Arkiv

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) ELIAS Ingen annan tonsättare - inklusive Mozart! - har skrivit så storslaget begåvad musik redan som barn. Felix Mendelssohn komponerade mellan elva och 15 års ålder 13 stråksymfonier, fyra sångspel, fem konserter och oräkneliga kammarmusikverk, förutom piano- och orgelstycken, solosånger och körer. En hel del av detta står fortfarande på standardrepertoaren världen över. Som 17-åring skrev han uvertyren En midsommarnattsdröm, ett odödligt mästerverk. Mendelssohn var redan från mycket unga år en lysande pianist. Han hade först undervisats av modern, och naturligtvis sporrats av att hans fyra år äldre syster Fanny redan var på väg att bli en mästare på instrumentet. Ludwig Berger, elev till den legendariske pianisten och pedagogen Muzio Clementi, hade tagit sig an den sjuårige Felix utbildning och därefter blev det studier i Paris och några veckor för Ignaz Moscheles hemma i Berlin. Han spelade även violin med den äran och hade en ofta omvittnad förmåga att spela à vista. Som tonsättare hade Mendelssohn tagit lektioner för Carl Zelter och i övningsböckerna kan man se gossens ytterst kompetenta övningar i trippelfugor och dubbel kontrapunkt. När Zelter i november 1825 skrev ett brev till sin vän, diktarkungen Goethe, nämnde han att den unge eleven just avslutat en oktett "som är mycket välskapt". Mendelssohn hade en trygg och skyddad uppväxt. Han var son till den förmögne bankiren Abraham i vars hem konstnärer och musiker var ständiga gäster. På söndagseftermiddagarna brukade bankiren anordna privata konserter i det stora huset. Musiker från hovkapellet och syskonen Felix och Fanny framträdde som solister och i publiken hittade man inte sällan filosofen Hegel eller vetenskapsmannen Humboldt. Dessa besökte nämligen gärna barnens farfar, den betydande filosofen Moses Mendelssohn. Hit kom ibland även Goethe och tonsättare som Weber, Paganini, Spontini och Spohr. I en sådan omgivning förvånar det inte att den begåvade Felix redan i pojkåren gjorde enorma framsteg. Det verkar som om gudarna log mot honom. Men det sägs ju också att den gudarna älskar dör ung, och det stämmer i Mendelssohns fall: han avled endast 38 år gammal med en fantastiskt rik produktion bakom sig. Symfonierna intar naturligtvis en viktig position i hans verkförteckning. När Mendelssohn var femton år gammal komponerade han sin första symfoni för full orkester - och då var han alltså redan synnerligen rutinerad. Den är fylld både av melodisk värme, klanglig variation och hantverksskicklighet. Ett verkligt mästarprov. Det offentliga uruppförandet ägde rum 1827 i Gewandhaus i Leipzig, men aldrig hade den unge mannen fått sådana ovationer som när musiken spelades av Royal Philharmonic Society i London 1829. Mendelssohn utsågs till hedersmedlem i sällskapet och fick en rivstart i karriären. I samband med Londonkonserterna passade han också på att besöka de norra delarna av öriket. Han landsteg på ögruppen Hebriderna och skrev 1830 en konsertuvertyr med det namnet efter att på ön Staffa ha besökt den märkliga urtidsformation som kallas Fingalsgrottan. Den 30 juli 1829 skrev Mendelssohn till familjen: "Jag tror jag idag funnit början till min skotska symfoni." Trots en entusiastisk start blev Symfoni nr 3 inte färdig förrän tolv år senare, 1842, och är därmed hans sista fullbordade symfoni. Numreringen av Mendelssohns symfonier är för övrigt missvisande. De fick sina nummer efter hand som de trycktes. Den stora symfoniska kantaten Lobgesang (Lovsång) blev symfoni nr 2, fullbordad 1840, medan hans "Italienska symfoni" fick nummer 4 trots att den fullbordades 1833, och hans symfoni nr 5 "Reformationssymfonin" var färdig 1830! Redan några år tidigare hade Mendelssohn börjat fundera på att komponera ett större sakralt verk när han träffade den jämnårige Julius Schubring som kommit till Berlin för att studera teologi. De blev goda vänner och förde djupa diskussioner om såväl musik som teologi. Det var bland annat för att bevisa för Schubring att Bachs musik var allt annat än bara matematik som Mendelssohn i Berlin 1829 lät framföra Matteuspassionen under en tid när ingen annan intresserade sig för Bachs musik. Mendelssohn hade länge lockats av gestalten Paulus och med Apostlagärningarna som huvudkälla började han och Schubring skissa på ett libretto. Mendelssohn drog paralleller mellan Pauli omvändelse och hans egen konvertering från judendom till kristendom. En annan inspirationskälla var ett besök i Vatikanen 1830. Uruppförandet av Paulus ägde rum i Düsseldorf den 22 maj 1836 och blev en enorm framgång. Inom ett och ett halvt år hade oratoriet framförts 50 gånger runt om i Tyskland, men också i Holland, Ryssland, USA, Sverige och inte minst i det land där oratorieformen sedan Händels dagar hållits i hävd: England. Det är väl ingen tvekan om att Händels engelska oratorier har stått modell. Några månader efter framförandena i England 1837 började Mendelssohn arbeta på ett nytt oratorium, Elias. Men det var först när han 1845 fick beställning på ett verk från Birmingham som han satte igång på allvar. Återigen blev det ett nära samarbete med ungdomsvännen Julius Schubring, den här gången med Konungaboken som inspirationskälla. Mendelssohns föräldrar konverterade från judendomen när han var liten gosse men såväl protestantism som judendom kom alltid att leva sida vid sida i hans skapande, inte minst när han i Elias levde sig in i en av hjältarna från gamla testamentet. Mendelssohn var konservativ och fruktade samhällets snara moraliska sammanbrott. Han menade att man behövde en allt igenom konsekvent profet som förkunnade den rätta läran, och iklädde delvis sig själv rollen som Elias. Elias krossar Baaldyrkarna, och Mendelssohn slår hårt mot det som han uppfattade som samtidens omoral. Elias uruppfördes den 26 augusti 1846 vid Great Britain Festival i Birmingham inför 2000 åhörare med sådan framgång att en rad arior och körer måste tas om. I The Times kunde man läsa: "Never was there a more complete triumph - never a more thorough and speedy recognition of a great work of art!". Verket framfördes inom kort ytterligare fem gånger i England innan det nådde Hamburg den 9 oktober 1847, och Wien den 14 november. Då hade Mendelssohn oväntat avlidit den 4 november. Framgångarna fortsatte ändå. Elias spelades flitigt över hela Europa och nådde ända till Boston. Endast Händels Messias har nått samma popularitet i England. I första delen agiterar Baaldyrkarna häftigt mot profeten Elias. Men han är lugn när han förbannar de otrogna och uppmanar sitt folk att be. Han, liksom Mendelssohn själv, slåss mot tvivlet. I andra delen möter vi en mer poetisk ton. Den inleds med sopranarian 'Hear ye, Israel' ('Höre, Israel, höre des Herrn Stimme!') som startar på höga Fiss - den ton som låg bäst till för Jenny Lind. Det var också denna svenska sångfågel Mendelssohn hade i tankarna när han komponerade sopranpartiet. Hon sjöng dock inte i Elias förrän efter Mendelssohns död. I andra delen hittar man dessutom Elias livfulla dialog med drottningen av Saba, men också en resignation inför döden innan den sprakande episoden med den eldstorm som svingar profeten upp i himlen, och den älskvärda änglatrion. Mendelssohn har i sin musik på ett för tiden ålderdomligt sätt skapat ett verk med total förening av melodi, harmoni och fantasifull orkestrering, men han har också förenat det sakrala med det dramatiska, det judiska med det reformerta. Elias blev en slutpunkt. Kanske skulle Mendelssohn ha överträffat sig själv i det påbörjade oratoriet Christus, men det verket stannade vid en torso. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) SYMFONI NR 4 A-DUR OP 90 "DEN ITALIENSKA" Allegro vivace Andante con moto Con moto moderato Saltarello Presto I eftervärldens ögon är Felix Mendelssohns "italienska symfoni" ett ovanligt lyckat och inspirerat mästerverk. Men trots att han här skrivit ner sina starkt positiva upplevelser från en italiensk resa 1830-1831 - inte minst tydliga i finalens härligt medryckande karnevalsstämning - så blev han själv aldrig riktigt nöjd. Han var visserligen bara några och tjugo år gammal vid den här tiden, men för Mendelssohns del betyder det att han redan skrivit flera av sina mest spelade och älskade verk, däribland den strålande uvertyren till En midsommarnattsdröm. Det hela började så glatt och lovande när han i februari 1830 skrev ett brev hem till sin likaså komponerande syster Fanny, där han berättade att "den italienska symfonin tar sig - den kommer att bli det lyckligaste verk jag hittills skrivit". Men tiden gick och i början av 1832 skrev han från Berlin att arbetet kostat honom de värsta ögonblick han någonsin upplevt. Symfonin fullbordades inte förrän i mars 1833 och några månader senare uruppförde han den som dirigent i London, närmare bestämt i Hanover Square Rooms (där Haydns Londonsymfonier introducerats på 1790-talet). Han lät symfonin räknas in bland de tre verk som London Philharmonic Society beställt av honom i november 1832. För en symfoni, en uvertyr och ett vokalverk erbjöds han 100 guineas. Framförandet blev en omedelbar succé, men tonsättaren var inte helt nöjd med symfonin. Trots att den genomgick en rad revideringar framfördes den aldrig i Tyskland under tonsättarens levnad. Inte förrän fyra år efter hans död publicerades symfonin och fick då opusnumret 90 trots att den kronologiskt sett borde ha ett nummer omkring 30. Mendelssohns symfonier skrevs faktiskt i följande ordning: nr 1 op 11 (1824), nr 5 "Reformation" op 107 (1832), nr 4 "Italienska" op 90 (1833), nr 2 "Lobgesang" op 52 (1840) och slutligen nr 3 "Skotska" op 56 (1842). I dag har vi svårt att förstå varför tonsättaren inte godkände denna ungdomligt vitala musik, som är så fylld av söderns glödande sol och dessutom rymmer ömhet och kärlek. Musiken är så spontan att man inte anar upphovsmannens möda. Den är genomskinligt instrumenterad och klassiskt klar i strukturen. Utan förberedande preludier bryter glädjefulla blåsarackord ut, sammanbundna av violinmelodier. Är andra satsen ett vykort från vandrande pilgrimer och är den tredje en lantlig, nattlig naturbild? Och vilken annan dursymfoni slutar med en sats i moll, om än aldrig så livfull? STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) SYMFONI NR 5 I D-DUR OP 107 "REFORMATIONSSYMFONIN" Andante. Allegro con fuoco Allegro vivace Andante Andante con moto. Allegro vivace. Allegro maestoso Egentligen skulle Felix Mendelssohns femte symfoni ha nr 2 i ordningsföljd och vara färdigkomponerad till 300-årsminnet av Reformationen 1830, och minnet av Augsburgsbekännelsen, inledningen till protestantismen 1530. Men Mendelssohn blev sjuk och fick också mässling i slutskedet och kunde inte skriva färdigt sin symfoni. Den blev klar i maj, men det var för sent för festligheterna. Den blev istället spelad första gången i Berlin den 1 november 1832 med tonsättaren som dirigent. Visserligen i ett reviderat skick, men efter 1838 ville inte Mendelssohn att den skulle spelas mer, han ansåg att den var för ungdomlig. Så den framfördes inte igen förrän 1868, 21 år efter tonsättarens död, och hade då fått numreringen 5, den sista av symfonierna. Liksom i den skotska tredje och den italienska fjärde symfonin så syftar den femte symfonin bara till att presentera ämnet, inte att porträttera det. Det beror kanske också på att han gjorde andra och tredje satserna mycket kortare än yttersatserna. Dramatiken i första och fjärde satserna överskuggar helt de båda mellansatserna. I första satsens inledande långsamma andante, citerar Mendelssohn "Dresden Amen" i stråkarna, som egentligen inte har någonting med 1500-talets reformation att göra, den är från 1700-talet. En melodi som Richard Wagner också skulle använda som Graalens ledmotiv i operan Parsifal 1882. Mässingsblåsarna bryter med krigsrop och Dresden Amen återkommer i stråkarna innan Allegro con fuoco sätter igång med satsens andra tema. Andra satsen är betydligt lättare och kortare till sin karaktär. Liksom tredje satsens Andante där Dresden Amen återkommer kort i stråkarna och också den första satsens andra tema. Fjärde satsen är i sonatform. Den grundar sig på Martin Luthers hymn "Vår Gud är oss en väldig borg" och både inleder med hela psalmen och avslutas också med att hela orkestern spelar inledningen till psalmen en gång till. GUNILLA PETERSÉN

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND