Arkiv

CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) PIANOKONSERT NR 2 G-MOLL OP 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Ingen tonsättare har varit så överväldigande mångsidig som Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var en passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Det har också visat sig att konserten lätt försvarat sin plats på repertoaren. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON

CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) SYMFONI NR 3 C-MOLL OP 78 "ORGELSYMFONIN" Adagio. Allegro moderato. Poco adagio Allegro moderato. Presto. Maestoso. Allegro Camille Saint-Saëns långa liv var en obruten serie av triumfer. Drygt två år gammal lärde han sig snabbt spela piano, vid tre komponerade han sitt första musikstycke. Elva år gammal debuterade han offentligt som pianist, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Men det var inte bara musik som fyllde honom, han skrev även diktsamlingar och dramer, läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Han var inte mer än 23 år när han utsågs till huvudorganist vid Cavallé-Coll-orgeln i Madeleinekyrkan i Paris, en post han innehade i nära 20 år. Som tonsättare var han utomordentligt flyhänt och komponerade i tidens alla genrer "lika naturligt som ett äppelträd ger äpplen". Ändå är merparten av hans ca 300 verk i dag tämligen okända. Att Camille Saint-Saëns komponerade fem symfonier är nog obekant för de flesta, för det är bara den med ordningsnumret tre som spelas regelbundet. Numret till trots är detta dessutom den sista symfonin han komponerade, och den uruppfördes i London 1886 med tonsättaren som dirigent. Den som kallas symfoni nr 2 är egentligen den fjärde han skrev, men de två symfonier han skrev när han var 13 respektive 15 år gammal har inte numrerats. Den som bär "nr 1" skrev han när han var arton och nr 2 uruppfördes den 25 mars 1860 när han var 25 år. Därefter skrev han inga symfonier på ett kvartssekel, som 50-åring. Intressant är att César Francks d-mollsymfoni är nära jämnårig, men dess totala motsats. Saint-Saëns hade länge funderat på en ny symfoni och även spelat flera tänkbara teman för den gode vännen Franz Liszt. Men han kom inte i gång på allvar förrän han fick en inbjudan från Royal Philharmonic Society i London 1885 att hålla i en konsert, en inbjudan som utökades med beställning på en symfoni. Uruppförandet kom att äga rum den 19 maj 1886 i St James Hall vid Piccadilly där det fanns en orgel. Tonsättaren var orolig för att hans originella verk skulle skrämma publiken, men det blev i själva verket en formidabel succé som också upprepades när verket fick sin premiär i Paris året därpå. Musiken är synnerligen klangfull, och rymmer samma lidelsefulla tonspråk som några av Liszts symfoniska dikter. Det var också meningen att symfonin skulle tillägnas Liszt, men drygt två månader efter uruppförandet avled Liszt, varför symfonin i stället tillägnades hans minne. Saint-Saëns har gett symfonin en annorlunda form. Den har två huvudsatser, men inom den ramen ryms en traditionell fyrsatsighet. Den långsamma inledningen förvandlas snart till ett livfullt orkesterparti, men orgeln sparas i drygt tio minuter för att försiktigt introducera första delens långsamma avslutning med alla sina drömska tongångar. Tonsättaren var som antytts också en genial pianovirtuos och han kunde inte låta bli att i andra avdelningen ge pianot flyhänta fyrhandslöpningar omgivna av energiska orkesterklanger. Den avslutande delen kan sägas vara mer akademisk, och man får inte glömma att Saint-Saëns var en hängiven Bach-beundrare, som i maestoso ger orgeln full kraft. Musiken antyder den gregorianska dödshymnen Dies irae, och fugaton växlar mellan bleckblås och orgel, inslag som höjer temperaturen till den eggande avslutningen. "Jag har gett allt jag kan ge. Det jag gjort kommer jag aldrig att uppnå igen." STIG JACOBSSON