Den första versionen publicerades men nu för tiden är det är den reviderade versionen från 1889-1890 som blivit den mest spelade - den som publicerades av Leopold Nowak 1955, och det är den som spelas i afton. Åttonde symfonin kräver en stor orkester. Förutom tredubbla träblåsare, trumpeter och tromboner krävs tuba och åtta horn, av vilka fyra också spelar Wagnertubor - en sorts tenortubor, vidare slagverk (Bruckner använde sällan mer än pukor) och för enda gången i någon Brucknersymfoni: harpa. Arbetet med åttonde symfonin sammanföll med en period fylld av ovanligt hårt arbete vid konservatoriet i Wien, med resor till Prag, och ovanligt kraftfulla nervösa utbrott. Han lade alltid ned sin själ i musiken och var fullkomligt ärlig. Bruckner såg själv åttan som sitt bästa verk men den orsakade honom stora känslomässiga påfrestningar. Musiken är mer brett episk och komplex än föregångarna och detta chockerade dem som redan tyckte att hans symfonier fått alldeles för stora dimensioner. Som vanligt i hans symfonier är det sökandet efter rätt tonart som blivit en grundläggande tanke. Inledningen är tonalt obestämbar (närmast ligger kanske b-moll). Ett violintremolo i F-dur inleder den första stora episoden av mäktiga förlopp. Detta är en djärv inledning till en symfoni i c-moll! Det är duellen mellan b-moll och c-moll som utgör första satsens tankeinnehåll. Codan (i segrande c-moll) är tragisk. Ensamma horn och trumpeter spelar de fyra takter som Bruckner refererat till som "dödens förkunnelse". Första satsen är mer kompakt, men följer samma breda form som sjuan och nian. Formellt liknar den en sonatsats med tre huvudteman och många tragiska och kraftfulla kulminationer. Nervösa rörelser förlöses i den massiva scherzosatsen till obunden energi, med en rikt lyrisk mellandel i Ass-dur. Den är fantasifullt orkestrerad och bjuder på finurliga harmoniska överraskningar. Hela satsen bygger på de fragment som presenteras i de fyra första takterna. Den tredje satsen är ett Adagio (Dess-dur) i kombinerad sonat- och rondoform och dess högtidlighet understryks av de fyra Wagnertuborna - instrument som nästan bara förekommer hos just Wagner och hans hängivne vapendragare Bruckner. Vi hör dem också i första och sista satsen. Denna sublima och exalterade meditation är med sina ca 25 minuters längd den längsta satsen bland Bruckners alla symfonier. Finalen är gigantisk och har en uppbyggnad som påminner om första satsen, med tre klart definierade tematiska grupper. Hela symfonin förlöses till slut, sedan alla fyra satsernas huvudteman förenats, i magnifik C-dur. Bruckners åtta är en av de mest grandiosa musikaliska katedraler som någonsin skrivits, en klingande arkitektur. Åttan dedicerades till kejsare Franz Josef I, som accepterade dedikationen och bekostade tryckningen. STIG JACOBSSON


 1 t 15 min
5 konserter
1938-10-13


 1 t 23 min
1 konsert
1973-04-27


 1 t
14 konserter
2016-10-27

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam Brahms timslånga Symfoni nr 9 har länge varit en tresatsig torso. Nu har dock fyra musikforskare, ledda av Nicola Samale, efter 30 års arbete färdigställt den oavslutade finalen ("Misterioso, nicht schnell"), så att ytterligare drygt 22 minuter lagts till symfonin, i denna version uruppförd av Sir Simon Rattle och Berlins Filharmoniker i februari 2012, nu också på skiva. Finalen utgörs i detta skick av en koral, en fuga och referenser till psalmen Kristus är uppstånden. I Göteborg får vi tills vidare nöja oss med den tresatsiga versionen. En i forskarlaget, tysken Benjamin-Gunnar Cohrs, lade 2012 fram en rapport kring Alfred Orels självsvåldiga, källkritiska edition 1934 med många transkriberingsfel, därpå reviderad av Leopold Nowak 1951 (här används denna version). Vid Bruckners död 11 oktober 1896 fanns 75 utkast till en oavslutad final som gavs till hans elev Joseph Schalk för bearbetning. Då Schalk dog den 7 november 1900 övertog hans bror Franz materialet, som enligt testamentet egentligen skulle lämnas till Wiens nuvarande nationalbibliotek. När Ferdinand Löwe uruppförde symfonin i Wien 11 februari 1903 fann han den så radikal att han omorkestrerade de tre första satserna helt men avstod från den oredigerade finalen, "av respekt för mästarens önskan" att ersätta den med Te Deum (som Bruckner komponerat 1884). Löwes åsikt att de tre kompletta satserna i sig dög som färdigt verk har gällt in i vår tid. I den kompletta Brucknerutgåvan 1961 nämndes inte ens Bruckners önskan att framföra Te Deum i anslutning till symfonin. Under årens lopp har många försök gjorts att rekonstruera finalen, vissa aldrig utgivna eller senare återtagna, andra både spelade och utgivna utan att tränga igenom eller att ens motiveras. Bruckner började arbeta på sin från början planerade fyrsatsiga symfoni den 12 augusti 1887. Bara på öppningssatsen arbetade han i sex år. Över ett år hann han också arbeta på finalen, där då egentligen bara instrumentationen av träblås och bleckblås återstod. Därmed blev Bruckners nionde symfoni en torso liksom Mahlers tionde, Elgars tredje och Mozarts Requiem. Den version Rattle framförde är dock inte oomstridd, särskilt första satsen. Tiden får väl visa hur vi ska förhålla oss till den final som kvartetten Samale-Phillips-Cohrs-Mazzuca rekonstruerat, där nästan 600 av de 653 takterna byggts på Bruckners egna skisser. Att Beethovens Symfoni nr 9 i samma tonart var en av Bruckners modeller är uppenbart. Han kallade själv symfonin sitt "avsked till livet", en "hyllning till det gudomliga majestätet". Den tillägnades också "den käre guden". Den motiviskt nästan överrika första satsen citerar även ur sjunde symfonin. Scherzots harmoniskt djärva öppning anses rentav förebåda 1900-talsmodernismen. Triodelen skrev han om i tre versioner och hänvisar bland annat till Händels Messias. Adagiot har självbiografiska drag som hans egentliga "avsked till livet" och samtidigt en trosbekännelse. Den skrevs sedan han avsagt sig sina tjänster i hovkapell, konservatorium och universitet. ROLF HAGLUND


Symfoni nr 9 (fyrhändigt piano)
 


 
4 konserter
1965-03-18


Te Deum (1881)
 
9 konserter
1993-10-15


Tre orkesterstycken (1862)
 9 min


 
1 konsert
1974-10-20


 10 min
2 konserter
1985-10-11

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!