Stäng
Meny

Arkiv

Gustav Mahler


 51 min
2 konserter
2001-09-28


 10 min
15 konserter
2017-03-18


 2 min
1 konsert
2005-02-19



Blumine (1884)
 10 min
6 konserter
2017-10-05

GUSTAV MAHLER (1860-1911) BLUMINE 1883 utnämndes Mahler till musikdirektör i Kassel där han blev förälskad i sopranen Johanna Richter. De verkar aldrig ha blivit ett par men hon inspirerade honom att komponera Lieder eines fahrenden Gesellen med Mahlers egna texter om olycklig kärlek. Hon försvann efter Kassel-tiden ur hans liv. En av Mahlers uppgifter som musikdirektör var att skriva skådespelsmusik till stadens teater och i juni 1884 ombads han att komponera sju nummer till Joseph Viktor von Scheffels kioskvältare Trumpetaren från Säckingen. En berättelse om kärleken mellan den fattige trumpetaren Werner och adelsdamen Margareta som enligt lagen inte får gifta sig över ståndsgränserna men påven upphöjer trumpetaren till "marchese camposanto" och allt slutar lyckligt. En av scenerna skildrar när den unge trumpetaren blåser en serenad tvärs över Rhen till sin älskade i slottet på andra sidan - musiken som framförs vid denna konsert. Kan det ha varit Mahlers sätt att skildra kärleken till Johanna Richter, avståndet mellan dem och förhoppningen om ett lyckligt slut? Det vet vi inte. Fem år senare använde Mahler samma stycke som andrasats i ett femsatsigt verk med titeln Symfonisk dikt som uruppfördes i Budapest den 20 november 1889. En reviderad version av verket fick den nya titeln Titan, ur en ensam människas liv (efter Jean Pauls roman) och framfördes i Hamburg 1893 och Weimar 1894. Här kallades andrasatsen för första gången Blumine. Vid fjärde framförandet - i Berlin 1896 - uteslöts Blumine och verket fick kort och gott titeln Symfoni nr 1. Vid samma tid i Manchester, England. Marion Schwabe växte upp i en välbärgad och kultiverad familj som umgicks med Chopin och Wagner. Marion hade själv spelat med den berömde violinisten Joseph Joachim. I dessa kretsar fanns också den aktade författaren Thomas Carlyle som fick sitt genombrott med romanen Sartor Resartus ("Skräddaren omsydd"), en invecklad historia som i en episod skildrar en tysk filosofs omöjliga kärlek till en ung kvinna. En kyss och en omfamning är allt han får innan hon gifter sig med en framgångsrik rival. Den knastertorre filosofen blir ytterligt besviken efter sveket och ser avgrunden öppna sig. För honom återstod tre alternativ: att läggas in på mentalsjukhus, börja skriva sataniska verser eller skjuta sig för pannan. Säkert kände Marion Schwabe till romanen och hade möjligen också diskuterat den med författaren. Senare flyttade hon till Leipzig och gifte sig med Karl von Weber, sonson till tonsättaren Carl Maria von Weber. Nu börjar intrigen tätna. 1886 fick staden en ny andredirigent: Gustav Mahler. Han gjorde snart bekantskap med Karl von Weber, kapten i armén, som erbjöd Mahler ett spännande uppdrag: att färdigställa Carl Maria von Webers halvfärdiga opera Die drei Pintos. Under arbetets gång hälsade Mahler på paret von Weber och blev blixtkär i kaptenens hustru Marion. Enligt uppgift planerade de att rymma med ett tåg, vissa källor anger till och med att den svartsjuke kaptenen skulle ha jagat genom tågsättet med pistol och skjutit längs hatthyllorna. Men flykten blev aldrig av - trebarnsmamman Marion drog sig ur i sista stund. Här har vi alltså flera trassliga litterära och mänskliga kärleksöden som slutade antingen lyckligt eller olyckligt. Trumpetaren fick sin Margareta, Mahler fick korgen och filosofen i Carlyles berättelse övergavs av sin unga förälskelse. Hennes namn? Blumine. Så varför gav Mahler stycket titeln Blumine? Som en hyllning till den älskade Marion von Weber? Mahler var litterärt bevandrad och kan mycket väl ha diskuterat Carlyles bok med Marion. Eller var det en giftig kommentar till hennes svek, från "en ensam människa"? I båda fallen kan han det ha varit avsett som ett hemligt budskap till Marion von Weber, vars innehåll endast de själva kände till - precis som hemliga budskap ska vara. Kanske det också var orsaken till hans ständiga osäkerhet om Blumine skulle ingå eller inte, beroende på ögonblickets känslotillstånd. Detta är förstås bara spekulationer, men ej orimliga sådana. Denna kluvenhet är typisk både för människan och konstnären Mahler, precis som hans musik är ett mångbottnat uttryck för livets alla komplexa och oförutsägbara skeenden. STEFAN NÄVERMYR


 3 min
4 konserter
1996-03-15


 
2 konserter
1995-11-19


 1 t 3 min
1 konsert
1973-02-08


Das klagende Lied: Del II och III (1880)
 41 min


 1 t
18 konserter
2011-10-21


 6 min
4 konserter
1987-01-16


 5 min
3 konserter
1987-01-16


 5 min
4 konserter
1987-01-16


 3 min
1 konsert
1992-04-28


 3 min
2 konserter
1923-04-01


 7 min
2 konserter
1968-07-03


 4 min
2 konserter
2005-02-19


 23 min
19 konserter
2007-08-25


Liebst du um Schönheit ur Rückertsånger
 3 min


 4 min
3 konserter
1987-01-16


 19 min
40 konserter
2015-05-08


 18 min
2 konserter
2003-03-13


 2 min
4 konserter
1996-03-15


 
1 konsert
1992-04-28


 6 min
3 konserter
1987-01-16


 4 min
7 konserter
1996-03-15


 4 min
1 konsert
1995-11-19


 22 min
12 konserter
2009-09-25


 
1 konsert
2008-02-03


 
1 konsert
1986-10-21


 15 min
2 konserter
1998-01-23


Sieben Lieder aus letzter Zeit (1901)
 18 min


Sinfonisches Präludium für Orchester
 


Symfoni nr 1 (1884)
 1 t 2 min


 54 min
63 konserter
2019-04-27

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON


Symfoni nr 1 (fyrhändigt piano)
 


 1 t 7 min
2 konserter
2002-02-22


Symfoni nr 10 (Krenek) (1910)
 23 min


 29 min
6 konserter
2013-04-26


 1 t 17 min
11 konserter
2016-03-18


 1 t 35 min
13 konserter
2018-05-19

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 3 D-MOLL Kräftig, Entschieden (Kraftigt och bestämt) Tempo di Minuetto (I menuettempo) Comodo, Scherzando. Ohne Hast (Bekvämt, som ett scherzo. Ej hastigt) Sehr Langsam. Misterioso. (Väldigt långsamt. Mystiskt. ) Lustig im Tempo und keck im Ausdruck (Skämtsamt tempo och med käckt uttryck) Langsam, Ruhevoll. Empfunden (Långsamt, lugnt. Känsligt) På många sätt var Gustav Mahler en gränssprängare som med sina "maximalistiska" symfonier både fullbordade den symfoniska traditionen i Beethovens efterföljd och tog ut den estetiska färdriktningen mot modernismen. Han komponerade nio symfonier och när han dog 1911, 51 år gammal, fanns också ett färdigt adagio, skisser och utkast till en tionde symfoni. Ofta brukar man dela in hans symfonier i tre faser där de fyra första är bekännelser och gestaltar hans sökande efter en världsåskådning. I de följande tre helt instrumentala symfonierna överger han det subjektiva och söker i stället en absolut musik. De sista symfonierna är komponerande i dödens närhet och ansluter idémässigt till den första gruppen men är stilmässigt på väg mot framtiden. Under 1890-talet hade Mahler tillgång till en liten stuga vid sjöstranden Steinbach am Attersee i Alperna, inte långt från Salzburg. Den var spartanskt möblerad med piano, bord, karmstol och soffa. Fortfarande i sin andligt sökande fas komponerade han här sin tredje symfoni som också är hans mest omfångsrika. Med naturen som utgångspunkt och en speltid på halvannan timme, en kraftfullt bestyckad orkester och dessutom gosskör, damkör och altsolo målar han här upp lika fantastiska som monumentala musikaliska bilder. Symfonin skulle också innehålla allt. "Något liknande har aldrig tidigare förekommit: en symfoni som skildrar skapelseakten, från den okänsliga stela, rent elementära existensen till människohjärtats fina skapelse, som når utanför sig själv." Om första satsen skriver han: "Den går långt, långt utöver naturlig storlek, och i jämförelse med den krymper allt mänskligt samman som till ett pygmérike". Trots symfonins tyngd och omfång skapar Mahler, inte minst med hjälp av altrösten och de båda körerna i diskantläge, en känsla av sprödhet och ljus. Som sista sats hade han från början tänkt sig Das himmlische Leben ("Det himmelska livet") från Des Knaben Wunderhorn, men tyckte inte den riktigt passade in. Han byggde i stället hela sin fjärde symfoni runt den sången. Här låter han symfonin mynna ut i en känslosam koral som växer och sveper med sig allt i en brusande lovsång till kärleken. GÖRAN PERSSON


Symfoni nr 3 (fyrhändigt piano)
 


 54 min
48 konserter
2017-10-05

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Symfoni nr 4 (fyrhändigt piano)
 


 56 min
1 konsert
2005-01-16


 1 t 12 min
41 konserter
2019-05-10

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD


Symfoni nr 5 (fyrhändigt piano)
 


 1 t 20 min
20 konserter
2017-12-01

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 6 A-MOLL "DEN TRAGISKA" Allegro energico ma non troppo. Heftig, aber mankig Scherzo. Wuchtig Andante moderato Finale: Allegro moderato När Gustav Mahler 1903 började skriva sin sjätte symfoni var han ännu mitt uppe i en lycklig period av sitt liv. Han var gift och hade två små flickor. Men finalens tre hammarslag slår sönder den trygga tillvaron. Han låter en jätteslägga slå. Tre år senare hade Mahler profetiskt nog själv drabbats av tre svåra slag: den äldsta dottern hade drabbats av scharlakansfeber och difteri och avlidit. Själv hade han avskedats från chefsposten vid Wienoperan. Dessutom hade han fått diagnosen obotligt hjärtfel. Det sistnämna beskedet kom mera som en slump. Det var hustrun Alma som blivit så förkrossad över dotterns död att hon några dagar efter begravningen uppsökte en läkare. Mahler sade då halvt på skämt att han kanske också skulle behöva en undersökning. Man hittade då hans hjärtfel och det bekräftades senare vid ytterligare en undersökning i Wien. Överkänslig och skrockfull som han var tog han bort det tredje slaget i symfonins final - men idag lägger man ofta till det igen. Den första satsen är optimistiskt ivrig. När han skissat det första temat kom han enligt Alma en dag ner från skogen och berättade att han försökt porträttera henne i det andra temat: "Om jag lyckats vet jag inte, men nu får du finna dig i det." De koskällor som klingar invaggar oss i såväl ett pastoralt lugn men också i barndomens drömmar. Andra satsen är ett vilt och mardrömslikt scherzo - men det tog lång tid och det behövdes många omarbetningar innan Mahler bestämde sig för att scherzot skulle komma före det känslosamma, oskuldsfulla och pastorala andantet i vilket han skildrar två små barn som hoppar zick-zack i sanden. Efterhand blir barnarösterna allt mer sorgsna och dör bort. Det har på senare tid i fackpressen blommat upp en ny debatt om i vilken ordning dessa två satser ska spelas och man måste acceptera att olika dirigenter har olika uppfattning om det. Det är den ödesmättade finalen som motiverar att man ibland kallat sexan för "Den tragiska". Det är inte bara den längsta satsen i någon av Mahlers nio fullbordade symfonier, det är också den mest gripande. Den bjuder på ett drama med häftiga tonartsbyten och därmed också skiftande stämningar. Här beskriver han sin egen undergång - eller som han senare valde att formulera sig, hans hjältes undergång. Alma minns: "Det är hjälten på vilken tre slag av ödet faller - det sista fäller honom, som man fäller ett träd. Sommaren var vacker, lugn och lycklig. Innan semestern var slut spelade han igenom hela sjätte symfonin för mig. Ännu en gång gick vi arm i arm upp till hans stuga i skogen, där inget kunde störa. Dessa tillfällen var alltid mycket högtidliga. Inget av hans verk kom så direkt från hjärtat som detta. Vi grät båda den dagen. Musiken och det den siade om grep oss djupt. Den sjätte symfonin är det mest personliga av hans verk, och profetiskt dessutom." Symfonin fullbordades 1904 och tonsättaren ledde själv uruppförandet i Essen den 27 maj 1906. STIG JACOBSSON


 21 min
13 konserter
2011-09-10


 1 t 20 min
4 konserter
1994-11-27


 1 t 23 min
13 konserter
2016-05-16

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 9 D-DUR Andante comodo Im Tempo eines gemächlichen Ländlers (etwas täppisch und sehr derb) Rondo-Burleske: Allegro assai. Sehr trotzig Adagio. Sehr langsam und noch zurückhaltend Mahler var vidskeplig. Han visste att såväl Beethoven som Bruckner, Schubert och Dvorák hade avlidit efter att de skrivit sina nionde symfonier och för att undkomma samma öde gav han symfonin Das Lied von der Erde, skriven direkt efter åttonde symfonin, inget nummer. Han överlevde och vågade med tillförsikt skriva sin nionde symfoni. Den blev hans sista fullbordade! Han visste att han led av en medfödd och obotlig hjärtsjukdom och han var rädd för döden - och visst blev den nionde symfonin ett personligt rekviem. Å andra sidan menade han att Beethoven bara skrivit en nionde symfoni, men att var och en av hans egna symfonier var en nionde. Mahler komponerade symfonin 1909-1910 och den blev hans sista fullbordade verk. Det var också den enda av hans symfonier som uruppfördes i Wien - den 26 juni 1912 med Bruno Walter som dirigent. Då var Mahler redan död. Das Lied von der Erde, nionde symfonin och det fullbordade adagiot ur den påbörjade tionde symfonin fick tonsättaren aldrig höra på konsert. Mahler är en himlastormande romantiker - men han är också den som mest profetiskt blickat in i framtiden. Ingen av de fyra satserna i den nionde symfonin kan sägas följa de klassiska formerna. Här är det inte längre fråga om ett cykliskt verk som binds ihop av tonartsrelationer, och satsernas ordningsföljd tycks helt bakvänd. Den börjar och slutar med långsamma satser: den första är vemodsfylld och skildrar inte bara individens, utan hela naturens dödssång - den sista satsen faller sönder i intet och slutar i en cantilena som inte längre har några bindningar till det jordiska. Ett citat från en Kindertotenlied i det resignerade slutet kan betyda att han tänkte på sin egen döda dotter, på sina döda systrar och bröder. Mellan dessa yttersatser kommer ett makligt scherzo, uppbyggt som ett slags collage över en grotesk Ländler, och en ohämmad, vilt marschliknande rondo-burlesk "tillägnad mina bröder i Apollo". Han använder sig av en normal orkester med några tillagda blåsare och skapar en mästerlig symfonisk form med obruten tematisk variation där ett tema ger upphov till nästa. Ofta återkommer en figur ur Beethovens Les Adieux-sonat, också den en avskedssymbol. I detta verk återfinns en del av kärvheten från symfonierna nr 5-7, men också kammarmusikkänslan från Das Lied von der Erde. Mahler var en av de stora excentriker som inte passar in i traditionella mönster. Hans vulkaniska urkraft sprängde alla ramar när han försökte återskapa de känslor han hade inom sig. Många har funnit nionde symfonin vara höjdpunkten i hela hans produktion - en kombination av subtil hantverksskicklighet, förandligad koncentration och förtvivlat uttrycksbehov. STIG JACOBSSON


 20 min
2 konserter
2006-11-10


 2 min
3 konserter
1987-01-16



 
1 konsert
1975-04-01



 3 min
12 konserter
2005-10-01


 
2 konserter
1987-01-16


Waldmärchen ur Das klagende Lied (1880)
 30 min


 2 min
6 konserter
1996-03-15


 3 min
4 konserter
1996-03-15


Wir geniessen die himmlischen Freuden
 


 7 min
5 konserter
1996-03-15


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!