Arkiv

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) ALLEGRO MA NON TANTO 1895 skrev Wilhelm Stenhammar sin enda sats för pianotrio som fick namnet Allegro ma non tanto i A-dur. Han bodde då på Göbergs gård hos sin syster och hennes familj, inte så långt från Tranås. Men det blev inte mera än denna enda sats, trots att han hade tänkt sig ett par satser till. Och trots att han redan skrivit åtminstone ett par färdiga stråkkvartetter och en färdig violinsonat i a-moll. Samt påbörjat en pianokvartett några år tidigare. Men det var inte så lätt med den blandade formen även om denna sats var det stycke som kommit längst ifråga om likartad behandling i alla tre stämmorna. Den skiljer sig från det mesta i samtida verk genom att pianot här inte är virtuost, utan mer ett melodiinstrument som violinen och violoncellen. Förebilderna är närmast Berwald och Mendelssohn, han snuddar vid några takter i den senares berömda d-molltrio. Enligt Bo Wallner finns det en enkelhet i musiken. Grundkaraktären är elegiskt kapriciös, det finns en sprödhet, en förfining i dess karaktär och det är synd att det inte blev ett par satser till. Det är bara att beklaga, så fattig som pianotriorepertoaren skulle bli under många år framåt i svensk musik. De fyra tonsättare som är med i detta program hade alla anknytning till Göteborg. Wilhelm Stenhammar var dirigent för Göteborgs orkesterförening 1907-1922, Elfrida Andrée var stadens domkyrkoorganist 1867-1929, Bedrich Smetana arbetade i Göteborg 1856-1861 och Paula af Malmborg Ward bor och är verksam i staden. GUNILLA PETERSÉN

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) ETT DRÖMSPEL OP 36 Stenhammar skrev scenmusik till många skådespel, men det mesta har dessvärre förblivit okänt. Det är synd för bland dessa många små stämningsstycken finns många exempel på tonsättarens geni. Han hade sedan länge en etablerad plats i musiksverige när han 1916 skrev sin första musik för teatern, till Strindbergs Ett drömspel. Föreställningen utgjorde invigningen av Lorensbergsteatern i Göteborg och Mauritz Stiller regisserade. Stiller var ännu inte den internationellt kända filmregissör han skulle bli, och föreställningen fick besk kritik, trots (eller tack vare) att den nya teaterns alla moderna tekniska resurser kommit till flitig användning. Det sägs att Stenhammar bevistade repetitionerna med klockan i handen när han skrev teatermusik, för att på så sätt kunna hitta de rätta tonfallen och den rätta längden på varje avsnitt. Detta gjorde också musiken fastlåst till en speciell uppsättning och vi får därför vara tacksamma för att Hilding Rosenberg i flera fall sammanställde de fina och känsliga miniatyrerna till konsertsviter. Annars hade musiken ohjälpligt fått samla damm i arkiven. Sviten till Ett drömspel följer handlingen nära. När ridån går upp ligger scenen tom och mörklagd, musiken börjar djupt ner i basarna. När Indras dotter sänks ner till jorden blir musiken mer dramatisk och färggrann. Uppgiften ställde tonsättaren på stora prov, och det råder ingen tvekan om att Stenhammars tonspråk förändrades under arbetets gång. Melodikern förvandlades till en klangmästare, och musiken har sugit upp mycket av dramats pessimistiska svartsyn. På ett skissblad har tonsättaren citerat en känd fras ur dramat vid ett ofta förekommande dissonant ackord: "Det är synd om människorna". STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) PIANOKONSERT NR 2 D-MOLL OP 23 Introduktion Scherzo Adagio Final (satserna spelas i en följd) För oss svenskar har Wilhelm Stenhammar alltid betraktats som en mästare av stora mått, vare sig det gällt orkesterverk, pianostycken, kammarmusik, sånger, körer eller operor. Vid sidan av Hugo Alfvén är han den starkaste kandidaten som en nationell svensk motsvarighet till norrmännens Grieg, finländarnas Sibelius och danskarnas Nielsen. Dessutom var han en framstående dirigent och en av den tidens ledande svenska pianister. Han framträdde med pianoaftnar och som kammarmusiker runt om i landet. Med sin första pianokonsert (1893) slog han igenom internationellt och fick spela den med dirigenter som Richard Strauss, Arthur Nikisch, Karl Muck, Felix Weingartner och Hans Richter. Men när han fullbordat sin andra pianokonsert var det den han ville lansera, varför den första lades i träda, och brann under första världskriget upp när förlaget i Breslau bombades. Så småningom rekonstruerades den av Kurt Atterberg efter den bevarade solostämman och minnen från framföranden. 1990 dök oväntat en kopia av originalet upp i en privat samling i Library of Congress i Washington! I mellantiden var det Stenhammars andra pianokonsert som var den enda kända. Ett sammanhållet och genialt verk. I sin andra pianokonsert har Stenhammar skapat ett underverk av kompositionstekniska finesser. Framförallt har han skapat homogenitet genom att bygga hela verket på ett fåtal tematiska idéer som i olika förklädnad dyker upp på flera ställen och i skiftande funktion. Första satsens andra tema (det med pianots mäktiga arpeggios - "harpslag") återkommer även i en episod i finalen, vars huvudtema i sin tur vuxit fram i adagiosatsen, vars huvudtema i sin tur blommar ut i full glans först mot slutet av konserten, och så vidare… Konsertens många skiftande episoder spelas utan satspauser. Stenhammar började komponera sin nya konsert i Kristiania i maj 1904, men hade inga större förväntningar på att det skulle resultera i någonting. "… du skall icke vänta dig någon klaverkonsert - det blir nog ingen denna sommar". Nej, inte då, men han arbetade vidare på den i Saltsjöbaden och fullbordade finalen i Florens i februari 1907, där han uppehållit sig i mer än fyra månader och "inte hört någon musik, sedan jag reste hemifrån". Som alltid tog Stenhammar god tid på sig. Uruppförandet ägde rum den 15 april 1908 när Zelmica Asplund var solist till Göteborgs orkesterförening, dirigerad av tonsättaren själv. Den här konsertkvällen upptog enbart hans egna verk, och även den svenska rapsodin Midvinter op 24 för kör och orkester uruppfördes vid detta tillfälle. Mottagandet var över lag mycket positivt. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) REVERENZA OP 31 Wilhelm Stenhammar är Sveriges första stora mästare under 1900-talet. Han var en lysande pianist som spelade Beethovens och Mozarts konserter som solist, och han turnerade runt hela landet med pianoaftnar eller som kammarmusiker. Han var också en av tidens främsta svenska dirigenter och som sådan chef för Göteborgssymfonikerna under många år. Dessutom var han en romantisk tonsättare med ett klassiskt och klart tonspråk. Hans båda symfonier och pianokonserter, serenaden för orkester, körverk, stråkkvartetter, sånger och pianostycken hör till den mest älskade svenska standardrepertoaren. Han var mycket självkritisk, och efter att ha lyssnat till kollegan och vännen Jean Sibelius andra symfoni, ville han inte längre höra talas om sin egen första - och han väntade i decennier innan han vågade sig på sin andra. Stycket Reverenza har en säregen bakgrund. "Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan", skrev Stenhammar i ett brev. Han vill skriva om "flöjter och oboer som kvintilerar som trastar", om "långa sugande stråkfraser" om "något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft". Han befann sig i Florens när han i mars 1907 började tänka på Serenad för orkester. Det blev en krävande uppgift och först vid nyåret 1914 var den då sexsatsiga serenaden fullbordad och dedicerad "Till min hustru". Musiken uruppfördes den 20 januari samma år men han drog genast in verket för revidering, och var inte klar med den förrän fem år senare - den nya versionen uruppfördes den 3 mars 1920. Då hade han tagit bort den ursprungligen andra satsen eftersom han kände att Serenaden blev för lång. Men denna strålande sats kom att leva ett eget liv under namnet Reverenza, Den spelas numera inte sällan som ett fristående stycke, en sorts menuettpastisch, om man inte väljer att låta den klinga på sin ursprungliga plats vid framföranden av Serenaden. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) ROMEO JULIA, SVIT (bearbetning Hilding Rosenberg) 1922 fick Wilhelm Stenhammar uppdraget att skriva musik till Lorensbergsteaterns uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia. Han hade tidigare komponerat musikinslag till fem Shakespeare-pjäser på göteborgsteatern. Till föreställningen av Romeo och Julia skrev Stenhammar en musik som i mycket erinrar om Som ni behagar, dock i mer slutna former. Det blev därför ganska lätt att senare få fram en konsertsvit ur partituret. I början av den första akten fick man höra en pastoral för kammarorkester som framförallt i sin andra del har en ljus och luftig klang som man vill föreställa sig smälte väl samman med dekoren. Till olika episoder i den första akten med alla dess inslag av uppträdanden och fester skrev han också en svit med danser. Samtliga danser står mycket nära stilstudien och pastischen, betydligt mer än tonspråket i exempelvis Griegs Holbergssvit. BO WALLNER

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR OP 28 SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL OP 28 Även om Stenhammars tonspråk oftast är klart och samlat står han i några verk mycket nära nationalromantiken, och tydligast märks detta kanske i de två sentimentala romanserna för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen med en tydlig nordisk känsla. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det snarast tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR OP 28 SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL OP 28 Även om Stenhammars tonspråk oftast är klart och samlat står han i några verk mycket nära nationalromantiken, och tydligast märks detta kanske i de två sentimentala romanserna för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen med en tydlig nordisk känsla. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det snarast tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SÅNGEN, SYMFONISK KANTAT FÖR SOLI, KÖRER OCH ORKESTER OP 44 Del I Tempo Andante, poco rubato Del II Molto adagio, solenne I början av 1920 var det dags för Kungliga musikaliska akademin i Stockholm att börja tänka på sitt 150-årsjubileum som inträffade året därpå. Man gav Wilhelm Stenhammar uppdraget att komponera festmusik, och av tradition borde det bli en kantat med lämplig text. Det var Stenhammar som något överraskande föreslog att hans kollega, tonsättaren Ture Rangström, skulle erbjudas att författa texten. Denne hade ju själv skrivit texterna till åtskilliga av sina romanser och visat sig vara en lyhörd poet. Resultatet av deras ansträngningar blev den ambitiösa kantaten Sången vars båda delar åtskiljs av ett innerligt och koralbetonat adagio. Stenhammar berättar i ett brev till Rangström: "När jag föreslog dig som textförfattare, bestämdes jag av två skäl. Det ena var övertygelsen, att du vad innehållet beträffar skulle kunna prestera en verkligt musiknyttig, musikeggande text. Härvidlag har du ej heller svikit mina förväntningar. Men jag trodde också, att du såsom själv tonsättare skulle ha ett finare och mer förstående öra för eventuella formella invändningar och önskemål från komponistens sida än en vanlig "diktare"." Det finns en rik korrespondens mellan vännerna bevarad när det gäller verkets framväxt - men Stenhammar skrev i augusti att han behövt flera dagar "för att sansa sig efter den första förskräckelsen. Förskräckelsen, ja! I första ögonblicket, som förresten var ett mycket långt ögonblick - på minst 24 timmar, var jag bara överväldigad av en förlamande tanke: omöjligt!" Och så vidtar det tålmodiga arbetet på det som inte blev en tredje symfoni för röster och instrument, men väl en tvådelad kantat. Stenhammar sätter igång det hela dramatiskt och patetiskt, med intensiva arioson och orkesterfanfarer. Nog finns här en del storsvenska drömmar om man så vill. Och för att balansera detta mot andra delens enklare och mer friskt musikantiska stämning behövdes ett mellanspel, det innerliga och koralbetonade adagio som under namnet Mellanspel har blivit en älskad och ofta separat spelad meditation. Kantaten Sången kom att kräva stora resurser och detta förde i sin tur med sig att akademin tvingades skjuta upp första framförandet en månad - nu gick det av stapeln den 18 december 1921. Många av kritikerna reagerade surt på Rangströms alltför högtravande text, andra var förvånade över att Stenhammar anammat ett som de tyckte modernare tonspråk än som var lämpligt i sammanhanget. Vad som än är skälet måste man dessvärre erkänna att kantaten inte kommit att framföras speciellt ofta - långt ifrån så ofta som detta centrala verk i svensk repertoar för kör och orkester förtjänar. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) VÅRNATT OP 30:2 Wilhelm Stenhammar var tveklöst sin tids mest betydande musikpersonlighet i Sverige. Han var en lysande pianist som gärna spelade den klassiska repertoaren, han var en mångsidig men självkritisk tonsättare samt en ledande dirigent - mellan 1907 och 1922 chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. En diktare som Stenhammar gärna tonsatte var Oskar Levertin. De två verken Florez och Blanzeflor och Ithaka för röst och orkester hör till dessa tonsättningar. Mellan den femte stråkkvartetten op 29 och orkesterserenaden op 31 komponerade Stenhammar 1912 Två dikter av Oskar Levertin för blandad kör och orkester: den dramatiska Folket i Nifelhem och den lyriska stämningsbilden Vårnatt. Båda styckena uruppfördes av Göteborgs Symfoniker under tonsättarens ledning den 24 februari 1913. I kväll framförs den ljusa och delikata Vårnatt. Efter ett stillsamt förspel för orkester hör vi damkören, först okomplicerat men efter hand alltmer intrikat. Den andra delen inleds med liknande stämning men nu med en fyrstämmig blandad kör vars insatser blir mer dramatiska och rytmiskt omväxlande med dynamiska accenter. Musiken utvecklas i enlighet med textens innehåll. Slutet är bortdöende. Stenhammar lät orkesterpartituret till Vårnatt stanna vid en blyertskopia som även användes när Carl Nielsen framförde styckena i Köpenhamn 1918 och 1919. Därefter har dessa stycken mestadels framförts i den tryckta versionen för kör och piano, men inför ett framförande i Helsingfors 1970 såg Stig Rybrant till att orkestersatsen renskrevs. STIG JACOBSSON