Arkiv

CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 26 D-MOLL "LAMENTATIONE" Allegro assai con spirito Adagio Menuet & Trio Det finns åtskilligt att upptäcka bland Haydns tidiga symfonier! Mest känd har han ju blivit för de sena "Londonsymfonierna" nr 93-104, men han visade stor skicklighet - och glimten i ögonvrån - redan i symfonierna från 1760-talet då han började sin bana som kapellmästare hos den obegripligt förmögne fursten Esterhazy i dennes landsortsslott. Där kom Haydn att verka i fyrtio år och han överraskade ständigt sin arbetsgivare med nya mästerverk. Symfoni nr 26 brukar ibland förses med underrubriken "Lamentatione" vilket beror på att Haydn har använt sig av ett par gregorianska koraler i de två första satserna, koraler som hör till kyrkoårets högtidshållande av Kristi lidande. Musiken, förmodligen från 1768, hör till Haydns dittills mest passionerade och dramatiska. Den långsamma satsen bygger på Jeremias klagovisor som då och då kommer till tals över orkesterns rika vävnad. Den tredje satsen är en tämligen okomplicerad menuett som avslutar denna ovanliga symfoni. För ovanlighets skull skrev han ingen fjärde sats. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 49 F-MOLL "LA PASSIONE" HOB 1:49 Adagio Allegro di molto Menuet e trio Finale: Presto Joseph Haydn föddes i den lilla byn Rohrau nära den österrisk-ungerska gränsen, men det hindrade inte att hans musikaliska talanger upptäcktes tidigt. Han fick musikundervisning av en släkting och sändes när han var nio år till gosskören i Stefansdomen i Wien, ett boende i internatform där gossarna också fick ordinarie skolundervisning. Efter målbrottet måste han sluta men kunde bo kvar i Wien med hjälp av vänner från skoltiden. Han lärde känna J S Bachs son Carl Philipp Emanuel vars verk han studerade ingående. Han skrev teatermusik och tog plats som betjänt och ackompanjatör hos kompositionsläraren Porpora som inte längre tog elever. Men Haydn fick honom att ändra sig genom sitt goda humör och sin uppenbara begåvning för musikstudier. Genom Porpora fick Haydn flera viktiga kontakter för framtiden. Efter lärorika anställningar som musikdirektör och kammartonsättare hos olika adelsfamiljer blev han 1761 andre kapellmästare hos ungerske prinsen Paul Anton Esterházy vid slottet Esterház i Eisenstadt, som då hade en mindre ensemble med musiker, körsångare och solister. Denne dog 1762 och efterträddes av sin bror Nicolaus - en stor kulturälskare. Hos honom skulle Haydn stanna i nära 30 år, från 1766 som ensam kapellmästare. Han hade fullt ansvar för en alltmera utvidgad ensemble - musiker och deras instrument, kör och solister för både kyrkomusik, opera och stora och mindre framföranden av världslig instrumentalmusik. Samt notanskaffning och alla anställdas väl och ve! Haydn trivdes i denna ordnade miljö, där han kunde komponera och experimentera med sitt personliga och välorganiserade formspråk utan att behöva ta hänsyn till storstaden Wiens intriger och nycker inom musiklivet. Genom alla betydelsefulla gäster som kom till Esterház spreds ryktet om hans musik till förläggare och olika länder. Det finns faktiskt ett handskrivet exemplar av dagens Haydnsymfoni nr 49 i f-moll, daterat 1768, i Musik- och teaterbibliotekets arkiv i Stockholm! Symfoni nr 49 är den sista av Haydns sex tidiga symfonier med fyra satser som har en långsam första sats, ett arv från barocktidens kyrkosonata med satsföljden långsam, snabb, långsam och snabb. Haydn hade lagt in en menuett som tredje sats, inte fullt så långsam som var brukligt. I fortsättningen började hans symfonier med en snabb första sats, sedan en långsam sats, en menuett och en snabb sats. Symfoni nr 49 anses vara ett nyckelverk i Österrikes musikaliska Sturm- und Drangperiod. Men inte för att den heter La passione! Det är inte Haydns påfund. Den troligaste förklaringen kommer från ett framförande i Schwerin 1790 när den framfördes under påskveckan och man inte fick spela världslig musik. La passione syftade på Jesu lidande och död. Men det finns flera andra teorier - att Haydns hem hade brunnit vid tiden när symfonin komponerades, att någon närstående dött, att den var ämnad som teatermusik, att alla satserna var skrivna i f-moll (med undantag för den korta trion för blåsare i tredje satsen som är i F-dur). Den komponerades i Esterház och har samma instrumentbesättning som flera symfonier därifrån: två oboer, två horn, stråkar samt en fagott för continuot med cembalo. Under ett långt kreativt liv skrev Haydn åtminstone 104 symfonier, varav sex för Paris 1784-1786 och tolv i London efter Esterháztiden, minst 83 stråkkvartetter samt 1600 övriga verk i olika genrer - ett beundransvärt och respektingivande föredöme för kommande generationers tonsättare! GUNILLA PETERSÉN

FRANZ JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 96 D-DUR "MIRAKLET" Adagio. Allegro Andante Menuet: Allegretto Vivace 1791: Haydn är ledig från Eszterhazys eftersom furst Anton har dött och efterträdaren har avskedat orkestern. "Den berömde" har lockats till London av violinisten och konsertorganisatören Salomon. Orkestern är tre gånger större än hemmavid. Elfte mars spelar den det vi kallar symfoni nr 96. Morning Chronicle recenserar dagen därpå: "Is it not wonderful that to souls capable of being touched by music, Haydn should be an object of homage, and even of idolatry ; for like our own Shakespeare, he moves and governs the passions at his will…" Det är alltså inte förvånande att Haydn - för musikupplevande själar - blir föremål för tillbedjan, ja till och med avgudadyrkan, eftersom han, likt vår egen Shakespeare, rubbar och styr våra känslor som han behagar… En annan tidning anmälde att symfonin allmänt ansågs vara "a composition as pleasing as scientific" (kanske med innebörd att den vände sig till både "musikälskare och kännare" som det hette på den tiden). Så Haydn kunde skriva hem till sin älskarinna, sångerskan Luigia Polzelli: "Io ho fatto un furore, con una nuova Sinfonia, loro hanno fatto replicare l'adagio…" Succé för den nya symfonin: de begärde repris på andra satsen. Även på menuetten enligt en annan tidning, men det hade Haydn vägrat efterkomma. Från sin plats vid klaveret. Symfonierna framfördes i London med ett slags dubbelkommando av konsertmästaren Salomon och Haydn. Den berömde gästen måste ju synas inför allt folket! Men varifrån kommer namnet "Miraklet"? Jo, det skulle ha trillat ned en ljuskrona i salen under framförandet utan att någon människa kommit till skada. Detta hände i själva verket några år senare med nr 102. En recensent tog den kraschen för en bagatell i de stora sammanhangen. När Haydn på riktigt gamla dar intervjuades i Wien mindes han inget mirakel alls. Men visst är 96:an full av små "inomvärldsliga" mirakler: mollsvängen redan i takt sju, de ihärdiga, drivande små lekarna med bara två granntoner genom hela första satsen, den fnissigt förlängda generalpausen. Äventyren som drabbar andantet, den oemotståndliga oboetrallen i menuettens trio, finalens galopp över stock och sten. "He moves and governs our passions at his will" INGEMAR VON HEIJNE