Arkiv

GEORGE GERSHWIN (1898-1937) AN AMERICAN IN PARIS George Gershwin (1898-1937) är en av de mest inflytelserika amerikanska tonsättarna från förra århundradet. Han lyckades som ingen före honom kombinera dåtidens populärmusik med västerländskt klassiskt idiom. Det var inte lätt, eftersom han inte hade någon formell musikalisk utbildning. Den längtade han efter, men jobbade samtidigt som pianist och låtskrivare. Redan som 15-åring försörjde han familjen på detta och innan han fyllt 30 hade han tjänat tillräckligt för att köpa ett hus på Manhattan där alla i familjen som så ville hade en egen våning. Trots sitt ryskjudiska påbrå kände han sig mest hemma i amerikansk populärmusik, jazz och spirituals. Liksom Copland for han till Paris för att studera med den världsledande kompositionsläraren Nadia Boulanger. Det säger mycket om hennes storhet att hon inte tog emot honom som elev. Hon menade att rigorösa studier i kontrapunkt med mera skulle förstöra hans jazzinfluerade stil. Resan till Paris blev dock inte meningslös. Det var där han komponerade An American in Paris där all hans skicklighet som låtskrivare och jazzmusiker får rum. Att Paris imponerade på honom hörs överallt. Musiken pulserar av tutande bilar, trafikerade gathörn, livsglädje, kaféer, blinkande lampor, och en och annan (bakfull?) morgon med dimma vid Seine. Orkestrering hade Gershwin lärt sig genom att hans lärare Edward Kilenyi bjudit in orkestermusiker till lektionerna. På så sätt fick Gershwin höra hur instrumenten lät i olika register i praktiken, hur stora deras omfång var och hur ljudvolymen kunde balanseras i en orkester. Gershwin fick inget erkännande av samtida tonsättare som menade att han bara kunde sätta ihop fina melodier, utan utveckling eller övergångar. Vad han däremot kunde var att skriva musik som människor tyckte om. Vid den minneskonsert som gavs på Lewisohn Stadium efter hans död slogs alla publikrekord när 20 223 sörjande människor tog sig dit. KATARINA A KARLSSON

GEORGE GERSHWIN (1898-1937) GIRL CRAZY, SVIT FÖR ORKESTER (ARRANGEMANG BILL ELLIOTT & BARBARA HANNIGAN, ORKESTRERING BILL ELLIOTT) Jag har minnen från när jag stod på scen och sjöng i en skolproduktion av Girl Crazy för länge sedan, när jag var 15 år. I dag har sångtexterna en annan tyngd för mig när decennier av erfarenheter lagt lager till dess komplexitet, men min glädje i musicerandet, i all slags musik, har inte förändrats. Jag hade den stora glädjen att träffa kompositören, arrangören och Tony*-vinnaren Bill Elliott och bad honom arrangera musik ur Girl Crazy som en pendang till Alban Bergs Lulu-svit. Jazzinslagen var ett uppenbart gemensamt drag styckena emellan liksom de yppiga vokalstämmorna och det extrema emotionella innehållet, men det är det större konceptet kring människor som är vansinnigt förälskade och besatta, mitt i hjärtskärande uppbrott, sökande efter den trygga hamn som de finner i sina egna hjärtslags rytm, som är gemensam för musiken. Bill Elliot och jag träffades i Boston 2016, valde sångerna, ordningen och svitens utformning. Vi var ense om att orkestreringen skulle motsvara den i Lulu-sviten. Bill och jag la ner många timmars arbete på pianoversionen av Girl Crazy-sviten. Han skickade över ett första utkast i vilket jag gjorde ändringar och förslag, och sedan återkopplade vi på samma vis tills vi hade något som han kunde börja orkestrera. I Girl Crazy-sviten används också musikaliskt material från Lulu, inklusive Bergs användande av tonserier samt rytmiskt material, och sviten hyllar också andra kompositörer som är mig kära, bland dem György Ligeti, Kurt Weill, Claude Vivier och Mahler. Vi uruppförde Girl Crazy-sviten med Mahler Chamber Orchestra vid Lucernefestivalen 2016, tillsammans med Lulu-sviten. BARBARA HANNIGAN *Musikteaterns motsvarighet till filmens Oscar