Stäng
Meny

Arkiv

Jean Sibelius


 5 min
73 konserter
2017-09-01


 5 min
9 konserter
1985-01-31


 5 min
34 konserter
2019-06-08


 5 min
1 konsert
2015-11-29


 
2 konserter
1993-09-18


Andante lirico
 


Andantino & Menuetto (1890)
 6 min


 4 min
1 konsert
2013-11-09


 
5 konserter
1946-10-13


 
3 konserter
1985-09-12


Atenarnas sång
 


Atenarnas sång (salongsork.)
 


 
2 konserter
1942-01-16


Autrefois
 


 6 min
4 konserter
1925-02-15


Balettscen (1891)
 


 
1 konsert
1983-09-22


 7 min
2 konserter
1971-04-16


Berceuse op 40:5
 


 3 min
1 konsert
2015-11-29


Björken (1914)
 2 min
2 konserter
2013-11-09


 
1 konsert
1956-09-13



 
1 konsert
1992-04-28


Bröllopsmarsch ur Fåglarnas språk
 


Cantique för violin/cello och orkester (1914)
 


Canzonetta (1906/1911)
 4 min
1 konsert
1916-12-03


Canzonetta (Stravinsky)
 4 min


Caprice (1898)
 
1 konsert
1983-09-22


Cassazione
 


Dansintermezzo
 


Dansintermezzo (piano) (1904)
 


 
12 konserter
2000-11-12


 
5 konserter
2015-04-19


Den befriade drottningen (1906)
 15 min


 
3 konserter
1923-03-27


 5 min
4 konserter
2013-11-09


 2 min
4 konserter
1976-08-13


 6 min
7 konserter
1942-03-29


 
1 konsert
2015-12-05


 11 min
1 konsert
1985-09-12


 5 min
2 konserter
1925-03-12


Elegi ur Kung Kristian II-svit
 


Elegie, Menuetto, Musette, Visa ur Kung Kristian II (piano)
 


 
1 konsert
1986-04-29


En saga (1892)
 18 min
87 konserter
2017-09-01


 
1 konsert
1986-04-29


 4 min
1 konsert
2015-11-29


 11 min
5 konserter
2015-04-18


 15 min
1 konsert
2015-10-11


 7 min
11 konserter
1995-03-10


 14 min
1 konsert
2015-06-21


Finlandia (1899)
 9 min
114 konserter
2019-03-01

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON


 2 min
2 konserter
1988-11-26


Finlandia (med manskör)
 


Finlandia (salongsmusik)
 


Finlandia-hymni, kör
 


 4 min
12 konserter
2015-12-05





Flickan kom ifrån sin älsklings möte (ork. Pingoud)
 


 
4 konserter
1927-03-06


 50 min
7 konserter
2015-10-23


 14 min
1 konsert
1990-10-30


Granen (1914/19)
 
1 konsert
1983-09-22


Har du mod?
 


Humoresk nr 1 d-moll för violin och orkester (1917)
 4 min


Humoresk nr 2 D-dur för violin och orkester (1917)
 3 min


Humoresk nr 3 g-moll för violin och orkester (1917)
 4 min


Humoresk nr 4 g-moll för violin och orkester (1917)
 4 min


Humoresk nr 5 Ess-dur för violin och orkester (1917)
 3 min


 3 min
2 konserter
1930-12-13


Humoresque nr 1 (med piano)
 


Hymn till jorden
 


 
2 konserter
1956-09-13


 4 min
13 konserter
1986-10-03



Idyll op 24:6
 


 
2 konserter
2002-11-28


 
2 konserter
2007-11-29


 
2 konserter
1939-11-03


 7 min
1 konsert
1996-03-29


In memoriam (1910)
 



 4 min
45 konserter
2014-08-16


Islossningen i Uleå älv (1899)
 


 
7 konserter
1985-02-01


Jordens sång
 


Jubal (1907)
 
1 konsert
1935-12-15


 4 min
4 konserter
2013-12-07


 4 min
7 konserter
2003-12-09


 2 min
4 konserter
2011-12-10


 36 min
2 konserter
1983-09-01


Kareliasvit (1893)
 15 min
17 konserter
2015-01-17


 8 min
9 konserter
2007-04-25


 1 t 15 min
5 konserter
2017-09-15

JEAN SIBELIUS (1865-1957) KULLERVO, symfoni för sopran, baryton, manskör och orkester op 7 Inledning: Allegro moderato Kullervos ungdom: Grave Kullervo och hans syster: Allegro vivace Kullervo drar ut i krig: Alla marcia Kullervos död: Andante Sibelius skrev aldrig någon stor opera vid sidan av enaktaren Jungfrun i tornet. Men ett musikdrama utan like, och ett sällsynt evenemang på en konsertestrad är den "0:e symfonin", Kullervo-symfonin för orkester, soli och kör som Sibelius skrev vid 26 års ålder. Sibelius ledde själv uruppförandet 1892 och ytterligare fyra framföranden 1892-1893. Sedan drog han tillbaka sitt verk och förbjöd vidare uppföranden under sin livstid. Efter tonsättarens död spelades den under Sibelius-veckan i Helsingfors 1958. Första framförandet i Sverige ägde rum i Uppsala 1974 under ledning av Carl-Rune Larsson. Kullervo fyller en hel kväll och varje nytt framförande är inte bara ett evenemang. Musiken är märkvärdigt personlig, stark och förbryllande. Ett jätteverk som inte låter ett dyft av vare sig Wagner eller Mahler, kanske däremot en smula av Bruckner, som är hänsynslöst brett, jordnära och förtätat… "mitt inre är som hälften kyrka och hälften helvete"… en sådan musik knyter på ett säreget sätt samman då och nu. Det finns många hur och varför kring Kullervo. Sibelius tycks ha fått idén i Wien 1890, kanske sedan han storgråtande hört Richter dirigera Beethovens nionde symfoni, kanske sedan han upplevt Mascagnis På Sicilien som ett genuint nationellt verk. Hans egna tankar gick till det finska national-eposet Kalevala. "Det där urfinska har gått i mitt kött och blod", skrev han hem när han meddelade att han börjat arbeta på symfonin, "alla mina stämningar nuförtiden är stulna ur Kalevala". Sibeliusbiografen Erik Tawaststjerna har liknat Sibelius möte med Kalevala vid Bartóks upplevelse av den ungerska bondmusiken. Även Sibelius har försökt fånga "den sanna, ofelbart verkliga och befriande melodin". Han var inte ute efter att låna från eller efterbilda folkmusiken, vad han sökte var själva dess natur. Under arbetet på symfonin fick han tillfälle att höra en gammal ingermanländsk runosångerska, Larin Paraske, och runomelodiernas ålderdomliga tonfall är ett väsentligt inslag i symfonins förenklade kärvhet, även om Sibelius skulle värja sig en smula mot kritiker som lyssnade med nationellt patos. Berättelsen om Kullervos öden är en av de mest dramatiska i Kalevala-eposet, en tragedi om en hjälte som sig själv ovetande förför sin egen syster, drar ut i krig och slutligen begår självmord genom att kasta sig på sitt eget svärd. De båda inledande samt den fjärde av de fem satserna är skrivna enbart för orkester, en ursprunglig, "ren" musik men ändå med något av den antika tragedins oavvislighet. En manskör spelar berättarens roll i den tredje och mest omfångsrika satsen, Kullervo och hans syster, under medverkan av två solister. I finalen, Kullervos död, återkommer kören och dramat slutes med en tematiskt tät tillbakablick som ett slags dödsruna över Kullervo sedan han tagit sitt liv. Redan i Kullervo finns den för Sibelius så typiska ostinatostilen, de långa orgelpunkterna och de mörka klangfärgerna. "Hans musik hade allt, den var enkel som folkvisan, dyster som ödemarken och glansfull som prinsessan och halva kungariket", så beskrev Elmer Diktonius den monumentale och brinnande intensive Sibelius. Sibelius fick inga omedelbara efterföljare. Den finländska musiken tog av i en annan riktning. Och först nu tycks han vara tillbaka igen i full bredd, som förebild, ideal och inspirationskälla. Han är hos oss igen, oförfalskad, kärv och vital och det är förbluffande att i dag på nytt uppleva med vilken stramhet och fräsch klanglig fantasi han arbetade. I dag går kanske hans musik mera under huden än den överrumplar och betvingar. Ett verk av den karaktären är också Kullervo-symfonin. ROLF HAGLUND


Kung Kristian II-svit, del 1
 


 
1 konsert
1984-10-30


 7 min
2 konserter
1931-04-12


Lasse liten (1902)
 
1 konsert
1992-04-28


 
1 konsert
1978-10-03


 7 min
66 konserter
2013-01-30


 17 min
12 konserter
1993-04-29


 16 min
19 konserter
2007-04-28


 
1 konsert
1951-10-07


Luonnotar (1913)
 12 min
7 konserter
2017-02-17

JEAN SIBELIUS (1865-1957) LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. TOBIAS LUND


 13 min
1 konsert
2012-03-17


Marssnön
 


Melodram
 


 3 min
3 konserter
1976-08-13


 
2 konserter
2015-12-05


 
1 konsert
1990-10-30


 6 min
11 konserter
1985-02-01


 2 min
3 konserter
1952-04-02


Musette ur Kung Kristian II-svit (salongsork.)
 


 15 min
9 konserter
1974-02-07


Nocturne och Musette ur Kung Kristian II-svit (salongsork.)
 


 
5 konserter
2019-06-11

NOCTURNE UR KUNG KRISTIAN II Sibelius skrev en hel del musik till teatern under sin karriär och även om det ofta handlade om kortare satser och illustrerande eller stämningsskapande passager så utformade han den musikaliska gestaltningen med säker fingertoppskänsla. Tänk bara på den kongeniala musiken till Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks ödesmättade triangeldrama Pelléas och Mélisande eller den bitterljuva Valse triste till Arvid Järnefelts drama Döden (Kuolema). Till Sibelius tidiga verk för teatern hör skådespelsmusiken till Kung Kristian II av författaren Adolf Paul (1863-1943), bördig från Brommö i Vänern men av tysk-italiensk härstamning och uppväxt i Finland. Han var under större delen av sitt liv verksam i Berlin där han rumlade med August Strindberg och Edvard Munch på Zum schwarzen Ferkel ("Det lortiga ungsvinet", där Heinrich Heine och Robert Schumann tidigare varit stamgäster). Sibelius och Adolf Paul lärde känna varandra vid Helsingfors musikinstitut där de båda studerade för tonsättaren och pianisten Ferruccio Busoni. Som författare var socialisten Adolf Paul djärv och radikal - en rebell som chockerade med våld och sexualitet i sina böcker. Hans novellsamling The Ripper om Jack Uppskäraren refuserades av Bonniers för att den var för obscen. Det historiska skådespelet Kung Kristian II däremot, om "Kristian Tyrann" och Stockholms blodbad 1520 (skildrat i svitens ballad), gick hem hos den breda befolkningen och hyllades med stående ovationer vid premiären i Helsingfors 1898. Sibelius satte efteråt samman fem episoder till en svit med en nykomponerad nocturne avsedd för kärleksscenen mellan Kung Kristian och Dyveke, en kvinna av folket. Stefan Nävermyr


Nocturno op 24:8
 


 
1 konsert
2015-04-19


 3 min
1 konsert
2015-11-29


Okeaniderna (1913)
 10 min
22 konserter
2015-08-24


Oma maa (1918)
 


Onward, ye peoples
 


Overture i f-moll (1889)
 


Pan och Eko (1906)
 5 min
20 konserter
1942-03-29


Pelléas et Mélisande
 


 26 min
14 konserter
2019-08-27

PELLÉAS OCH MÉLISANDE OP 46 Vid slottsporten Mélisande På stranden vid havet Vid en källa i parken De trenne blinda systrar Pastorale Mélisande vid spinnrocken Mellanaktsmusik Mélisandes död Det sena 1800-talet var vetenskapens och den realistiska konstens tid. Men i många konstnärskretsar frodades i stället intresset för saga och fantasi. Inom symbolismen dyrkade man skymningen, natten, skogens tystnad, blommornas färger och dofter, sömnen, drömmen och slutligen döden. Med dunkelt antydningsrika framställningar ville man låta ana en djupare världsordning än den som gick att upptäcka i middagssolens eller båglampans sken. Den belgiske symbolisten Maurice Maeterlincks skådespel Pelléas et Mélisande utspelar sig i en djup skog med ett stort gammalt slott. En prins finner den skygga prinsessan Mélisande och gifter sig med henne, men hon dras obevekligt till hans bror. En guldring faller ned i en källa. Mörkret sänker sig. Den som bäst förstår vad som sker är den blinda kungen. 1905 sattes Maeterlincks pjäs upp på Svenska teatern i Helsingfors. Jean Sibelius komponerade scenmusiken som han snart omarbetade till konsertsvit. Musikkritikern Karl Flodin skrev uppskattande att Sibelius musik är "en verklig fors av tankar, motiv, melodiska infall och rytmiska mönster", men att "tonbilderna" också är insvepta i en "dämpad, fin och återhållen atmosfär". Tobias Lund


Performance for male chorus and orchestra
 


 15 min
1 konsert
1992-11-24


 
1 konsert
1992-10-06


 13 min
25 konserter
2015-10-01

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON


 5 min
1 konsert
2006-09-28


Presto för stråkar (1894)
 


Promotionskantat 1894 (1894)
 


Promotionsmarschen
 


 3 min
5 konserter
1962-10-18


 7 min
2 konserter
1999-11-04


 11 min
20 konserter
1996-04-18


Romance für Violine oder Cello-solo
 


Romans A-dur op 24:2
 


Romans C-dur
 


 5 min
3 konserter
1983-09-26


Romans Dess-dur (salongsmusik)
 


 3 min
1 konsert
2003-11-01


 5 min
7 konserter
2009-05-20


 6 min
1 konsert
2015-11-29


Romans op 24:4
 


Romans op 24:9
 


 
1 konsert
1990-10-30


Sandels, manskör och orkester
 


Scaramouche
 


 
1 konsert
2018-04-07

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SCEN MED TRANOR OP 44:2 Sibelius var en mästare på att komponera lysande illustrationer till skådespel, små välskapta miniatyrer som på ett imponerande sätt tolkar stämning och innehåll i pjäsen. Mellan 1898 och 1925 skrev han musik till elva teateruppsättningar, ofta till Svenska Teatern i Helsingfors. Ibland blev det bara ett par sånger, men det hände också att uppdraget resulterade i en timme musik. 1901 hade hans svåger Arvid Järnefelt skrivit dramat Kuolema (Döden), och att pjäsen i december 1903 fick stora framgångar på Finska Nationalteatern berodde till stor del på den musik Sibelius försett den med. Det var Sibelius andra arbete för teatern och den här gången framfördes pjäsen på Finska Nationalteatern. En av de sex satserna i scenmusiken är världsschlagern Valse triste. Ett par år senare orkestrerade han om Valse triste för konsertbruk och likaså den musik som gavs i scen tre och fyra som nu fick namnet Scen med tranor. Scen med tranor har inte blivit lika berömd. Den inleds med en utstuderad stråksats som avbryts av tranornas rop i klarinetterna. Enligt en dagboksanteckning förknippade Sibelius detta tema med tranornas flykt, och deras läten hade för honom en symbolisk innebörd, vilket framgår av en dagboksanteckning: "Sett alla dessa dagar tranor; flyttade söderut med full musik. Varit den läraktiga eleven åter. Deras läten mitt lifs ledtråd." STIG JACOBSSON


 6 min
10 konserter
1985-01-31


Serenad D-dur för violin och orkester (1912)
 


Serenad g-moll för violin och orkester (1913)
 


 
1 konsert
1983-09-22


 
1 konsert
1956-09-13


 22 min
4 konserter
2017-09-01


 13 min
4 konserter
1942-03-08


 2 min
2 konserter
2007-11-29


 
1 konsert
1986-04-29


 1 t 11 min
1 konsert
1994-11-05


 30 min
5 konserter
2001-01-28


 30 min
1 konsert
2015-11-29


Stråktrio (1893)
 12 min
1 konsert
2015-11-29


 6 min
1 konsert
1993-03-28


 8 min
2 konserter
1933-04-23


 7 min
1 konsert
1972-11-12


Suomen Jääkärien Marssi
 


 
6 konserter
1993-01-31


Swanwhite: Incidental Music (1908)
 24 min


 4 min
10 konserter
2015-12-05


Svarta rosor
 


 2 min
7 konserter
2009-09-24


 12 min
1 konsert
2015-11-29


 20 min
1 konsert
1943-01-21


Svit nr 2 ur Stormen (1925)
 12 min


 14 min
3 konserter
1973-06-14


 25 min
78 konserter
1995-08-09


 40 min
88 konserter
2018-03-18

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


 5 min
7 konserter
2012-10-06


 44 min
162 konserter
2019-05-29

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att "en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss". Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Dittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen samtid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt fortsatta skapande. Några har tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett. Allt i musiken är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta faktum har säkert påverkat tonspråket. Bakom musiken anar man ändå ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad, till synes, obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk. Som alltid med personlig och ärlig musik mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är "vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening". Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: "Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det." Han blev så tagen av musiken att han plötsligt insåg att den första symfoni han själv skrivit, var så lite värd att han drog in den och förbjöd fortsatta framföranden av den. STIG JACOBSSON


 30 min
35 konserter
2015-12-02


 38 min
26 konserter
2015-12-04

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN


 31 min
68 konserter
2019-05-29

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 5 ESS-DUR OP Tempo molto moderato. Allegro moderato Andante mosso, quasi allegretto Allegro molto Jämförd med den fjärde symfonin är Sibelius femte symfoni färgrik och levande, heroisk och tillgänglig. Men likafullt krävde den mer arbete än den grubblande och inåtvända fyran. Inget annat verk vållade honom så mycket bekymmer. Första gången han nämnde den nya symfonin i sin dagbok var 1912, och 1915 uruppfördes den första versionen. Men när man sent omsider fått ta del av denna version på nytt, visade sig skillnaderna vara himmelsvida. I första versionen hade den fyra satser, och var inte alls lika tät och laddad. Sibelius lyckades inte förmedla sitt budskap, och drog därför in musiken för revidering. Året därpå framfördes en andra version men tonsättaren var fortfarande inte nöjd. Han bearbetade den ännu en gång, och först 1919 fullbordade han det definitiva partituret. "Promenerade i kall vårsol. Haft en våldsam impression av symfoni nr 5. Den nya!" "Såg idag (21 april 1915) tio före elva 16 svanor. Ett av de största intrycken i mitt liv! … Lätet av samma träblåsartyp som tranornas, men utan tremolo. Svanornas närmar sig mer trumpeten ehuru sarrusofonklangen är tydlig. Naturmystik och livsve! Femte symfonins finaltema." Första satsen består av två delar. Den första av dessa börjar med en sann herdeidyll, med signalartade hornmotiv och svarande träblåsare. I hela denna del är naturupplevelsen stark, men i satsens andra del får musiken en mer scherzoartad karaktär. I den långsamma satsen återkommer det idylliska, den här gången med en graciös, nästan rokokoartad elegans. "I bakgrunden vandrar klarinetternas, fagotternas och hornens ständigt växlande molnformationer." Finalens huvudtema lyser fram över ett impressionistiskt stråkskimmer, som kontrasterar mot trumpeternas svantema. Och så de ödesmättade, strängt isolerade ackorden som avslutar detta arkitektoniska mästarbygge. STIG JACOBSSON


 29 min
29 konserter
2015-12-02


 21 min
41 konserter
2018-04-07

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN



 
1 konsert
1978-10-03


Säv, säv, susa
 


 5 min
11 konserter
2015-04-19


 3 min
9 konserter
1986-10-03


Tapiola (1926)
 18 min
17 konserter
1996-04-14


 4 min
1 konsert
2009-04-04


 5 min
1 konsert
2007-05-06


 
1 konsert
2015-04-19


Tio pianostycken op 24 (1895)
 


 
2 konserter
2018-11-25

JEAN SIBELIUS (1865-1957) TRE STYCKEN OP 116 Scène de danse Danse caractéristique Rondeau romantique Jean Sibelius skrev åtskilliga stycken för violin och piano, inte så konstigt kanske då hans första mål med musiken var att bli en strålande violinsolist. Det var också violinspel han studerade då han först reste ut i Europa och hans första anställning var som orkesterviolinist. Under studieåren skrev han många verk för sitt instrument och en andra våg inträffade under de första krigsåren. Därefter kom ett nyvaknat intresse sent i livet. Åren efter 1925 skrev han tolv underbara småstycken (när det gäller tid, inte när det gäller kvalitet!) fördelade på tre opus: 106, 115 och 116. De sista tillkom 1929, och efter det året skulle Sibelius verkligen inte komponera många verk - då kom det som brukar kallas "tystnaden i Järvenpää". Han har verkligen inte förlorat något av sitt mästerskap, tvärtom kan man i de två första satserna kanske ana ett nytänkande med harmoniska djärvheter och nästan groteska tankar (i närheten av Prokofjev). Det avslutande, romantiska rondot, är däremot ett idylliskt, balanserat avslut på all den musik han skrev för violin. STIG JACOBSSON


 10 min
37 konserter
2014-04-23


 
1 konsert
2015-12-05


Uvertyr a-moll (1902)
 


Uvertyr E-dur (1891)
 


 6 min
1 konsert
1932-12-07


Vals op 24:5
 


 4 min
1 konsert
1930-10-05


Valse chevaleresque
 


Valse lyrique
 


Valse romantique
 


 5 min
152 konserter
2019-03-01


Valse triste
 


 
1 konsert
1992-10-06


Valse triste (salongsork.)
 


 2 min
10 konserter
2015-04-19


 2 min
8 konserter
1986-10-03



 
1 konsert
2012-05-13


 33 min
107 konserter
2018-08-23

VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. Rolf Haglund


 
1 konsert
1983-11-22


 
1 konsert
1956-09-13


 5 min
1 konsert
2015-12-05


 
1 konsert
1942-01-16


 
1 konsert
2002-11-28


 
1 konsert
1935-12-15


Vårsång (1894)
 8 min
7 konserter
2019-06-19


Väinämöinens sång
 

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!