Arkiv

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 3 D-MOLL OP 30 Allegro ma non troppo Intermezzo: Adagio Finale: Alla breve Sergej Rachmaninov var en lysande pianist. Han turnerade från ungdomsåren flitigt i Europa och senare även i USA och gjorde en rad skivinspelningar av såväl egna solostycken för piano som av de fyra pianokonserterna. Han komponerade åtskillig musik för piano: preludier, sonater, karaktärsstycken liksom kammarmusik och sånger. Av pianokonserterna är det den andra som blivit mest älskad, kanske för att den så flitigt använts som filmmusik. Men även den tredje konserten har använts i filmsammanhang, i den kända Shine från 1996. Nog är det den tredje konserten som är krönet på hans kompositioner med piano. Det tyckte i alla fall han själv! Att den kanske inte blivit lika ofta spelad som den andra beror mest på att den är så mycket svårare för solisten att spela. I själva verket tillägnades tredje pianokonserten Josef Hofmann, vilken ansåg den vara så svårspelad att han aldrig framförde den offentligt. Även andra pianister har närmat sig konserten med fruktan. Samtidigt som musiken är hållen i mycket sträng form tillåter den solisten att briljera. Det är vital och spänstig musik som inte för en sekund förfaller i rutin och allmängods. I oktober 1909 gav sig Rachmaninov ut på sin första amerikaturné. Han skrev till sina vänner i hemlandet att han fann USA främmande och otrevligt men fullt av lysande symfoniorkestrar. Om han inte så starkt känt behovet av dollar som kunde uppfylla den länge närda drömmen om att köpa en bil så hade han kanske aldrig lämnat sitt älskade Ryssland - åtminstone inte innan den sociala och politiska situationen blivit ohållbar. Men till USA, detta ogästvänliga land, skulle han ironiskt nog återvända och mot slutet av sitt liv bosätta sig där för gott. Men han kom aldrig att trivas där. Till amerikaturnén 1909 hade Rachmaninov under sommaren skrivit ett nytt verk, just den tredje pianokonserten, fullbordad den 23 september. På grund av många andra engagemang hade han inte hunnit öva på solostämman utan fick ägna båtresan över Atlanten åt detta. Han hade tagit med sig en ljudlös övningsklaviatur. Uruppförandet ägde rum den 28 november vid en konsert med nybildade New York Symphony Society dirigerad av Walter Damrosch. Ett andra framförande ägde rum ett par månader senare med Gustav Mahler som dirigent, den ende dirigent Rachmaninov satte i nivå med tidens främste dirigent Arthur Nikisch. STIG JACOBSSON

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 4 G-MOLL OP 40 Allegro vivace (Alla breve) Largo Allegro vivace Rachmaninovs sista pianokonsert (nr 4) har en lång och turbulent tillkomsthistoria. Han började komponera den redan 1914 men blev snart hindrad, först av första världskrigets utbrott, sedan av tonsättarkollegan Aleksandr Skrjabins död och därmed behovet av att studera in dennes pianoverk för att kunna ta med dem på konsertkvällar, samt av 1917 års ryska revolution. När han kommit så långt erbjöds han några konserter i Skandinavien och det hjälpte honom att som ett första steg lämna det härjade Ryssland. Han fortsatte sedan västerut och den 10 november 1918 landsteg han i New York, och i USA stannade han resten av sitt liv. Men han kunde varken livnära sig som dirigent eller som kompositör utan var vid 45 års ålder tvingad till förnyade turnéer som pianist. "När jag tänker på två större verk som jag påbörjade innan jag lämnade Ryssland… längtar jag efter att fullborda dem". Det ena av dessa verk var den fjärde pianokonserten. Men hans pianoframträdanden tog all tid, ända tills han från årsskiftet 1926 bestämde sig för att ta åtta månader ledigt från turnerandet. Sluttakterna skrev han i Dresden, Tyskland, i slutet av augusti. Uruppförandet ägde rum med Philadelphiaorkestern ledd av Leopold Stokowski den 18 mars 1927 (13 år efter de första skisserna), och fyra dagar senare kunde man höra konserten i New York där man tyckte att konserten var långrandig och tröttsam salongsmusik. Recensenterna var ovanlig hårda. De skrev om hopkok från Liszt till Puccini, från Chopin till Tjajkovskij, och visst fanns det till och med lite Mendelssohn i konserten. Man fann att det var ett naivt kamouflage av heltonsskalor och sporadiska dissonanser men att musiken helt hörde 1800-talet till. Rachmaninov tog illa vid sig och drog in konserten. Han reviderade den senare, 1927, men återkom till den ännu en gång så sent som 1941 då han ändrade en hel del i orkestreringen och nästan nykomponerade hela finalen. Första satsen börjar stormigt och solisten får vara med nästan från start. Lägg märke till vackra soloinslag från orkestermusikerna, i synnerhet i engelska hornet. Den långsamma satsen bjuder på ovanliga harmoniska vändningar och vackra drömmar. Finalen är hektisk och får en oavbruten ström av skiftande mönster, och av rastlösa pyrotekniska utbrott, innan det hela slutar briljant. STIG JACOBSSON

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) RAPSODI ÖVER ETT TEMA AV PAGANINI Världspianisten Sergei Rachmaninov betraktades vid den senare delen av sitt liv som en romantisk kvarleva. Själv skrev han att han kände sig som ett spöke i en värld som inte längre gick att känna igen. Rapsodi över ett tema av Paganini kom till 1934 (året efter Sjostakovitjs första pianokonsert) i avskildheten vid Lucernesjön i Schweiz. Kompositionerna från den här tiden var få. Hans fjärde pianokonsert hade nyligen blivit ett fiasko men den originella och mästerligt strukturerade Paganinirapsodin vann nästan allas hjärtan. Rapsodin består av ett tema med 24 variationer men framstår som en pianokonsert. Framför allt är den ett passionerat porträtt av virtuosen Niccolò Paganini, ett århundrade efter dennes glansdagar. En violinist som uppmuntrade rykten om att vara i lag med djävulen och som man numera misstänker hade ett syndrom som gjorde honom extra fingerfärdig. Inte bara har Rachmaninov använt sig av temat från den tjugofjärde av Paganinis 24 capricer för soloviolin - liksom flera kompositörer före honom (Liszt, Brahms) och efter (Lutoslawski, Blacher) - utan variationerna anknyter ofta till Paganini själv på intrikata sätt. Den mest omtalade kopplingen är Dies irae ("Vredens dag"), melodin från dödsmässan som Rachmaninov ofta använt, men som här symboliserar den onda ande som Paganini ryktades ha köpslagit med. Dies irae ställs mot Paganinis tema som ett stadgande och skuggande element. Rapsodin inleder ovanligt nog med den första variationen, först därefter kommer temat i sin helhet, spelat av unisona violiner ackompanjerade av pianot. Den sjunde variationen presenterar för första gången Dies irae i pianot. Variationerna nr 11-18 kallade Rachmaninov för kärleksavsnitt i ett brev till Mikhail Fokine inför att Rapsodin skulle bli balett i tre scener. Avsnittet når sin kulmen med den lyriska artonde variationen, andante cantabile. Som utgörs av - tro det eller ej - temat i upp- och nedvänd form. Format av samma enorma, pianistiska fingrar som romantiserat den andra pianokonserten. Stråkarnas pizzicato och löpningar i variation 19 och 20 ger uttryck för den mästerliga teknik som Paganini var känd för och violineffekter som spiccato och dubbelgrepp målas upp av orkestern i samspel med pianot. De sista fem variationerna återvänder till a-moll och bildar som en coda för en briljant final. Just som den har fått upp ångan avrundas musiken abrupt i ett knappt hörbart farväl. Den demoniske artisten lämnar scenen i en virvlande rökridå. MOLLY TELEMAN