Arkiv

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL OCH ISOLDES KÄRLEKSDÖD UR OPERAN TRISTAN OCH ISOLDE Richard Wagners inspiration och text till musikdramat Tristan och Isolde, som fullbordades 1859, bygger på riddarromanen med samma namn av den tyske medeltidsskalden Gottfried von Strassburg, som hämtat sina motiv från olika franska versioner med ursprung i Bretagne och keltiska sagor. I operans tre akter har Wagner använt versromanens mest centrala och dramatiska episoder: den förbjudna kärlekens uppblossande mellan Tristan och Isolde med en kärleksdryck som brandfackla. Isoldes blivande gemål kung Markes avslöjande under de båda älskandes kärleksmöte och slutligen dödsscenen, där Tristan avlider av ett svärdshugg och Isolde förenar sig med honom i döden. Wagner följde sin källa troget, men skapade ett betydligt mera komplicerat och inträngande psykologiskt drama med djupt romantisk symbolik. Hans fascination för filosofen Schopenhauer får en extra dimension i verkets tillkomst genom den starka, men hopplösa kärleken till den gifta Mathilde Wesendonck. Det var tonsättaren själv som ställde samman operans förspel med slutscenen - utan Isoldes sångstämma - till ett separat orkesterverk som framfördes vid en konsert i Wien 1863, två år före operans uruppförande i München. I förspelet finns två centrala motiv ur operan, ouppfylld längtan och extatisk kärlek. Stegringar, höjdpunkter och sensualism i en nyskapande harmonik som skulle bilda skola för många 1900-talstonsättare. Förspelet övergår direkt i slutscenens gripande kärleksdöd, som Wagner själv beskrivit: "Över Tristans lik uppnår den döende Isolde den saligaste uppfyllelse av sin glödande längtan, evig förening i omätliga rymder, utan skrankor, utan band, oupplösligt!" GUNILLA PETERSÉN

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL TILL MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG Mästersångarna i Nürnberg står ganska ensam bland Wagners alla operor. Den är för all del lika lång - ja, faktiskt bland de allra längsta - och den kräver minst lika stora resurser såväl av orkester som av sångare. Som vanligt svarade han också själv för librettot. Men den behandlar inte mytiska ämnen utan är mer jordnära och har till och med många lustiga poänger. Detta är nämligen Wagners enda komiska opera och den tog honom 23 år att fullborda. 1845 påbörjade han skisserna till Mästersångarna i Nürnberg men först 1861 hade han texten färdig, och året därpå började han skriva uvertyren. Inte förrän 1868 var hela operan fullbordad. Premiären ägde rum den 21 juni i München. Vi behöver här inte gå in på hela intrigen. Den är fylld av 1500-talets riddarpoesi och trubadursång men också av skråväsendets virrvarr av regler och förordningar - vilka även gällde för sångare! Wagner komponerade förspelet i mars 1862. Musiken speglar operans huvudroller och de melodier mästersångarna förknippas med, med en flerstämmig mittdel. Förspelet avslutas med samma ståtliga teman som inlett den, men nu med än mer prakt och glans. STIG JACOBSSON

RICHARD WAGNER (1813-1883) UVERTUREN TLL TANNHÄUSER Uvertyren till Tannhäuser är ett destillat av flera sidor av Wagner som kompositör. Stycket kombinerar musikaliska element från hans tidiga och sena period, vilket är en av de många anledningarna till att det är så spännande. Det inleds av den berömda pilgrimskören, som först dyker upp i blåsinstrument och horn och sedan svaras av stråkar och tromboner, som upprepar körmotivet. Delar av Venusbergmusiken (backanalen) bryter sedan in i ett snabbare tempo, med Tannhäusers sång till Venus i stråkarna. Den efterföljande svarande klarinetten är Venus röst. Den tredje och sista delen av uvertyren handlar, som nästan alltid hos Wagner, om frälsningen som pilgrimsvandraren längtar till vid färdens slut. Wagner själv fann förlösning i musiken men sällan i det verkliga livet. I detta arrangemang och vid detta framförande har organisten Nathan Laube utnyttjat den nya konserthusorgelns oslagbara rikedom av klanger för att gestalta Wagners färgrika orkestrering på ett eget sätt. MARTINA JARMINDER

RICHARD WAGNER (1813-1883) WESENDONCKSÅNGER Der Engel Stehe still! Im Treibhaus Schmerzen Träume 20 min Sedan 1849 bodde Richard Wagner och hans hustru Minna i Zürich, Schweiz. Wagner hade tvingats i landsflykt på grund av sin medverkan i Dresdenrevolutionen. Han hade börjat skriva texten till sin operatetralogi Nibelungens ring, men gjorde avbrott, när han bokstavligen drabbades av Gottfried von Strassburgs dikt om Tristan och Isolde från början av 1200-talet, som i sin tur byggde på tidigare franska förlagor och en försvunnen keltisk text. Wagners äktenskap var inte lyckligt. Minna befann sig ständigt på kurort av hälsoskäl. "Då jag aldrig fått njuta av riktig kärlek i mitt liv, tänker jag nu uppresa ett monument till den härligaste av alla drömmar, ett verk där kärleken verkligen ska få sin fullbordan från början till slut: I mitt huvud har jag frambringat en Tristan och Isolde" skrev han 1854 till vännen Franz Liszt och beklagade sig över hur mycket han fått uppoffra för sin hustrus skull. Samtidigt umgicks han alltmera med paret Otto och Mathilde Wesendonck, som han träffat 1852 i samband med sina dirigentuppdrag för Zürichs Musiksällskap. Minna och Richard fick till och med bosätta sig i ett hus som Wesendonck hyrde för deras räkning nära sitt eget. Wagner kallade det "Asylen". Mathilde blev oerhört påverkad av den store tonsättaren och bad att få bli hans elev. Och han njöt av hennes dyrkan och intresse för både hans konst och teorier, som nu alltmera tog intryck av Arthur Schopenhauers filosofi. I deras korrespondens och dagböcker framkommer att deras känslor för varandra blev allt starkare. Hon blev hans själsfrände och musa. I ett skaparrus skrev Wagner 1857-1858 både prosautkastet och en del av partituret till operan Tristan och Isolde samt tonsatte fem dikter av Mathilde Wesendonck för en kvinnoröst. Det är ett av få tillfällen Wagner skrev musik till andra texter än sina egna. Mathildes dikter är inga storverk, men ärliga uttryck för hennes omtumlande känsloliv och hennes insikt i de filosofiska spörsmål hon diskuterat med Wagner. Till dennes musik blev de storartade romanser, med flera förebud om operan Tristan och Isoldes nyskapande intrikata kromatik och emotionella intensitet i pianosatsen och med en sångstämma som flyter ovanpå likt en av Wagners "oändliga melodier". Sångerna Im Treibhaus och Träume fick också underrubrikerna "en studie till Tristan och Isolde". I Der Engel kan man höra Lohengrinmelodik och i Stehe still! finns en aning av Ringenmotiv. Schopenhauers tes att man måste försaka och lida för att nå befrielse, lade ytterligare en dimension till Wagners och fru Wesendoncks livssituation, till dikterna och musiken. Wagner skrev Wesendoncksångerna för en kvinnoröst och piano. Senare arrangerade han den sista, Träume, för soloviolin och kammarorkester. Hans elev Felix Mottl arrangerade de fyra övriga för sång och orkester. GUNILLA PETERSÉN