Stäng
Meny

Arkiv

György Ligeti


Apparitions (1959)
 9 min


Atmospheres (1961)
 9 min


 4 min
1 konsert
2019-05-23


Cellokonsert (1966)
 16 min


 12 min
1 konsert
2013-04-12


Fragment
 


 24 min
1 konsert
2005-04-10


Kammarkonsert (1969-1970)
 21 min
1 konsert
2019-01-27

GYÖRGY LIGETI (1923-2006) KAMMARKONSERT (1970) FÖR SINFONIETTA För den stora massan kan Ligetis musik vara bekant genom framförallt Stanley Kubriks filmkonst. I filmerna 2001 - en rymdodyssé, The Shining eller Eyes Wide Shut ljuder flera av hans ikoniska orkesterverk suggestivt. I sin egen rätt utgör Ligetis tonsättargärning en central del i efterkrigstidens musikarv. Från orkesterverkens närmast elektroniska klangvärld via den spektakulära musikteatern till de sena rytmiska verken, bäst exemplifierat i de vidunderliga pianoetyderna. Kvällens kammarkonsert markerar på många vis starten på en omorientering av Ligetis musikaliska dräkt. En där 1960-talets täta texturer möter flera klassiska kompositionstekniker. Melodin återinförs också - om än subtilt och inte direkt konventionellt - som en bärande kraft i musiken. Inte minst börjar här skönjas det polyrytmiska arbete som under de kommande årtiondena skulle bli alltmer domine- rande. Kammarkonserten som färdigställs 1970 består av fyra satser, som alla förenas i en stram, mekanisk form. Satserna skiljer sig mycket åt i energi och klang men i konstruktion är de som olika brytningar genom samma prisma. Genomgående finner vi kanon som det musikaliska kittet. En kanon vars komplexitet och raffinering gör att harmonik, melodik, riktning och form hela tiden är i transformation. Första satsens expanderande kluster blir i andra satsen satt i ett märkligt spel mellan för- och bakgrund, vilket bjuder in lyriska passager. I tredje satsen ljuder en intensivt mekanisk, klockliknande musik som för tankarna till Ligetis spektakulära Poème symphonique för 100 metronomer. Även om det ska tilläggas att just klockan, det mekaniska urverkets sonora egenskaper, är djupgående musikalisk hemvist för Ligetis verk. I fjärde satsen blir rytm, klang och melodi satta i en polyrytmisk skrud. Det slingrar och svänger, men även om gestiken här blir mer utspridd, fragmenterad och partivis samtalande fungerar den i mångt och mycket på samma vis som första satsens expanderande klusterklang. ESAIAS JÄRNEGARD


Lontano (1967)
 10 min
2 konserter
2019-09-20

GYÖRGY LIGETI (1923-2006) LONTANO György Ligeti växte upp och utbildades i det kommunistiska Ungern och tvingades där skriva mer eller mindre traditionell musik, ofta baserad på folkmusik. Men för byrålådan - och för bättre tider - komponerade han i hemlighet många experimentella verk. Det var först när han flydde från hemlandet 1956 som världen blev medveten om hans epokgörande nyskapelser och han kom i ett slag att räknas in bland de mest betydelsefulla och avantgardistiska konstnärerna på barrikaderna. Han slog ner som en bomb med verk som Atmosphères, Aventures, Nouvelles Aventures och Requiem. Ligeti presenterade sig som en bildstormare som var djärvare och konsekvent mer modern än någon annan man hört talas om och han rörde om ordentligt i etablissemanget. Men med tiden blev modernisten något av en klassiker, en del av musikhistorien. Han efterlämnade en rik och varierad produktion med orkesterstycken, solokonserter, körer, orgelverk, kammarmusik och operan Den stora makabern, skriven för Stockholmsoperan. Han var också en eftersökt föreläsare och pedagog som länge hade engagemang vid Musikhögskolan i Stockholm. Titeln på det stycke som nu ska spelas har med avstånd att göra, med något fjärran. Så är också musiken uppbyggd: det börjar med en ensam avlägsen klang som kommer närmare och fylls på med alltfler instrument, och det slutar med en lång nedtoning för att åter försvinna i fjärran. Däremellan hittar vi klangliga associationer, eller som tonsättaren själv uttryckte det: som ett fönster till barndomens länge undantryckta drömvärld. Ligeti skrev detta verk på beställning av Südwestfunk, Baden-Baden, och det uruppfördes liksom orkesterverket Atmosphères i Donaueschingen, märkligt nog samma datum: 22 oktober, men sex år senare, 1967, med Ernest Bour som dirigent för Südwestfunks symfoniorkester. Bour och orkestern fick sig verket tillägnat. Det är alltså ett rent orkestralt verk och man kan se det som en instrumental uppföljare till körverket Lux aeterna som skrivits året innan. Med lite fantasi och god vilja kan man kanske i orkesterklangen ännu föreställa sig röster. Här finns en mikropolyfoni med breda bågar, nästan som i Palestrinas renässanskörer, samt en rymd och en stark känsla av olika avstånd. Enkla ackord tycks ligga närmare, brasset känns mer närvarande än stråkarna. De samtidigt klingande höga och låga tonerna ger en känsla av vertikal utvidgning. Flöjter och trumpeter får spela i obekvämt höga lägen, vilket skapar en speciell intensitet - medan bottnen fylls av tuba, kontrafagott och den ovanliga kontrabasklarinetten. Unisona klanger blir som pelare runt vilka musiken formar sig med stark rörelseenergi i ett ständigt fascinerande stycke. STIG JACOBSSON


Molto vivace ur Concert Românesc
 6 min


Mysteries of the Macabre (1974/1977)
 9 min


 9 min
2 konserter
2013-04-12


 24 min
2 konserter
1997-01-31


Ramifications (1969)
 9 min


Requiem (1965)
 27 min


San Francisco Polyphony (1974)
 16 min


 14 min
5 konserter
2016-09-24


Sonat för solocello (1948)
 25 min


 25 min
1 konsert
2000-09-24


 15 min
1 konsert
2000-09-24


 28 min
2 konserter
2007-02-02

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!