Arkiv

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) CELLOSONAT Prologue: Lent. Sostenuto motto risoluto Sérénade: Modérément animé Final: Animé, léger et nerveux Claude Debussy var åren efter första världskrigets utbrott en mycket sjuk och labil person. I brev klagar han över att han inte kan ta direkt del i försvaret av sitt fosterland. Vad han ännu kunde göra var att ge den musik han komponerade uppenbart franska färger. Med sin cellosonat ville han visa att "trettio miljoner bocher (ett föraktfullt uttryck för tyska soldater) inte kunde kuva den franska andan". Han började också underteckna sina partitur med "Claude Debussy, fransk musiker". Nationalismen upptog honom helt och han sökte sig gärna tillbaka till Frankrikes storhetstid och en återgång till den förklassiska renhet han upplevde i till exempel Rameaus verk. Cellosonaten skrev Debussy sommaren 1915 som den första i en tänkt serie om sex sonater för mycket skiftande instrumentkombinationer, men bara tre av dessa kom att bli realiserade. Musiken uppvisar alltså en oväntad återgång till klassiska ideal i form av rena linjer och koncentration. Men dessa stildrag kom naturligtvis att blandas upp med tonsättarens egna kännetecken. Här finns således en hel del ironiska kommentarer och gycklande skämt. För esteten Debussy är också finessen viktig och den finns här hela tiden, trots snabba och ibland våldsamma kast mellan en serenads älskvärda pizzicato och en lidelsefull melodis känslomässiga utbrott. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) DANSE "TARANTELLE STYRIENNE" Tarantelle styrienne publicerades 1891 och dess titel är något av en motsägelse. En Tarantella är en ganska våldsam italiensk dans i 6/8-takt, medan "styrienne" syftar på den österrikiska provinsen Steiermark där föregångaren till valsen, det vill säga Ländlern, i 3/4-takt var särskilt populär. I sitt verk kombinerar Debussy dessa båda inspirationskällor. Men Debussy insåg uppenbarligen att titeln kunde väcka frågor, så när han reviderade verket 1903 fick det den enklare titeln Danse. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) DANSER FÖR HARPA OCH STRÅKORKESTER 1902 skrev Debussy sin enda opera, den innerliga och gripande Pelléas et Mélisande. 1905 skrev han sitt mest spelade och mest omfattande orkesterverk, La Mer. Dessa båda kompositioner utgör höjdpunkterna i hans produktion och de är bevis på att han under dessa år var inne i en mycket fruktbar skapelseperiod. Mellan dessa båda storverk komponerade han också de båda danserna för harpa och stråkorkester: Danse sacrée och Danse profane. Detta verk beställdes av instrumentfabrikören Pleyel som just konstruerat en ny kromatisk harpa utan pedaler, och för det instrumentet hade man genast inrättat en studiegrupp vid konservatoriet i Bryssel. Danserna användes sedan som examensprov och fick sitt första offentliga framförande vid en Concert Colonne i Paris 1904. Allt sedan dess har dessa förtjusande kompositioner hört till harpisternas älsklingsstycken. Musiken är mycket välskriven och här finns impressionistisk klangmagi. Men inflytandet från Erik Saties naivism är också tydligare här än kanske någon annanstans i Debussys produktion. Danse sacrée är en högstämd saraband med arkaiserande modala harmonier, medan Danse profane är en livligare och mer modern dans med drag av trånande vals. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) HAVET På havet från gryning till middagstid Vågornas lek Dialog mellan vind och hav Claude Debussy, som vid 13 års ålder börjat studera piano och komposition vid Pariskonservatoriet, är etablerad som en både hatad och älskad tonsättare. Egensinnigt skapar han "sitt" tonspråk vad gäller harmonik, melodik, rytm och form som kommer att inspirera utvecklingen inom den europeiska konstmusiken långt in på 1900-talet. Paris är en spännande kulturmetropol kring sekelskiftet 1900. De impressionistiska konstnärerna Monet, Renoir och Cézanne har redan varit verksamma några årtionden, symbolismens poeter Verlaine och Mallarmé likaså. Världsutställningarna i staden 1889 och 1890 är en rejäl kick för de franska tonsättarna med bland annat Fjärran Österntema och möte med den javanesiska gamelanmusiken. Både Debussy och Ravel får tonsättaruppdrag för den ryske impressarion Djaghilevs Ryska balett som kommer till Paris 1909. Stravinsky är dess ryske tonsättare, spännande inspiratör i ett helt nytt danskoncept där diktare, konstnärer, tonsättare, koreografer och dansare skapar allkonstverk där alla delar är lika viktiga. Detta påverkar naturligtvis Debussy och Ravel. Man kan därför inte säga att den ene eller andre enbart influeras av impressionism, symbolism, panteism, expressionism eller orientalism. Renässans- och barockmusik får ett uppsving och jazzen gör sitt intåg i Europa. "Tre symfoniska skisser" är Debussys blygsamma underrubrik till ett verk som snarare har symfonins proportioner i en dock helt nyskapande "debussyistiskt" genomtänkt konstruktion. "Att skapa ordning genom frihet" var hans motto. Liksom i tidigare orkesterverk och i operan Pelléas och Mélisande frångår tonsättaren alla vedertagna regler för respektive genre. Teman förändras ständigt och ersätts av nya, lika kortlivade och ogripbara. Och den klassiska symfonins strängt formella byggstenar finns inte i Havet. Ändå är Debussy mycket noggrann i sitt komponerande, varje klanglig och dynamisk process är noga genomtänkt och går att analysera i minsta detalj. De tre satserna kompletterar varandra och bör spelas tillsammans. Liksom Ravel är Debussy också en personlig och framstående instrumentationsmästare som utnyttjar varje instruments särart i den intrikata orkesterväven. Debussy påbörjade sin havsmusik i Bourgogne 1903 och avslutade den 1905 i engelska Eastbourne, vid havet. Det är lätt att se impressionisterna Turners eller Monets havsmålningar framför sig när man läser titeln Havet och dess beskrivande satsbeteckningar. Men här finns inget stillastående betraktande. Allt är känslor i ständig rörelse, i färger, skuggor och variationer framkallade av tonsättarens och våra egna stämningar och visioner. Det räcker så. GUNILLA PETERSÉN

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) ONDINE ur PRELUDIER BOK 2 Det är väl ingen tvekan om att Debussy stod i stor tacksamhetsskuld till Chopin. Båda skrev 24 preludier och tolv etyder. Debussy komponerade sina preludier i två omgångar som publicerades tolv och tolv. Den andra samlingen har betraktats som "modernare" och skrevs mellan 1910 och 1913. Här ingår som preludium nr 8 Ondine som skildrar sjöjungfruns äventyrliga jakt på lämpligt offer. Men hon tappar lusten och dyker ner till sitt slott i havsdjupet. Som så många gånger tidigare har Debussy inspirerats av en bild, en teckning av Arthur Rackham (känd för sina illustrationer av barnböckerna Peter Pan i Kensington Garden, Det susar i säven och Alice i Underlandet) som visar henne på havets botten omgiven av fiskar. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) SONAT FÖR FLÖJT, VIOLA OCH HARPA Pastorale: Lento, dolce rubato Interlude: Tempo di menuetto Finale: Allegro moderato ma risoluto Claude Debussy reste sommaren 1915 till kusten i Normandie för att tillbringa tre avkopplande och inspirerande månader i naturen. Han var allvarligt sjuk i cancer och led av svår smärta, men han var konstnärligt obruten och hade föresatt sig att under de kommande åren komponera sex sonater för olika instrumentkombinationer, inspirerade av de franska 1700-talstonsättarna. Han tänkte sig en till ytan enkel och icke virtuos musik, men som vid närmare studier skulle visa sig vara full av intrikata detaljer. Han skrev till en vän att han med det första av dessa verk ville "blidka min förläggare som trampat mig på hälarna, bara som ett rent dokument över vad en sjuk man kan skriva under detta tragiska krig". Under sommaren fullbordade han snabbt den första sonaten, den för cello och piano. Därefter sjönk takten. Hösten ägnade han åt en sonat för flöjt, oboe och harpa men det dröjde inte länge förrän han bytte ut oboen mot viola. Med underbar känsla för de olika instrumentens karaktär växte det raffinerade verket fram under september-oktober 1915. Sedan blev musiken liggande till uruppförandet som ägde rum den 9 mars 1917 i förlaget Durands lokaler, och offentligt i Société Musicale Indépendant den 21 april. Av den tänkta serien om sex sonater blev det bara ytterligare en, violinsonaten från 1917. Därefter tröt Debussys krafter och han avled året därpå. Alla de tre fullbordade sonaterna är tillägnade hustrun Emma Debussy. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) SYRINX Syrinx, det var nymfen som guden Pan förälskade sig i och jagade ner till stranden. Var skulle hon gömma sig? Enligt sagan förvandlade hon sig till en vassrugge och guden konstruerade en flöjt av vassrören - panflöjten - med vars sorgmodiga toner han beklagade att han förlorat henne. Det kan vara på sin plats att erinra om att panflöjt på franska kallas just "syrinx". Claude Debussy tolkade 1912 denna scen från den klassiske diktaren Ovidius Metamorfoser på en vanlig tvärflöjt, berusad av impressionismens klangfyllda dimmor. Musiken är ogripbar, bortflyende. Just när Pan ska omfamna Syrinx är hon borta… Med sin lyriska stämning har detta lilla stycke blivit musikhistoriens mest spelade verk för soloflöjt. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) THE SNOW IS DANCING ur CHILDREN'S CORNER Den charmiga sviten Children's Corner skrevs 1906-1908, och blev en serie miniatyrer inspirerad av barndomen, speciellt Debussys då treåriga dotter Chouchou. Eftersom hon hade en engelsk guvernant valde Debussy att ge alla de små styckena engelska titlar. Det är snarare musik om barn, än för barn, och absolut alltför svårspelad för att spelas av barn. I The Snow is Dancing dansar snöflingorna utanför fönstret och skapar en kondenserad toccata. Tonsättaren hävdade själv att det är lika mycket en stämningsbild som en tonbild: "Den måste vara disig, sorgsen, monton". STIG JACOBSSON