Stäng
Meny

Arkiv

Robert Schumann


12 pianostycken för små och stora barn
 


 8 min
1 konsert
2003-10-10


Abendlied
 


Abendlied (ork. Saint-Saëns)
 


Abendlied (stråkorkester, arr. Svendsen)
 


Adagio och allegro (cello och orkester, ork. Fairchild) (1849)
 12 min


 9 min
1 konsert
2011-02-26


 10 min
2 konserter
2008-03-02


 9 min
1 konsert
1996-10-15


Album für die Jugend
 


Albumblad op 124:6,16
 


 
1 konsert
2009-10-15


 18 min
1 konsert
1948-09-30


 18 min
1 konsert
2008-03-02


 7 min
2 konserter
2005-11-29


 
1 konsert
2017-04-29


Bilder från öst (4-händigt piano)
 



Bilder från östern (ork. Reinecke) (1848)
 22 min


Blumenstück
 


Bunte Blätter
 


 25 min
38 konserter
2017-11-18

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) CELLOKONSERT A-MOLL OP 129 Nicht zu schnell Langsam Sehr lebhaft (satserna spelas utan avbrott) Robert Schumann hade bott i Dresden i fem år utan att få någon permanent ställning i stadens musikliv. När han därför lockades till en musikdirektörspost i Düsseldorf hade han inget emot att flytta dit. Han började sin anställning i augusti 1850 medan han var mitt uppe i ansträngande arbete med flera kompositioner och han märkte också de första symptomen på den mentalsjukdom som några år senare skulle bryta ut. Överansträngning var säkerligen en bidragande orsak. Cellokonserten skrevs i febrig hastighet och var färdig efter 15 dagars arbete (10-24 oktober 1850). Men trots hastigheten handlade det inte om slarv, tvärtom, han har varit ovanligt noga och kritisk. Senare gick han tillbaka till verket för att ytterligare justera ett och annat - ännu två år senare gjorde han tillägg. Först i augusti 1854 hamnade musiken på förlaget men då befann sig tonsättaren redan på sjukhuset i Endenich. Han skulle aldrig få höra sin konsert. Cellokonserten är tresatsig men istället för pauser binder cellon ihop satserna med små övergångar. Yttersatserna är mycket virtuosa medan mellansatsen kan liknas vid en romans för cello med orkesterackompanjemanget hållet i bakgrunden - en av de vackraste satserna Schumann skrev. Schumann tänkte sig snarast verket som en "symfoni" med integrerad cellostämma. Düsseldorf kunde nog ha blivit en bra bostadsort. Här skrev han också tredje och fjärde symfonierna. Men i april 1852 drabbades han av vad hustrun Clara kallade en "reumatisk attack" vilken utvecklades till den sinnessjukdom som gjorde att han i ren desperation kastade sig i floden den 20 februari 1854 och som fråntog honom all skaparkraft under de sista två levnadsåren. STIG JACOBSSON


Cellokonsert, version för stråkorkester (1850)
 25 min

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) CELLOKONSERT A-MOLL OP 129 Nicht zu schnell Langsam Sehr lebhaft (satserna spelas utan avbrott) Robert Schumann hade bott i Dresden i fem år utan att få någon permanent ställning i stadens musikliv. När han därför lockades till en musikdirektörspost i Düsseldorf hade han inget emot att flytta dit. Han började sin anställning i augusti 1850 medan han var mitt uppe i ansträngande arbete med flera kompositioner och han märkte också de första symptomen på den mentalsjukdom som några år senare skulle bryta ut. Överansträngning var säkerligen en bidragande orsak. Cellokonserten skrevs i febrig hastighet och var färdig efter 15 dagars arbete (10-24 oktober 1850). Men trots hastigheten handlade det inte om slarv, tvärtom, han har varit ovanligt noga och kritisk. Senare gick han tillbaka till verket för att ytterligare justera ett och annat - ännu två år senare gjorde han tillägg. Först i augusti 1854 hamnade musiken på förlaget men då befann sig tonsättaren redan på sjukhuset i Endenich. Han skulle aldrig få höra sin konsert. Cellokonserten är tresatsig men istället för pauser binder cellon ihop satserna med små övergångar. Yttersatserna är mycket virtuosa medan mellansatsen kan liknas vid en romans för cello med orkesterackompanjemanget hållet i bakgrunden - en av de vackraste satserna Schumann skrev. Schumann tänkte sig snarast verket som en "symfoni" med integrerad cellostämma. Düsseldorf kunde nog ha blivit en bra bostadsort. Här skrev han också tredje och fjärde symfonierna. Men i april 1852 drabbades han av vad hustrun Clara kallade en "reumatisk attack" vilken utvecklades till den sinnessjukdom som gjorde att han i ren desperation kastade sig i floden den 20 februari 1854 och som fråntog honom all skaparkraft under de sista två levnadsåren. STIG JACOBSSON


 
1 konsert
1918-04-18


 35 min
1 konsert
2013-02-10


Dein Angesicht
 


 
2 konserter
1983-09-24


 4 min
1 konsert
2009-04-04


Des Sängers Fluch
 


 30 min
3 konserter
2003-05-18


 
1 konsert
1981-01-20


 4 min
1 konsert
2009-04-04


 
1 konsert
1977-04-26


Fantasi C-dur op 131 (violin och orkester) (1853)
 14 min


 14 min
1 konsert
2010-12-18


 31 min
4 konserter
2016-09-25

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) FANTASI C-DUR OP 17 Durchaus phantastisch und leidenschaftlich vorgetragen Mässig. Durchaus energisch Langsam getragen. Durchweg leise zu halten Det finns något intensivt i Schumanns stora pianofantasi från 1836. Man har ibland kallat den en "karta över den musikaliska romantiken". Ursprungligen presenterades verket som en stor sonat med satsrubrikerna Ruiner, Troféer, Palmer, och den skrevs för det Beethovenmonument som Liszt låtit bygga i Bonn. Senare ändrades rubrikerna till Ruiner, Triumfbågar, Stjärnornas klarhet. Han tänkte en tid kalla verket Grosse Sonate von Florestan und Eusebius, med anspelning på de två väsensskilda signaturer han brukade underteckna sina artiklar med i Neue Zeitschrift für Musik. Storslaget och överspänt kan det i alla händelser klinga, och till bakgrunden hör också att hans älskade Clara Wieck vid denna tid förtrollade parisarna med sitt pianospel. Hon var sexton år gammal och han skrev all sin musik med tanke på henne. "Du kan inte förstå fantasin, om Du inte själsligen förflyttar Dig till den olyckliga sommar, då jag fick avstå från Dig", skrev han. När musiken kom ut i tryck 1838 var alla satstitlarna borta och verket försett med den enkla titeln Fantasi, samt en dedikation till Liszt. Första satsen börjar med en appell. "Sångtemat tycker jag bäst om. Är det inte Du själv, som är den sång som mottot berättar om? En omärklig sång lockar i hemlighet den lyssnande." Här finns också ett citat från Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte - ett påpassligt lån förvisso. Andra satsen börjar som en triumfmarsch, men innehåller också lyrik och extatiska hallucinationer. Musiken är nästan orkestral. I finalen kommer slutligen en strimma hopp. Den ena huvudmelodin är upplyst och klar, den andra livlig och generös. Några tidigare teman dyker upp på nytt innan musiken diskret dör bort. Detta är verkligen romantisk, lidelsefull musik, skriven av en ung hetsporre. Claras far hade på alla sätt försökt förhindra de unga tu att träffas, men de trotsade hans förbud - och med detta verk skrev Robert ett känslofullt kärleksbrev. STIG JACOBSSON



Fantasistycken op 12
 


 9 min
1 konsert
1995-11-28


 12 min
4 konserter
2009-04-26

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) FANTASISTYCKEN OP 73 FÖR CELLO OCH PIANO I Robert Schumanns "projektbok" finns de tre styckena op 73 upptagna februari 1849 som Tre soaréstycken för klarinett och piano. Med Schumanns tillåtelse kan klarinetten också bytas mot violin eller cello. Månaderna innan hade han arbetat på Waldszenen för piano. Efter klarinettstyckena tog han itu med Romans och allegro för horn och piano, samt Konsertstycke för fyra horn och orkester. Dateringen säger det mesta om musiken. Det "förskräckliga" året 1849 är ett av de gåtfullaste i Schumanns skapande. 1848, det stora revolutionsåret i Europa, hade fått honom ur balans. Studentrevolutionären som 20 år tidigare talat så stort om "vilja" och att "handla" gjorde en märkligt slät figur när det började osa hett. Några tvehågsna Patriotica för manskör och ett par pianomarscher demonstrerade fortfarande hans republikanska sinnelag, samtidigt som han påstod att "alla hans melankoliska fladdermöss jagade bort musiken". Fast då överdrev han. I själva verket begravde han sig i musik och komponerade med en rasande koncentration. Men hans kompositioner avslöjar honom. Här finns hela hans oro, hans förtvivlade försök att skapa balans i kaos. Schumann skrev till Franz Liszt i maj 1849: "Betraktar ni mina kompositioner närmare, så finner ni i dem just en viss mångfald i åskådningarna, vilket jag också ständigt eftersträvat, alltså att i vart och ett av mina stycken föra upp något annat i dagen och ej enbart uppfylla en form." ROLF HAGLUND


Fantasistycken op 88
 


 
1 konsert
1977-10-25


 
1 konsert
2009-10-15


 13 min
1 konsert
2008-01-30


Festuvertyr över Rheinweinlied (1852)
 8 min


 20 min
4 konserter
1998-03-22


From "5 Pieces in Folk Style, Op. 102". Piece 1, 2 and 5 (1849)
 3 min


 12 min
1 konsert
2004-03-03


Genoveva: uvertyr
 


Hermann och Dorothea (1851)
 9 min


 
1 konsert
1909-02-19


 16 min
2 konserter
1975-05-02


Karneval (1833)
 25 min
3 konserter
1980-10-14


Karneval (ork. Ravel) (1833)
 27 min


 
2 konserter
1987-02-28


Konsertallegro med introduktion (1853)
 13 min


 18 min
4 konserter
2011-09-23


 31 min
3 konserter
2013-02-10


 
1 konsert
1975-09-23


 
2 konserter
1987-10-16


Majsång
 


 1 t 39 min
1 konsert
1931-11-13


Manfred: Incidental Music (1848)
 1 t 20 min


Manfred: Suite (1849)
 8 min


 12 min
16 konserter
2018-11-30

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) MANFREDUVERTYR ESS-DUR OP 115 Tre snabba ackord, generalpaus och sedan ett brett inledningstema som öppnar dörrarna för vidare dramatik. Detta knep att fånga publikens uppmärksamhet är vanlig i uvertyrsammanhang men få har genomfört det så konsekvent som Schumann i uvertyren till Lord Byrons läsdrama Manfred. Schumanns skådespelsmusik innefattar också melodramer (recitation och musik), mellanaktsmusik, solosånger och körsånger men liksom annan musik av det här slaget föll den i glömska när Byrons popularitet bleknade med tiden. Byrons gotiska drama skildrar den skuldtyngde och smått galne rebellen Manfred som tillkallar andar för att glömma sin älskade Astartes död. Men han lyckas inte och dör utan att ha bett om syndaförlåtelse. Själskval som den känslige och sedermera sinnessjuke Schumann kunde identifiera sig med. Uvertyren speglar Byrons svallande romantik - stormiga utspel staplas på varann med en och annan vilopunkt däremellan. Ett livligt tema återkommer flera gånger som en sammanbindande ritornell. Efter den sista kulminationen svalnar känslorna och uvertyren avslutas i en resignerad utandning. STEFAN NÄVERMYR


Missa sacra (1853)
 50 min


 
1 konsert
1985-10-29


Märchenbilder (ork. Erdmannsdörfer)
 15 min


 
1 konsert
1979-06-05


Neujahrslied (1849)
 


Novelletter (1838)
 
1 konsert
2004-03-03


Papillons (1829)
 13 min
1 konsert
2008-05-09


 2 t 10 min
4 konserter
1981-12-11


 31 min
86 konserter
2017-01-07


 28 min
13 konserter
2019-11-16


Pianokvartett (fyrhändigt piano)
 


 33 min
22 konserter
2018-02-24

PIANOKVINTETT ESS-DUR OP 44 Allegro brillante In modo d'una marcia: Un poco largamente Scherzo: Molto vivace Finale: Allegro ma non troppo Robert Schumann skrev sin pianokvintett, för piano och stråkkvartett, 1842 med tanke på sin hustru Clara som solist. Hon uruppförde den på konsert 8 januari 1843. Stycket kom att ange mönstret för pianokvintettgenren över huvud taget, med piano och stråkkvartett. Schumanns stycke har med tiden fått anseende som ett av 1800-talets främsta kammarmusikverk. Pianokvintetten skrevs på bara några veckor i september och oktober 1842 under Schumanns så kallade kammarmusikår, jämte tre stråkkvartetter, en pianokvartett och fantasistyckena för pianotrio. Boston-professorn John Daverios forskning har visat släktskap med ett annat Schubertverk, den av Schumann beundrade Pianotrio nr 2. Båda verken skrevs i Ess-dur och Daverio har påvisat att Schubert lagt in en sorgmarsch som andrasats och att båda finalerna dramatiskt omtolkar tidigare tematiskt material. Schumann själv angav Beethovens Stråkkvintett op 29 som ännu en avgörande impuls. En annan Schumann-forskare, Joan Chisell, hävdar i sin tur hur pianokvintetten blev avgörande för Schumanns skapande fantasi och gav honom en ny syn på hela tillvaron. Snilleblixten var att låta pianot leda utvecklingen med stråkarna i en ackompanjerande funktion. Sedan Mendelssohn spelat solostämman vid ett privat framförande i december 1842 förmådde han Schumann att revidera mellansatserna och lägga till en andra trio i tredje satsen. I fortsättningen blev kvintetten ett av Clara Schumanns glansverk, "fyllt av liv och friskhet", även om Schumann lär ha undsluppit sig att en manlig pianist kanske skulle "förstå kvintetten bättre". Vad som särskilt kännetecknar pianokvintetten är musikens melodiska förtätning och schvung, där första satsens impulsivitet i den följande sorgmarschens c-molltema mörknar och besinnar sig. Ljuset tränger på nytt igenom i scherzot med de båda kontrasterande triodelarna, den första mjuk och mild, den andra oroligt gäckande, innan hela verket kröns polyfont med ett 52-takters dubbelfugato. Schumann föregrep på det märkligaste sätt musikromantikens utveckling på klassisk grund från Bach och Händel via Beethoven och Mendelssohn fram till Brahms Pianokvintett i f-moll, op 34. Särskilt sorgmarschens egenartade karaktär kom att lyftas fram av Ingmar Bergman som ledmotiv i filmen Fanny och Alexander. Rolf Haglund


Pianosonat nr 1
 36 min


 20 min
2 konserter
1984-10-30


 
2 konserter
1978-02-07


 
1 konsert
1987-06-09


Pianotrio nr 3 (1851)
 


Requiem för Mignon (1849)
 15 min


Requiem op 148 (1852)
 43 min



Samtliga sånger, band I
 


Samtliga sånger, band II
 


Scen och duett ur Genoveva (arr. Starke)
 


Scener ur Goethes Faust (1844)
 2 t 7 min


Schumann-album
 


 
1 konsert
1985-09-28


Spanische Liebes Lieder
 


 
2 konserter
1919-02-03


 21 min
2 konserter
1993-10-28


 32 min
4 konserter
2010-10-03


Stråkkvartetter (fyrhändigt piano)
 


 
1 konsert
1980-09-21


Sylvesterlied
 


 32 min
35 konserter
2018-04-20

ROBERT SCHUMANN (1810-56) SYMFONI NR 1 B-DUR OP 38 "VÅRSYMFONIN" Andante un poco maestoso. Allegro molto vivace Larghetto Scherzo: Molto vivace. Trio I: Molto più vivace. Trio II Allegro animato e grazioso Schumanns Symfoni nr 1 uruppfördes av 50 man starka Gewandhausorkestern i Leipzig ledd av Felix Mendelssohn den 31 mars 1841. Året innan hade Schumann gift sig med Clara Wieck som rått honom börja skriva för orkester och inte bara för röst eller piano. Med "Vårsymfonin" tänkte Schumann också på sin egen "kärleksvår" med henne. Stycket döptes efter dels Adolf Böttgers Vårdikt, dels Friedrich Rückerts Liebesfrühling. Dagböckerna talade dock om en "symfonisk eld", inspirerad av Schuberts C-dur-symfoni, nr 9. Halva utbudet av hans symfoniska verk tillkom detta år, 1841. Skissen till symfonin skrevs på fyra dagar i januari, låt vara även nattetid, varpå han den följande månaden nagelfor varje not, innan han vågade visa resultatet för den drygt året äldre Mendelssohn. Uruppförandet blev en sensation. Publiken längst bak stod upp för att upptäcka hur klangen skapats. Själv bad dock Schumann förlaget ordna en ny uppspelning, då med dirigenten Ferdinand David som berättade för Mendelssohn om tonsättarens egenhet: "I går var han hos mig och när han moltigit i en timme förstod jag att han ville höra symfonin om igen inför publik." Det skedde den 13 augusti 1841. Som i Beethovens "Pastoralsymfoni" antydde Schumann då ett program, "Vårens ankomst - Afton; idyll - Glada lekar - Full vår", men beslöt därpå att lämna all tolkning till lyssnarna själva. I brev till tonsättarkollegan Louis Spohr kommenterade han dock året därpå sin avsikt: han hade alls inte velat skildra sin egen vårupplevelse. Full vinter rådde ännu då musiken skrevs, i stället fanns hela hoppet om en ny vår för varje människa och även för Schumann. Den känslan ville han förmedla i inledningens fanfar för horn och trumpeter innan våren själv kom på plats i ett fjärilsfladdrande flöjtsolo. ROLF HAGLUND


 38 min
34 konserter
2016-05-26


 34 min
29 konserter
2017-06-21

SYMFONI NR 3 ESS-DUR "RHENSYMFONIN" Lebhaft Scherzo Unbeschäftigt Feierlich Lebhaft Schumanns Symfoni nr 3, "Rhensymfonin", från 1850 är hans allra sista. Den fjärde symfonin op 120 skrevs redan 1841. Den tredje tillkom sedan han 1849 blivit orkesterledare i Düsseldorf och på en båtutflykt till Köln hösten 1850 överväldigats av Kölnerdomens storslagenhet. Nu ville han hylla sin nya hemtrakt. Men hans artikel Neue Sinfonien für Orchester avslöjar djupare avsikter. Som republikan var han djupt berörd av 1848 års revolution och drömde om en ny tysk konst som med idealet Beethoven (och Shakespeare) ledde utvecklingen på nya vägar. Kölnerdomen blev en sådan politisk och kulturell symbol. Troligen tänkte han sig en rapsodisk/realistisk musik i stil med Beethovens Pastoralsymfoni eller Berlioz Symphonie fantastique, i den "heroiska" tonarten Ess-dur. Arbetet gick raskt. Han började skissa 7 november, direkt vid hemkomsten från ett nytt Kölnbesök, där hans pianokonsert framförts. En månad senare var verket färdigskissat och instrumenterat, tänkt för hans abonnemangskonsert i Düsseldorf 6 februari 1851. Omedelbart därefter omarbetade han partituret för en konsert i Köln 25 februari, och först därpå, efter en andra konsert i Düsseldorf 13 mars, sände han det för publicering. Hans femsatsiga form återspeglar delvis Pastoralsymfonins folklivskaraktär. En första beskrivning talade om "ett friskt, livligt stycke rhenskt liv" i första satsen, förmodligen präglad av upplevelserna på båtresan. Scherzot har enligt samma källa drag av en folkfest i vinskörden, kanske också den upplevd på avstånd från båten. Tredje satsen är en idyll, när Rhenlandskapet upplevs från en av de många borgarna längs floden. De båda sista satserna hänger tätt samman. Den fjärde kallades först "Med karaktär av att ackompanjera en festlig ceremoni". Kölns ärkebiskop hade den 12 november 1850 upphöjts till kardinal, vilket firades med en stor ceremoni i kyrkan. De tre trombonerna i satsen kan tolkas som de tre dignitärer som förrättade akten, vid vilken Schumann dock inte var närvarande. Finalen speglar folkfesten efteråt. Rolf Haglund


Symfoni nr 3 (4-händigt piano)
 


 29 min
38 konserter
2005-09-10

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


 29 min
2 konserter
2010-10-08


Symfonier (fyrhändigt piano)
 


 36 min
2 konserter
2006-04-24


 12 min
1 konsert
2011-04-14


Tre 6-stämmiga körstycken (bearb. Paur)
 


 14 min
1 konsert
2004-03-03


 11 min
1 konsert
2006-03-25


 11 min
1 konsert
1977-12-06


 
1 konsert
2015-02-18


Träumerei
 


Träumerei (salongsork, arr. Haensch)
 


 3 min
4 konserter
1946-01-30


 
2 konserter
2009-10-15


 8 min
4 konserter
1973-06-20


Uvertyr till Die Braut von Messina (4-händigt piano)
 


 9 min
17 konserter
1982-10-14


Uvertyr till Genoveva (fyrhändigt piano)
 


 8 min
1 konsert
1906-11-14


 8 min
1 konsert
1923-12-05


Uvertyr till Scener ur Goethes Faust (fyrhändigt piano)
 


 17 min
4 konserter
2011-02-24


Wenn ich ein Vöglein wär'
 


Verk för piano (Steingräber), band 3
 


Verk för piano, band I - V
 


 
1 konsert
1909-02-19


 27 min
9 konserter
2019-05-10

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND


 17 min
4 konserter
2019-03-03

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON


 
2 konserter
1988-01-11


 
1 konsert
1908-11-27


Zigenarliv Op. 29
 

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!