Arkiv

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) CELLOSONAT Prologue: Lent. Sostenuto motto risoluto Sérénade: Modérément animé Final: Animé, léger et nerveux Claude Debussy var åren efter första världskrigets utbrott en mycket sjuk och labil person. I brev klagar han över att han inte kan ta direkt del i försvaret av sitt fosterland. Vad han ännu kunde göra var att ge den musik han komponerade uppenbart franska färger. Med sin cellosonat ville han visa att "trettio miljoner bocher (ett föraktfullt uttryck för tyska soldater) inte kunde kuva den franska andan". Han började också underteckna sina partitur med "Claude Debussy, fransk musiker". Nationalismen upptog honom helt och han sökte sig gärna tillbaka till Frankrikes storhetstid och en återgång till den förklassiska renhet han upplevde i till exempel Rameaus verk. Cellosonaten skrev Debussy sommaren 1915 som den första i en tänkt serie om sex sonater för mycket skiftande instrumentkombinationer, men bara tre av dessa kom att bli realiserade. Musiken uppvisar alltså en oväntad återgång till klassiska ideal i form av rena linjer och koncentration. Men dessa stildrag kom naturligtvis att blandas upp med tonsättarens egna kännetecken. Här finns således en hel del ironiska kommentarer och gycklande skämt. För esteten Debussy är också finessen viktig och den finns här hela tiden, trots snabba och ibland våldsamma kast mellan en serenads älskvärda pizzicato och en lidelsefull melodis känslomässiga utbrott. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) HAVET På havet från gryning till middagstid Vågornas lek Dialog mellan vind och hav Claude Debussy, som vid 13 års ålder börjat studera piano och komposition vid Pariskonservatoriet, är etablerad som en både hatad och älskad tonsättare. Egensinnigt skapar han "sitt" tonspråk vad gäller harmonik, melodik, rytm och form som kommer att inspirera utvecklingen inom den europeiska konstmusiken långt in på 1900-talet. Paris är en spännande kulturmetropol kring sekelskiftet 1900. De impressionistiska konstnärerna Monet, Renoir och Cézanne har redan varit verksamma några årtionden, symbolismens poeter Verlaine och Mallarmé likaså. Världsutställningarna i staden 1889 och 1890 är en rejäl kick för de franska tonsättarna med bland annat Fjärran Österntema och möte med den javanesiska gamelanmusiken. Både Debussy och Ravel får tonsättaruppdrag för den ryske impressarion Djaghilevs Ryska balett som kommer till Paris 1909. Stravinsky är dess ryske tonsättare, spännande inspiratör i ett helt nytt danskoncept där diktare, konstnärer, tonsättare, koreografer och dansare skapar allkonstverk där alla delar är lika viktiga. Detta påverkar naturligtvis Debussy och Ravel. Man kan därför inte säga att den ene eller andre enbart influeras av impressionism, symbolism, panteism, expressionism eller orientalism. Renässans- och barockmusik får ett uppsving och jazzen gör sitt intåg i Europa. "Tre symfoniska skisser" är Debussys blygsamma underrubrik till ett verk som snarare har symfonins proportioner i en dock helt nyskapande "debussyistiskt" genomtänkt konstruktion. "Att skapa ordning genom frihet" var hans motto. Liksom i tidigare orkesterverk och i operan Pelléas och Mélisande frångår tonsättaren alla vedertagna regler för respektive genre. Teman förändras ständigt och ersätts av nya, lika kortlivade och ogripbara. Och den klassiska symfonins strängt formella byggstenar finns inte i Havet. Ändå är Debussy mycket noggrann i sitt komponerande, varje klanglig och dynamisk process är noga genomtänkt och går att analysera i minsta detalj. De tre satserna kompletterar varandra och bör spelas tillsammans. Liksom Ravel är Debussy också en personlig och framstående instrumentationsmästare som utnyttjar varje instruments särart i den intrikata orkesterväven. Debussy påbörjade sin havsmusik i Bourgogne 1903 och avslutade den 1905 i engelska Eastbourne, vid havet. Det är lätt att se impressionisterna Turners eller Monets havsmålningar framför sig när man läser titeln Havet och dess beskrivande satsbeteckningar. Men här finns inget stillastående betraktande. Allt är känslor i ständig rörelse, i färger, skuggor och variationer framkallade av tonsättarens och våra egna stämningar och visioner. Det räcker så. GUNILLA PETERSÉN

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) SONAT FÖR FLÖJT, VIOLA OCH HARPA Pastorale: Lento, dolce rubato Interlude: Tempo di menuetto Finale: Allegro moderato ma risoluto Claude Debussy reste sommaren 1915 till kusten i Normandie för att tillbringa tre avkopplande och inspirerande månader i naturen. Han var allvarligt sjuk i cancer och led av svår smärta, men han var konstnärligt obruten och hade föresatt sig att under de kommande åren komponera sex sonater för olika instrumentkombinationer, inspirerade av de franska 1700-talstonsättarna. Han tänkte sig en till ytan enkel och icke virtuos musik, men som vid närmare studier skulle visa sig vara full av intrikata detaljer. Han skrev till en vän att han med det första av dessa verk ville "blidka min förläggare som trampat mig på hälarna, bara som ett rent dokument över vad en sjuk man kan skriva under detta tragiska krig". Under sommaren fullbordade han snabbt den första sonaten, den för cello och piano. Därefter sjönk takten. Hösten ägnade han åt en sonat för flöjt, oboe och harpa men det dröjde inte länge förrän han bytte ut oboen mot viola. Med underbar känsla för de olika instrumentens karaktär växte det raffinerade verket fram under september-oktober 1915. Sedan blev musiken liggande till uruppförandet som ägde rum den 9 mars 1917 i förlaget Durands lokaler, och offentligt i Société Musicale Indépendant den 21 april. Av den tänkta serien om sex sonater blev det bara ytterligare en, violinsonaten från 1917. Därefter tröt Debussys krafter och han avled året därpå. Alla de tre fullbordade sonaterna är tillägnade hustrun Emma Debussy. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) SYRINX Syrinx, det var nymfen som guden Pan förälskade sig i och jagade ner till stranden. Var skulle hon gömma sig? Enligt sagan förvandlade hon sig till en vassrugge och guden konstruerade en flöjt av vassrören - panflöjten - med vars sorgmodiga toner han beklagade att han förlorat henne. Det kan vara på sin plats att erinra om att panflöjt på franska kallas just "syrinx". Claude Debussy tolkade 1912 denna scen från den klassiske diktaren Ovidius Metamorfoser på en vanlig tvärflöjt, berusad av impressionismens klangfyllda dimmor. Musiken är ogripbar, bortflyende. Just när Pan ska omfamna Syrinx är hon borta… Med sin lyriska stämning har detta lilla stycke blivit musikhistoriens mest spelade verk för soloflöjt. STIG JACOBSSON