Stäng
Meny

Arkiv

Igor Stravinsky


A Sermon, A Narrative, And A Prayer (1961)
 17 min


Abraham och Isak (1962)
 11 min


Agon, Ballet For Twelve Dancers (1953)
 21 min


 
7 konserter
2017-04-22


 8 min
3 konserter
2016-02-13


 3 min
1 konsert
2017-08-25


 29 min
2 konserter
1991-04-26


Babel (1944)
 6 min


 7 min
7 konserter
2010-06-08


Canticum Sacrum (1955)
 18 min


 17 min
2 konserter
1977-06-16


Chorale-variations On "von Himmel Hoch" (1956)
 11 min


 4 min
10 konserter
2000-10-07


Concertino For Twelve Instruments (1952)
 7 min


 
1 konsert
2008-10-11


 23 min
2 konserter
1974-01-24


 
1 konsert
2008-10-11


Ebony Concerto For Clarinet And Jazz Band (1945)
 9 min


Eight Instrumental Miniatures For 15 Players (1962)
 8 min


 44 min
16 konserter
2010-11-27


 
4 konserter
2008-12-06


 3 min
2 konserter
2008-12-06


 3 min
2 konserter
2008-12-06


 
1 konsert
1994-02-27


Epitafium (1959)
 
1 konsert
1980-01-29


 1 min
1 konsert
1993-02-28


Faune Et La Bergere (1906)
 9 min


 
2 konserter
1990-03-27


Fens kyss (1928)
 43 min
1 konsert
2002-10-17


 5 min
2 konserter
1992-01-24


 3 min
10 konserter
2003-03-22


 3 min
8 konserter
2015-11-28


 4 min
1 konsert
1930-10-29


Flood, A Musical Play (1961)
 22 min


Four Etudes For Orchestra (1929 Version) (1929)
 9 min


Four Etudes For Orchestra (1952 Revision) (1929)
 9 min


 12 min
2 konserter
2019-03-29

Igor Stravinsky (1882-1971) FUNERAL SONG Förlaget har döpt Stravinskys nyupptäckta stycke till Funeral Song, men kanske hade franskans Chant funèbre ("begravningssång") passat bättre från den ryska originaltiteln - franskan var ju av tradition Rysslands andraspråk. Stycket framfördes första och enda gången vid en minneskonsert i St Petersburg för den högst betydande ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov, den 17 januari 1909, ett halvår efter tonsättarens död. En hyllning från Stravinsky till läraren som betytt så mycket för hans utveckling. Stravinsky har själv målande beskrivit stycket: "Alla soloinstrument i orkestern defilerar förbi graven och lägger vart och ett ner sin egen melodi som en krans." Tonsättaren fick själv aldrig höra stycket igen efter det första framförandet, vilket han beklagade. Han skattade det högt: "Det bästa av mina verk före Eldfågeln." Funeral Song försvann i tumultet under ryska revolutionen även om Stravinsky anade att noterna bevarats i något av St Petersburgs orkesterbibliotek. Och hans aningar besannades: när Rimskij-Korsakov-konservatoriet 2015 skulle flytta sina samlingar upptäcktes Funeral Song längst bak i ett rum så fyllt med noter att man inte kunnat komma åt det som låg bakom. "Återuruppförandet" skedde den 2 december 2016 av Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester. STEFAN NÄVERMYR


 9 min
1 konsert
1979-05-17


 
1 konsert
1993-02-11


Greeting Prelude (1955)
 1 min


 1 t
6 konserter
2013-03-10


 3 min
2 konserter
2008-12-06


In Memoriam Dylan Thomas (1954)
 6 min


Introitus (t. S. Eliot In Memoriam) (1965)
 4 min


Italiensk svit
 


 21 min
9 konserter
2004-01-31


 4 min
7 konserter
2000-05-27


 4 min
16 konserter
2017-09-30


 12 min
3 konserter
2001-09-21


 20 min
10 konserter
2005-12-01


Konsert i D (1946)
 12 min
4 konserter
2008-12-04


 18 min
5 konserter
2010-05-08


Les Noces (1914)
 23 min
1 konsert
2006-04-23


 28 min
2 konserter
2003-10-17


Monumentum Pro Gesualdo Di Venosa (1959)
 7 min


 8 min
3 konserter
2018-09-14

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) MOVEMENTS FOR PIANO AND ORCHESTRA Igor Stravinsky är inte en tonsättare, han är flera. Man har ibland kallat honom en kameleont eftersom han genom sitt långa liv komponerade i så många olika stilar, från ungdomens överflödande orkestrala rikedom i baletterna Eldfågeln och Våroffer, genom en neoklassisk period med stringenta och klara tongångar efter klassiska mönster, som Pulcinella, fram till en tämligen kärv och mer intellektuell musik baserad på seriell teknik. Dit hör Movements. Alla nu nämnda verk har också satts upp som balett. Movements for piano and orchestra komponerades 1958-59. Den är bara cirka åtta minuter lång men har ändå fem satser (Movements). Tonsättaren har förklarat att när avsnitten är så korta betyder kontrasten mellan ett andante och ett allegro ingenting - det är konstruktionen som betyder något. I det här stycket ger sig Stravinsky ut på nya harmoniska upptäcktsfärder. Här är han mer komplex än i något annat tidigare verk, något som förvånade honom själv, eftersom han kunde konstatera att i det ungefär samtidigt komponerade verket Threni "dyker det upp treklanger i varenda takt". Det var först efter noggranna studier av den andra wienskolans musik (Schönberg och främst Webern) som Stravinsky vågade närma sig serialismen och kunde ge den ett personligt uttryck. Verket är tämligen genomskinligt eftersom orkestern brutits ner till små kammarmusikaliska sektioner med olika instrumentering, och praktiskt taget aldrig utnyttjas i sin helhet. Allt tematiskt material har hämtats från den tolvtonsserie som pianot spelar i styckets början, men oftast hör man serien uppbruten och fragmentarisk. Movements uruppfördes under en Stravinskyfestival i New York Town Hall den 10 januari 1960 med tonsättaren som dirigent och Margrit Weber som solist. Det är också hon som fått sig verket tillägnat, och det var hennes man, en schweizisk industriman, som beställde verket och gav tonsättaren 15 000 dollar för besväret. STIG JACOBSSON


Mässa (1944)
 17 min
2 konserter
1980-03-27


 5 min
1 konsert
2009-02-01


 45 min
1 konsert
1958-11-12


 20 min
7 konserter
2017-05-24

NÄKTERGALENS SÅNG Näktergalens sång, byggd på H C Andersens saga, var viktigare för Stravinskys utveckling än många nu är medvetna om. Stycket har en historia i många led, som opera, balett och symfonisk dikt. Inte minst spelade Stravinsky ofta upp sitt eget pianoutdrag för rader av sina tonsättarkolleger, bland dem Ravel och Bartók. Operan Näktergalen var beställd för den Nya fria teatern i Moskva, dock nedlagd innan uppsättningen blev av, och agenten Sergej Djagilev fick Stravinsky att avbryta arbetet efter första akten sommaren 1909 för att i stället ta itu med baletten Eldfågeln. Stravinsky hoppades med operan, och än mer efter skandalsuccéerna ute i världen med sina tre första baletter, på genombrott också i hemlandet. Första akten, skriven 1908 då hans lärare Rimskij-Korsakov ännu levde, var också tänkt som fristående symfonisk dikt. När alla tre akterna låg klara uppfördes operan i stället av Sergej Djagilev på Parisoperan 26 maj 1914 och i ytterligare två föreställningar. Därpå gjordes de två sista akterna om till balettmusik för Djagilevs Ryska balett i Paris med premiär 2 februari 1920, i koreografi av Léonide Massine och dekor av Henri Matisse. Den på Djagilevs order kraftigt nedskurna tondikten ledde till nya skandalsuccéer för Stravinsky i Genève 6 december 1919 (två och ett halvt år efter styckets datering) och i Lausanne 29 december med Ernest Ansermet som dirigent. I Schweiz hade man då ännu inte hört Våroffer. I Genève visslades orkesterstycket ut, medan musikens anhängare i stället skrek "Vive Stravinsky, vive Dada". I Lausanne blev det utskrattat. Tidningarna fylldes med insändare medan tonsättaren själv, som hunnit tröttna på hela operaformen, sade sig förhäxad av sitt nya verk. Han kallade det ett nytt experiment med stor orkester, behandlad som kammarorkester med betoning på konsertant spel av hela grupper av instrument i en musik full av kadenser, vokaliser och melismer, med tuttipartierna som undantag. Bakom alla versionerna låg H C Andersens saga om en mekanisk japansk näktergal, vars sång föredrogs av kejsaren av Kina före en riktig fågels. Den riktiga näktergalen flög då sin väg men återkom när kejsaren låg för döden och fick honom att tillfriskna. Operan var påverkad av Musorgskij, särskilt processionsmusiken i tredje akten med drag av kröningsmusiken i Boris Godunov, medan Debussys ande kom att vila över första akten liksom över den symfoniska dikten. Operan kallades efter Paris-framförandena av tonsättaren och kritikern Reynaldo Hahn teaterns mest enastående föreställning dittills med sin närmast "neuropatologiska bild av det barbariska och sensuella Kina". Tonsättarkollegerna Ravel och Bartók anade starka spår av Schönberg i musiken. Stravinsky vägrade dock yttra sig om Näktergalens sång men sa senare: "Jag har alltid trott att en tonsättare kan övertyga lyssnarna enbart med sin musik och inte med förklaringar. Det är meningslöst att söka förkorta den tid det tar att vänja sig vid ett nytt musikspråk. Örat måste självt bereda sig på nya sensationer." Förspelet ville dock förmedla H C Andersens naturkänsla med näktergalen, fångat via en fiskares upplevelse sittande i sin båt, medan fortsättningen präglas av lyxen vid den kinesiske kejsarens hov med dess bisarra etikett. Rolf Haglund


 51 min
4 konserter
1997-09-08


 16 min
7 konserter
2013-04-12


Orpheus (1947)
 31 min
1 konsert
1979-04-11


 
1 konsert
1993-02-09


 
1 konsert
1993-02-12


Persefone (1934)
 48 min
3 konserter
1979-02-23


 34 min
2 konserter
2015-03-21


 34 min
37 konserter
2019-02-28

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) PETRUSJKA (1947) Marknad vid fastlagstiden Hos Petrusjka Hos moren Moren och Petrusjkas död "Jag har talat ryska i hela mitt liv, jag tänker på ryska, mitt sätt att uttrycka mig är ryskt… i min musik finns det latent, det är en del av dess innersta natur" förklarade Igor Stravinsky vid 80 års ålder. Ändå hade han uttryckt förakt för folkmusik under en stor del av sitt liv. Om Bartók sa han till exempel att det var synd att en så stor tonsättare skulle ägna sig åt sådant. Observera! Detta sa han till Robert Craft i en av dessa böcker Conversations with Igor Stravinsky som man ska ta med en så stor dos salt att en nypa absolut inte räcker, snarare en skottkärra. Jag kan få för mig att Stravinskys kommentar om sin urryska själ efter 60 år i exil är ett tonårstrots riktat mot Craft som styrde och ställde med Stravinskys musik, familj, vänner och åsikter från 1948 och fram till tonsättarens död 1971. Petrusjka, som är ett exempel på Stravinskys känsla för rysk folklore, kommer egentligen från Stravinskys första år som tonsättare. Den unge juridikstudenten som tog privatlektioner i orkestrering hade fått balettimpressarion Djagilevs ögon på sig efter några orkesterstycken som framfördes hemma i Ryssland. Djagilev var på jakt efter något musikaliskt nytt och intressant. Pariskritikerna gillade den ryska balettens påhittiga dekor och koreografi men tyckte musiken var tråkig. Efter Stravinskys Våroffer var det inga kritiker som skrev så mera. Men detta låg flera år fram i tiden, först lockade Djagilev Stravinsky till Frankrike. Baletten Eldfågeln blev Stravinskys definitiva genombrott och kanske det verk som fick honom själv att verkligen tro på sitt yrkesval. Balett nummer två, Petrusjka, blev lika populär som Eldfågeln. Petrusjka handlar om tre dockor som framträder på ryska marknader och musiken är lika full av färger och infall som man kan tänka sig att en sådan marknad skulle kunna vara. Den fantastiske dansaren Nijinskij gjorde huvudrollen på Théâtre du Châtelet 13 juni 1911. Över 30 år senare, 1947, gjorde Stravinsky en ny version i USA med vissa bearbetningar, med största säkerhet för att han inte hade copyright till sin tidigare version och måste skriva om för att få inkomst när verket framfördes. Jag är nog inte ensam om att tycka att musiken till Petrusjka är bland det vackraste Stravinsky skrev. Gång på gång framkallar musiken leenden. Här finns karuseller, kärlek, positivhalare, romantik, slapstick. Blundar man kommer både dofter och bilder till. KATARINA A KARLSSON


 31 min
1 konsert
1998-11-22


 35 min
4 konserter
1999-03-27


 
7 konserter
2017-04-22


Pribaoutki (chansons Plaisantes) (1914)
 6 min


 22 min
13 konserter
2017-06-02

PSALMSYMFONIN 1. Psalm 38 2. Psalm 39 3. Psalm 150 Igor Stravinsky komponerade Psalmsymfonin år 1930 till Boston Symphony Orchestras 50-årsjubileum. Dess chefdirigent Serge Kussevitskij hade beställt verk av flera namnkunniga tonsättare. Ryssen Stravinsky, som då levde i Frankrike och avled 1971 i New York, var den ende av dem som levererade ett stycke med sång: Psalmsymfonin liknar en sakral kantat och är ingen symfoni i traditionell bemärkelse. Den hör till hans neoklassiska skaparperiod som inleddes 1920 med Pergolesi-bearbetningen Pulcinella och avslutades 1951 med operan Rucklarens väg. Att så vitt skilda verk som Petrusjka, Våroffer, Historien om en soldat, operaoratoriet Oedipus Rex och det sakrala körverket Canticum sacrum härstammar från en och samme tonsättare är häpnadsväckande. Men trots alla stilistiska förvandlingar förblev Stravinskys hantering av materialet oföränderligt. Dans och koreografi står i centrum. Ordnandet av rörelser var för honom viktigare än det subjektiva uttrycket. Så förhöll han sig också till språket. Det var för honom i första hand ett rytmiskt byggmaterial som han spaltade upp i dess minsta beståndsdel, stavelsen. I Psalmsymfonin gjorde han det med latinet, ett språk som för honom var förbundet med rit, upphöjdhet och tidlöshet: "Det har fördelen att vara ett material som inte är dött, men blivit förstenat och monumentalt, och undandragit sig all trivialitet." Latinet som ett stenbrott - det passade perfekt till Stravinskys antiromantiska komponerande. Vid sidan av Psaltarpsalm 150 valde Stravinsky enstaka verser från psalmerna 38, 39 och 40. Balansen mellan kör och orkester var viktig för honom. De dominerande blåsargrupperna, stråkarna (enbart cellor och basar), de två flyglarna och slagverket framkallar en ålderdomlig klang. Grundackorden i första satsens inledning har en monumental effekt. Altarnas insats besvaras av kollektivet som i gammal kyrkomusik. Flerstämmigheten är genomgående i den tresatsiga Psalmsymfonin och når sin höjdpunkt i andra satsens dubbelfuga. Flöjterna och oboerna presenterar temat, en anklang av barockmusik. Stravinsky, som på 1920-talet hittade tillbaka till sin ryskortodoxa tro, låter kören sjunga: "Och han har givit mig en ny sång på mina läppar, en lovsång till vår Gud." Denna "lovsång" följer i tredje satsen (psalm 150) som inleds med en lågmäld böneformel. Sedan tätnar musiken, blåsarna spelar rytmiska accenter: "Laudate Dominum". Det märkvärdiga: Stravinsky komponerar inte något översvallande jubel utan låter satsen med sin böneformel klinga ut, långsamt och besvärjande - han menar allvar. Och just det är undret i Psalmsymfonin: dess klangspråk framstår så kargt, rituellt och "opersonligt" - och utvecklar trots det en stark emotionell effekt. Omkring fyra månader efter att verket färdigställts uruppfördes det den 13 december i Bryssel (Bostonpremiären följde sex dagar senare). Psalmsymfonin togs mycket välvilligt emot. Den franske komponisten Françis Poulenc benämnde det "ett fredsverk" och sa: "Stravinsky har aldrig gjort oss besvikna, men likväl har han sällan berett oss en sådan ovanligt vacker överraskning. Man kan bara häpna inför Stravinskys förmåga att förnya sig." Vid veckans konserter framförs Stravinskys reviderade version från 1948. Dennis Roth


Pulcinella: Complete (1919)
 40 min


Ragtime (1918)
 5 min
10 konserter
1993-02-09


Renard (1915)
 17 min


Requiem Canticles (1965)
 14 min


 2 t 30 min
3 konserter
2018-12-15

RUCKLARENS VÄG (libretto W H Auden, Chester Kallman, Igor Stravinsky) Akt I Scen 1 Trueloves trädgård på landet (eftermiddag om våren) Scen 2 Mamma Gooses bordell i London (om sommaren) Scen 3 Samma som I:1 (en höstnatt) Akt II Scen I Morgon i Rakewells hus i London (höstmorgon) Scen 2 Gatan framför Rakewells hus (höstrusk) Paus Scen 3 Samma rum som i II:1 (vintermorgon) Akt III Scen 1 Samma som II:3 (våreftermiddag). Scen 2 En kyrkogård (samma natt). Scen 3 Bedlam Epilogue Stravinskys inspiration till Rucklarens väg kom från ganska oväntat håll och man kan datera dagen exakt till den 2 maj 1947. Då besökte han en utställning i Chicago där man visade den engelske konstnären William Hogarths (1697-1764) kritiskt realistiska etsningar från missförhållanden i Londons fattigkvarter. På 1730-talet uppmärksammade man hans satiriska läggning i bildsviter som tillsammans berättar skakande historier. De mest berömda sviterna är The Harlot's Progress (En glädjeflickas historia 1731), The Rake's Progress (En rucklares väg 1732-1733) och Mariage à la Mode (Äktenskap på modet 1745). I Beer Street och Gin Lane (båda 1751) talar han klarspråk när det gäller kvarterens alkoholproblem. Bilderna blev omåttligt populära och trycktes i stora upplagor. Många av dessa var pirattryck vilket fick Hogarth att genomföra ett betydelsefullt lobbyarbete för att parlamentet skulle lagskydda upphovsmännen. Detta resulterade i Hogarth's Act, 1735 - den första kända copyright-lagen. Det var främst de åtta bilderna om rucklaren Tom Rakewells vilda leverne som grep tag i Stravinsky, och som fick utgöra basen för hans operaplaner. Detta blev hans första verk med engelsk text och dessutom blev det hans allra längsta komposition, och för en gångs skull var det inte resultatet av en beställning utan något som han själv valt att skriva. Stravinsky var inte sen att inleda ett samarbete med sin vän, författaren W H Auden. Ett första möte med Auden för att diskutera libretto och upplägg ägde rum i Hollywood i november 1947. I mars 1948 levererade Auden en text som Stravinsky ansåg vara det vackraste libretto som någonsin skrivits. Men han blev något förvånad när det visade sig att Auden också tagit hjälp av Chester Kallman. Dessa två hade i mycket nära samarbete skrivit librettot med etsningarna som utgångspunkt. Stravinsky komponerade sedan musiken från början till slut: första akten 1948, andra 1949-50, tredje 1950-51 och epilogen slutdaterades den 7 april 1951. Resultatet blev en tre akter lång moralitet om lättjans fördärvlighet. Handlingen löper från vår till nästa vår, någon gång på 1700-talet. Operan inleds med ett helt kort förspel, snarast en fanfar som ger operan dess neobarocka stämning - man kan tänka på den toccata som inleder Monteverdis Orfeo, världens första verkliga opera (1607) och första operauvertyr. Men så var det också fråga om en nummeropera i barockanda som Stravinsky ville skriva. "Jag vill klä varje aria i en tajt korsett" menade tonsättaren, som också gav gestalternas namn stor allegorisk innebörd i sann barockstil. I operans början befinner vi oss i familjen Trueloves trädgård på landet en vacker eftermiddag om våren. Tom och Anne är ett ungt och lyckligt kärlekspar. Dit kommer Nick Shadow för att meddela att Tom fått ett stort arv. (Nick finns inte i Hogarths berättelse, utan är en uppfinning av Auden.) Tom ger sig genast av till London för att ta sitt nya hus i besittning och börjar leva livets glada dagar, inte minst på Mamma Gooses bordell. Nick anställs som hans tjänare och får uppdraget att genomföra Toms tre talade önskningar om rikedom, lycka och att bli mänsklighetens räddare. Vi känner igen typen som Mefistofeles i Faust. Första akten slutar med att Anne Truelove undrar varför Tom inte har hört av sig på länge och beslutar sig för att söka upp honom. Hon är förälskad i honom, men är inte förblindad av kärlek. Hon är väl medveten om hans brister och svagheter, men också beslutsam om att försöka rädda honom från undergång. Det är detta hon sjunger om i en av operans mest underbara arior: "No word from Tom". Men Tom är inte bara en rumlare. Han är olycklig, och Nick råder honom att gifta sig med den skäggiga damen Baba. När Anne hittar honom ber han henne att glömma honom, och med sorg i hjärtat skiljs de. Men hans oroliga samvete väcker honom även i de mest orgiastiska tillfällen. Vad har han gjort? Hur kunde han bryta sitt kärlekslöfte till Anne? Han slösar sina pengar och Nick lurar honom till storhetsvansinne när han vill rädda världen genom en maskin som förvandlar stenar till bröd. Tom är bankrutt och hans ägodelar säljs på auktion utanför hans hus. Auktionsförrättaren Sellem klubbar även igenom försäljningen av Baba! Mot slutet tävlar Tom och Nick om hans själ med en kortlek på kyrkogården. Detta är inte den enda anspelningen på Don Giovanni! Det ser ut som om Tom ska vinna, men med en magisk gest gör Nick honom galen. Där hade operan kunnat sluta. Men Auden var noga med att betona att det inte är Tom som är skurken. I tron att han är Adonis väntar Tom på sin Venus (och den trogna Anne besöker honom verkligen) och blir i stället offret. Han slutar sitt eländiga liv på det famösa dårhuset Bethlem Royal Hospital (grundat som kloster 1247 och som sjukhus från 1330), i folkmun benämnt Bedlam, och besjunget av många diktare och tonsättare, från renässansen och framåt (och en skräckfilm med Boris Karloff från 1946 utspelas där). I den korta epilogen framträder alla de medverkande civilt med styckets moral. Det hastigt påkomna uruppförandet låg bara fem månader fram i tiden och ägde rum på Teatro La Fenice i Venedig den 11 september 1951 med kör och orkester från La Scalaoperan i Milano och med solister som Elizabeth Schwartzkopf och Jennie Tourel. Stravinsky dirigerade, tydligen tämligen tafatt. Föreställningen mottogs ändå välvilligt, men knappast mer. Operan har därefter satts upp åtskilliga gånger, mer genomarbetade och fulländade. På Metropolitan i New York dirigerade Fritz Reiner 1953. En annan mycket uppmärksammad produktion signerades av Ingmar Bergman på Stockholmsoperan 1961, som sedan gavs drygt 40 gånger. Det var första gången verket framfördes i Sverige och Stravinsky blev mycket imponerad när han såg den eftersom Bergman förstått allvaret i handlingen och inte bara visat den som en charad. STIG JACOBSSON


 4 min
8 konserter
2008-06-06


Scenes De Ballet (1944)
 19 min


 11 min
3 konserter
2003-11-21


Song Of The Volga Boatmen (1917)
 1 min


 20 min
3 konserter
2007-01-13


Suite italienne (violin och piano)
 


Svit nr 1 (1917)
 5 min
2 konserter
1978-10-26


Svit nr 2 (1921)
 6 min
41 konserter
2013-08-17


Svit ur Eldfågeln (1911) (1909)
 20 min


 21 min
91 konserter
2019-09-11


 29 min
16 konserter
2013-11-02


 26 min
3 konserter
2013-02-09


 22 min
15 konserter
2014-10-24


Symfoni i C (1939)
 28 min
3 konserter
1994-09-16


Symfoni i Ess (1905)
 38 min


 22 min
13 konserter
2016-02-13


Symfonier för blåsare (1920) (1920)
 12 min


 12 min
10 konserter
2011-05-05


 4 min
1 konsert
1991-01-11


 4 min
1 konsert
2012-01-22


 4 min
7 konserter
2017-04-22


 3 min
1 konsert
1998-11-22


Threni (1957)
 35 min


 
2 konserter
1990-03-27


 21 min
2 konserter
1993-02-13


 8 min
5 konserter
2016-05-28


 1 min
2 konserter
2008-12-06


 6 min
2 konserter
2008-12-06


 
1 konsert
1993-02-09


Two Songs By Paul Verlaine (1910)
 5 min


 
1 konsert
2014-01-29


 3 min
6 konserter
2008-12-06


Variations (aldous Huxley, In Memoriam) (1963)
 5 min


 22 min
6 konserter
2008-08-27


Våroffer (1911)
 32 min


Våroffer (1911)
 33 min
52 konserter
2019-03-29

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR


 32 min
1 konsert
2004-01-18


 31 min
1 konsert
1982-09-21


 1 min
40 konserter
2013-04-26


 34 min
1 konsert
2000-11-16

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!