Arkiv

KAIJA SAARIAHO (f 1952) NEW GATES Kaija Saariaho är en finsk tonsättare som gjort sig ett aktat namn internationellt, inte minst i Frankrike där hon också under långa tider varit bosatt. Tillsammans med Magnus Lindberg och Esa-Pekka Salonen torde hon vara den mest namnkunniga i sin generation av finska musikpersonligheter. Hon var studiekamrat med Salonen vid Sibeliusakademin i Helsingfors och han har också varit mycket aktiv i att som dirigent sprida kännedom om hennes känsliga och lyhörda verk. Hon fortsatte att studera vid IRCAM i Paris och elektronmusikens klangvärld har även inspirerat hennes instrumentala kompositioner. Hennes hittills mest uppmärksammade verk är operan L'amour de loin (Kärleken från fjärran) från år 2000, vilken framförts runt om i USA och Europa. Hon vann också Polarpriset 2013. Även New Gates (1996) för flöjt, viola och harpa är ett sceniskt verk, en balett utan någon sammanhållen berättelse. Som titeln antyder består dansen av att komma fram till ständigt nya och överraskande miljöer, dörrar öppnas till nya landskap, vägar leder till nya dörrar, en känsla av fallande, att gå över vatten. Här förekommer teman som ofta kan återfinnas i mytologiska berättelser. STIG JACOBSSON

KAIJA SAARIAHO (f 1954) OI KUU FÖR BASKLARINETT OCH CELLO (1990) Oi kuu, en finsk titel som på svenska blir "Till månen", är en duett som i sin miniatyrform ändå utgör en viktig länk och tydlig sinnebild över Saariahos arbetsmetod. Oi kuu komponeras emellan de två orkesterverken Du Cristal och À la fumée; från kristall till rök - en diptyk där klangliga transformationer är under lupp. I Oi kuu undersöks skärningspunkten cello och klarinett emellan. Cello och klarinett upptar i sanning en central del av Saariahos universum. Dels givetvis genom den långa vänskapen med klarinettisten Kari Kriiku och cellisten Ansi Kartunen, men troligen framförallt för instrumentens förenande och transformativa egenskaper; hur cellons djupa ton kan bli klarinetten och då plötsligt som förstärkt och spridd i rummet; hur klarinettens merklanger och skira flageoletter kan förstärkas och bli till isande kristalliknande musik genom cellostråkens spöklika skuggningar. Metamorfosen i klang som äger rum i Oi kuu är som en laboration inför det som sker i orkesterdiptykens andra del, dubbelkonserten À la fumée, men även i vidare mening är det talande för hur Saariahos egen musikaliska förändring. Den är inte tvär, utan som ett lugnt vattendrag; i ständig förändring, men inte snabbare än årstidens växlingar. ESAIAS JÄRNEGARD