Arkiv

LOUISE FARRENC (1804-1875) TRIO FÖR FLÖJT, CELLO OCH PIANO OP 45 Allegro deciso Andante Scherzo Finale Louise Farrenc komponerade över 50 verk av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera sedan hennes enda barn, den 33-åriga pianobegåvningen Victorine, dog i tuberkulos 1859, men kunde då glädjas åt att många av hennes kompositioner spelades tämligen flitigt. Hon hörde till en betydande konstnärssläkt med åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont) och kunde röra sig fritt i Paris konstnärliga kretsar. Som sexåring började hon spela piano och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon studerade för mästare som Rejcha, Hummel och Moscheles och hennes musik lovordades av Robert Schumann. 1821 gifte hon sig med flöjtisten Aristide Farrenc och under 30 år var hon professor i pianospel vid Pariskonservatoriet. Faktum är att hon var den enda kvinnliga professorn vid konservatoriet under hela 1800-talet. Louise Farrenc komponerade även i de större formerna, däribland tre symfonier, även om hon helst komponerade kammarmusik, vilket inte var särdeles populärt i Paris vid denna tid. Hon skrev bland annat två pianokvintetter, en sextett för piano och blåsare, två pianotrior och nonetten op 38 för violin, viola, cello, kontrabas, flöjt, oboe, klarinett, horn och fagott. 1854-1856 skrev Farrenc parallellt en trio för klarinett, cello och piano op 44 och den nu aktuella trion för flöjt, cello och piano op 45. Den senare är ett drygt 20 minuter långt inspirerat verk med fyra satser i traditionell struktur, men med ett starkt personligt uttryck. Den börjar med en kraftfull markering men snart kommer melodierna flödande. Genom hela verket är alla tre instrumenten likvärdiga och utnyttjade till sin fulla kapacitet. De får också alla visa upp sig i kortare soloinslag. Efter den livfulla första satsen följer ett mjukt melodiskt andante, med en mer passionerad mellandel. Scherzot är eldfängt och liksom finalen ställer den höga krav på musikernas virtuositet. Finalen är fylligt flödande och hela trion slutar jublande. Detta är med andra ord kammarmusik på hög nivå, och att hitta någon motsvarande musik av andra franska tonsättare från den tiden låter sig icke göras. STIG JACOBSSON