Arkiv

CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson

JOSEPH HAYDN (1732-1809) STRÅKKVARTETT NR 67 F-DUR OP 77:2, HOB III:82 Allegro moderato Menuett: Presto. Trio Andante Finale: Vivace assai Stråkkvartetten i F-dur op 77:2 var det sista verket i denna form som den produktive Joseph Haydn fullbordade. Han påbörjade visserligen ännu en kvartett, i d-moll 1803, men den förblev en torso. I opus 77 ingår två kvartetter, båda tillägnades furst Lobkovitz och skrevs 1799. Under detta år komponerad Haydn också det storslagna oratoriet Årstiderna, ett enormt arbete som tog så hårt hans krafter att han kände att han nu inte hade något mer att säga i musikväg. Resten av livet nöjde han sig med att damma av tidigare verk. I kvartetten i F-dur kan man emellertid inte hitta tillstymmelse till konstnärlig eller andlig avmattning. Många har tvärtom placerat denna kvartett bland Haydns allra bästa instrumentalverk, jämbördig med den berömda Londonsymfonin (nr 104). Första satsen är ett Allegro moderato som strängt taget bygger på ett enda tema, som emellertid genomgår några effektiva och känsliga förklädnader. I menuetten (egentligen ett scherzo) får cellon härma en trumma och Andantet bjuder på ett tema med flera fantasifulla variationer. Den energiska och vitala finalen kan leda tankarna till östeuropeiska rytmer i närheten av en polacca. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 26 D-MOLL "LAMENTATIONE" Allegro assai con spirito Adagio Menuet & Trio Det finns åtskilligt att upptäcka bland Haydns tidiga symfonier! Mest känd har han ju blivit för de sena "Londonsymfonierna" nr 93-104, men han visade stor skicklighet - och glimten i ögonvrån - redan i symfonierna från 1760-talet då han började sin bana som kapellmästare hos den obegripligt förmögne fursten Esterhazy i dennes landsortsslott. Där kom Haydn att verka i fyrtio år och han överraskade ständigt sin arbetsgivare med nya mästerverk. Symfoni nr 26 brukar ibland förses med underrubriken "Lamentatione" vilket beror på att Haydn har använt sig av ett par gregorianska koraler i de två första satserna, koraler som hör till kyrkoårets högtidshållande av Kristi lidande. Musiken, förmodligen från 1768, hör till Haydns dittills mest passionerade och dramatiska. Den långsamma satsen bygger på Jeremias klagovisor som då och då kommer till tals över orkesterns rika vävnad. Den tredje satsen är en tämligen okomplicerad menuett som avslutar denna ovanliga symfoni. För ovanlighets skull skrev han ingen fjärde sats. STIG JACOBSSON

FRANZ JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 96 D-DUR "MIRAKLET" Adagio. Allegro Andante Menuet: Allegretto Vivace 1791: Haydn är ledig från Eszterhazys eftersom furst Anton har dött och efterträdaren har avskedat orkestern. "Den berömde" har lockats till London av violinisten och konsertorganisatören Salomon. Orkestern är tre gånger större än hemmavid. Elfte mars spelar den det vi kallar symfoni nr 96. Morning Chronicle recenserar dagen därpå: "Is it not wonderful that to souls capable of being touched by music, Haydn should be an object of homage, and even of idolatry ; for like our own Shakespeare, he moves and governs the passions at his will…" Det är alltså inte förvånande att Haydn - för musikupplevande själar - blir föremål för tillbedjan, ja till och med avgudadyrkan, eftersom han, likt vår egen Shakespeare, rubbar och styr våra känslor som han behagar… En annan tidning anmälde att symfonin allmänt ansågs vara "a composition as pleasing as scientific" (kanske med innebörd att den vände sig till både "musikälskare och kännare" som det hette på den tiden). Så Haydn kunde skriva hem till sin älskarinna, sångerskan Luigia Polzelli: "Io ho fatto un furore, con una nuova Sinfonia, loro hanno fatto replicare l'adagio…" Succé för den nya symfonin: de begärde repris på andra satsen. Även på menuetten enligt en annan tidning, men det hade Haydn vägrat efterkomma. Från sin plats vid klaveret. Symfonierna framfördes i London med ett slags dubbelkommando av konsertmästaren Salomon och Haydn. Den berömde gästen måste ju synas inför allt folket! Men varifrån kommer namnet "Miraklet"? Jo, det skulle ha trillat ned en ljuskrona i salen under framförandet utan att någon människa kommit till skada. Detta hände i själva verket några år senare med nr 102. En recensent tog den kraschen för en bagatell i de stora sammanhangen. När Haydn på riktigt gamla dar intervjuades i Wien mindes han inget mirakel alls. Men visst är 96:an full av små "inomvärldsliga" mirakler: mollsvängen redan i takt sju, de ihärdiga, drivande små lekarna med bara två granntoner genom hela första satsen, den fnissigt förlängda generalpausen. Äventyren som drabbar andantet, den oemotståndliga oboetrallen i menuettens trio, finalens galopp över stock och sten. "He moves and governs our passions at his will" INGEMAR VON HEIJNE