Arkiv

PAUL HINDEMITH (1895-1963) MATHIS DER MALER, SYMFONI Engelkonzert (Ruhig bewegt. Ziemlich lebhaft) Grablegung (Sehr langsam) Versuchung des heiligen Antonius (Sehr langsam. Sehr lebhaft) Med operan Mathis der Maler från 1934 hade den tyske tonsättaren Paul Hindemith lagt fram sitt musikaliska testamente. Operan, vars text tonsättaren själv skrivit, låter oss möta konstnären Mathis Neidhart, alias Matthias Grünewald (1480-1529), när denne arbetar med sitt mästerverk Isenheimaltaret. Konstnärens dilemma i ett oroligt samhälle framstår tydligt när Mathis förnekar sin konst för att ställa sig i politikens tjänst och kämpa mot förtrycket under bondeupproret i Sydtyskland 1524. Han upptäcker dock att även böndernas levnadssätt är maktfullkomligt och återvänder till sin fria konstutövning. Hindemith upplevde samma konflikt i hemlandet. Han varken kunde eller ville välja sida vad gällde de politiska ytterlighetsinriktningarna. Han valde därför isolering, självständighet och så småningom emigration. Först till Turkiet och Schweiz, sedan till USA där han bosatte sig permanent, verksam som omtyckt kompositionslärare. Operan Mathis der Maler fick inte framföras i Tyskland, nazisterna var rädda för dess tydliga symboliska innehåll: revolt mot förtryck. Dirigenten Wilhelm Furtwängler kämpade hårt för dess urpremiär 1935 men misslyckades och blev bannlyst från Tysklands musikliv under ett år. 1938 uruppfördes dock operan i Zürich med stor framgång. På Kungliga Teatern i Stockholm gavs den 1950. Parallellt med operan komponerade Paul Hindemith sin symfoni med samma titel. Operans uvertyr blev symfonins första sats med titeln Änglakonsert efter den första målningen på Grünewalds altarskåp i Isenheim (Alsace). Här blandar Hindemith medeltida kyrkomusik med folkton till en festlig och glad musik. Välkänd är folkmelodin Es sungen drei Engel (Tre änglar sjöng) som först introduceras av tromboner. Satsens tre huvudmotiv ljuder och förändras i alla symfonins instrumentgrupper. Till sist förenas de med änglamelodin. Man kan se altarskåpets första bild framför sig med musicerande änglaskaror på molnbergen. Den andra satsen - och altarbilden - bär överskriften Gravläggning och består av musik ur operans sjätte scen, en långsam sats i en djupt tragisk stämning. Här klingar tomheten och saknaden efter någonting odefinierbart. Satsen anses bäst ge uttryck för tonsättarens egen känslomässiga problematik vad gällde viljan att följa sin vision i den nya musiken och hans situation i en rigid omvärld. Han har också lagt in typiska "suckmotiv" mot slutet av satsen, från 1600- och 1700-talens musikaliska affektlära som han ägnat många studier. Tredje satsen, Den helige Antonius frestelse, är hämtad ur intermezzot i operans sista scen. Antonius slitningar mellan det onda och goda utkämpas av olika klanggrupper i orkestern i omväxlande rytmer, melodier, harmonier och dynamiska ytterligheter. Man hör de plågades smärta i helvetet. Men förlossningen kommer till sist. Melodin till Tomas av Aquinos sakramentshymn från 1200-talet Lauda Sion Salvatorem - Sion, sjung till Frälsarens ära - ljuder plötsligt "med all kraft" i en kör av bleckblåsare. Symfonin Mathis der Maler, som blivit Hindemiths mest uppskattade och centrala verk, hann uruppföras i Berlin 1934 före bannlysningen av Furtwängler. Instrumentalmusik ansågs ju inte heller kunna påverka lyssnarna som en operatext, som får extra genomslagskraft av dess musik. Men det kan naturligtvis diskuteras! GUNILLA PETERSÉN