Arkiv

CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SINFONIA CONCERTANTE B-DUR HOB 1:105 Allegro Andante Allegro con spirito Under 30 år verkade Joseph Haydn som kapellmästare och musikleverantör hos furstehuset Esterhazy som residerade omväxlande i Wien och på eget slott i Eisenstadt vid ungerska gränsen. Mot slutet av perioden började han bli efterfrågad även i andra länder men kunde på grund av sin tjänst inte resa utomlands. Efter Nikolaus Esterhazys död 1790 upplöstes hovorkestern och Haydn fick möjlighet att själv bestämma över sitt liv. Beställningar från utlandet hade kommit förr, men nu erbjöds han både gästspel och anställningar. Sedan tidigare hade violinisten och impressarion Johann Peter Salomon försökt intressera honom för London. Genom den nyvunna friheten behövdes nu ingen övertalning. På nyåret 1791 anlände Haydn till världsstaden vars musikliv hörde till Europas mest livaktiga. Han fick till sitt förfogande en mängd framstående musiker och lade med sina konserter 1791-1792 (liksom vid ett andra besök några år senare) den brittiska musikpubliken för sina fötter. Den mest kända Haydnmusiken från de här åren är symfonierna nr 93-104, de tolv Londonsymfonierna. Under samma period tillkom också Sinfonia concertante, ett av hans förvånansvärt få verk av konserttyp men ett av de främsta. Att det över huvud taget blev skrivet kan vi tacka de skickliga engelska musikerna för, särskilt blåsarna imponerade mycket på Haydn. De fick framträdande soloinpass i flera av symfonierna men det var endast i kvällens Sinfonia concertante använde han sig av den konsertanta stilen fullt ut. Stilistiskt kan man associera till Johann Sebastian Bachs yngste son Johann Christian som komponerat flera verk i samma genre. Denne hade varit högt firad i London så det var säkert ingen tillfällighet att Haydn följde samma modell. SVEN KRUCKENBERG

JOSEPH HAYDN (1732-1809) STRÅKKVARTETT NR 54 B-DUR OP 71:1 Allegro Adagio Menuett: Allegretto Finale. Vivace Joseph Haydn gjorde mot slutet av sitt liv en ny lysande karriär. Han hade i flera decennier varit anställd som hovtonsättare och kapellmästare hos furst Esterházy men när denne avled stod Haydn utan inkomst. Han var dock inte utan uppdrag länge: konsertpromotorn Johann Peter Salomon engagerade Haydn till London 1791. Resan blev en verklig succé. Haydn hyllades och han uppmärksammades på alla sätt av den musikälskande överklassen. Han fick till och med undervisa kungligheter. Han gjorde lycka med nyskrivna symfonier och stråkkvartetterna op 64. Inför ett nytt besök i den engelska huvudstaden ett par år senare hade han med sig sex nya kvartetter, utgivna som op 71 och 74. Han hade skrivit dem hemma i Wien och tillägnade dem sin frimurarbroder greve Antoine d'Apponyi vilken glatt betalade hundra dukater för att få ensamrätt till dem under ett år. För den summan kunde man köpa ett bra piano. Nu skulle de nya Apponyi-kvartetterna göra lycka i London. Haydn gjorde sina största insatser inom musikens utveckling med symfonier och stråkkvartetter. Hans sista symfoni bär nr 104 och den sista stråkkvartetten nr 83. Han förvandlade stråkkvartetten från tidiga små konserter där förstaviolinen nästan framträdde som solist, till verkliga kammarmusikverk där alla fyra musikerna är likvärdiga, och där vilken som helst av dem kunde bära melodin. Detta är utvecklat till fullkomlighet i kvartetterna op 71. Fem ackord i fortissimo sätter igång processen och med det sista av dem har vi hamnat i B-dur, ett ackord som rymmer inte mindre än tio toner. Sedan spränger han nästan gränsen för kvartettformen med en symfonisk utveckling. Han experimenterar flitigt med formen. Andra temat är en variant av det första, men med den skillnaden att artikulationen är helt annorlunda. Det första är kantigt och torrt, det andra mjukt och uttrycksfullt, ackompanjerat av mjukt stigande skalor. Adagiot har något av en italiensk siciliano över sig, känslosamt romantisk och med ovanligt många crescendon och diminuendon. De lägre instrumenten spelar mjukt och första violinen sjunker ner mot dem. Ett mumlande parti tar vid innan den första melodin återkommer och till slut försvinner musiken som i fjärran. I menuetten fascineras man främst av de sofistikerade ekoeffekterna. De inledande sex takterna tas omedelbart om, men i helt olika harmonisering. Mot slutet har strukturen vänts, så att celloackompanjemanget ligger över melodin. Finalen är lika vital som första satsen och håller sig till en traditionell sonatform, men givetvis måste Haydn ändå göra något mera, och det är i form av synkoper och bordunbas som ger musiken en ungersk ton, som utmärkt passar till greve d'Apponyis ungerska härstamning. De levde ju i det österrikisk-ungerska imperiet. Överraskande avslutar Haydn sitt stormande verk i pianissimo. Haydns kvartetter är musik som man måste lyssna noga till. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) STRÅKKVARTETT NR 67 F-DUR OP 77:2, HOB III:82 Allegro moderato Menuett: Presto. Trio Andante Finale: Vivace assai Stråkkvartetten i F-dur op 77:2 var det sista verket i denna form som den produktive Joseph Haydn fullbordade. Han påbörjade visserligen ännu en kvartett, i d-moll 1803, men den förblev en torso. I opus 77 ingår två kvartetter, båda tillägnades furst Lobkovitz och skrevs 1799. Under detta år komponerad Haydn också det storslagna oratoriet Årstiderna, ett enormt arbete som tog så hårt hans krafter att han kände att han nu inte hade något mer att säga i musikväg. Resten av livet nöjde han sig med att damma av tidigare verk. I kvartetten i F-dur kan man emellertid inte hitta tillstymmelse till konstnärlig eller andlig avmattning. Många har tvärtom placerat denna kvartett bland Haydns allra bästa instrumentalverk, jämbördig med den berömda Londonsymfonin (nr 104). Första satsen är ett Allegro moderato som strängt taget bygger på ett enda tema, som emellertid genomgår några effektiva och känsliga förklädnader. I menuetten (egentligen ett scherzo) får cellon härma en trumma och Andantet bjuder på ett tema med flera fantasifulla variationer. Den energiska och vitala finalen kan leda tankarna till östeuropeiska rytmer i närheten av en polacca. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 41 C-DUR Allegro con spirito Un poco andante Menuetto Presto Joseph Haydn kanske faktiskt skrev just 104 symfonier. De står ju där i herr Hobokens bokbumlingar från 1957 och 1971. Där finns hela Haydn räknad, ingalunda för första gången. Han försökte kolla själv - två gånger - hur mycket han åstadkommit på flitens vägar. Det gick så där. Andra gången hade han blivit för gammal. Mindes inte längre. De som höll på med Haydnräkning på 1800- och 1900-talen hittade mycket som inte är av Haydn. Det finns betydligt fler falskskyltade symfonier än äkta. Förläggare sålde musik på Namnet. Eller så blev alltsammans ett enda stort virrvarr när horden av fattiga notkopister satt och gjorde extra stämmor "te sälje". Haydn själv dubbelsålde sin musik till höger och vänster trots att hans kontrakt sade att allt han skrev var furst Eszterhazys egendom. (En helt orealistisk bestämmelse.) Förresten fanns det ingen upphovsmannarätt. Köpt musik var köpt. Basta! 1770 (närmevärde): Haydn är 38 år. Han har arbetat åt familjen Esterházy sedan 1761. En uniformerad tjänare. Kapellmästare med ansvar för musiker och sångare. Han levererar och levererar ny musik utan att, veterligt, gå i väggen. Slottsorkestern har vuxit till drygt 20 man. Symfoni nr 41 är en prunksymfoni för två trumpetare med en pukenist, två hornister, en flöjtist, två oboister, plus ett antal stråkare. Man firade antagligen någonting - i C dur - på något av släktens tre slott. I Big Business London fanns Mr Forster. Han kunde senare annonsera: "A favorite sinfonia for a grand orchestra as performed at the Professional and other Concerts, composed by Giuseppe Haydn…" INGEMAR VON HEIJNE

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 82 C-DUR "BJÖRNEN" Vivace assai Allegretto Menuett Finale: Vivace Mellan åren 1785 och 1786 komponerade Haydn sex symfonier på beställning av orkesterföreningen Le Concert de la Loge Olympique i Paris. Med dessa så kallade "Parissymfonier" (nr 82-87) inledde Haydn ett nytt kapitel i symfonikonstens historia. Parisorkestern var nämligen mycket större än den hovorkester på slottet Esterháza i Ungern som Haydn dittills skrivit nästan alla sina symfonier för. Nu kunde han experimentera som aldrig förr genom att ge musiken större briljans, genom att låta blåsarna få mer självständiga uppgifter, genom att lägga in dramatiska kontraster och breda gester. Man kan lätt förstå att Haydn tog tillfället i akt att för världen få visa upp sina allra bästa sidor. Han uppbådade all sin uppfinningsrikedom för att prestera medryckande förstasatser, lyriska långsamma satser, överraskande menuetter och elegant vitsiga finaler. Den symfoni vi kallar nr 82 passar bra in i detta mönster och tonarten är vald för att skänka musiken största möjliga ljus och klarhet. Inledningssatsen är energisk och fylld av överraskande harmonier. I andra satsen varieras två teman, ett i F-dur och ett i f-moll. Menuetten är ovanligt omfattande och innehåller en lång triodel. I finalen kommer så slutligen förklaringen till symfonins smeknamn "Björnen". Huvudtemat har en bordunbas som kan påminna om en säckpipa. Den lär ha fått Parispubliken att tänka på marknadsgycklarnas föreställningar med dansande björnar. Så slutar symfonin med ett typiskt haydnskt glädjefnatt. Vi kan påminna om att den följande symfonin, nr 83 i g-moll, bär tillnamnet "Hönan". Stig Jacobsson

FRANZ JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 96 D-DUR "MIRAKLET" Adagio. Allegro Andante Menuet: Allegretto Vivace 1791: Haydn är ledig från Eszterhazys eftersom furst Anton har dött och efterträdaren har avskedat orkestern. "Den berömde" har lockats till London av violinisten och konsertorganisatören Salomon. Orkestern är tre gånger större än hemmavid. Elfte mars spelar den det vi kallar symfoni nr 96. Morning Chronicle recenserar dagen därpå: "Is it not wonderful that to souls capable of being touched by music, Haydn should be an object of homage, and even of idolatry ; for like our own Shakespeare, he moves and governs the passions at his will…" Det är alltså inte förvånande att Haydn - för musikupplevande själar - blir föremål för tillbedjan, ja till och med avgudadyrkan, eftersom han, likt vår egen Shakespeare, rubbar och styr våra känslor som han behagar… En annan tidning anmälde att symfonin allmänt ansågs vara "a composition as pleasing as scientific" (kanske med innebörd att den vände sig till både "musikälskare och kännare" som det hette på den tiden). Så Haydn kunde skriva hem till sin älskarinna, sångerskan Luigia Polzelli: "Io ho fatto un furore, con una nuova Sinfonia, loro hanno fatto replicare l'adagio…" Succé för den nya symfonin: de begärde repris på andra satsen. Även på menuetten enligt en annan tidning, men det hade Haydn vägrat efterkomma. Från sin plats vid klaveret. Symfonierna framfördes i London med ett slags dubbelkommando av konsertmästaren Salomon och Haydn. Den berömde gästen måste ju synas inför allt folket! Men varifrån kommer namnet "Miraklet"? Jo, det skulle ha trillat ned en ljuskrona i salen under framförandet utan att någon människa kommit till skada. Detta hände i själva verket några år senare med nr 102. En recensent tog den kraschen för en bagatell i de stora sammanhangen. När Haydn på riktigt gamla dar intervjuades i Wien mindes han inget mirakel alls. Men visst är 96:an full av små "inomvärldsliga" mirakler: mollsvängen redan i takt sju, de ihärdiga, drivande små lekarna med bara två granntoner genom hela första satsen, den fnissigt förlängda generalpausen. Äventyren som drabbar andantet, den oemotståndliga oboetrallen i menuettens trio, finalens galopp över stock och sten. "He moves and governs our passions at his will" INGEMAR VON HEIJNE