Felix Mendelssohn
FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND
FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VARIATIONS SÉRIEUSES Felix Mendelssohn skrev 1841 sina Variations sérieuses op 54 för att låta dem ingå i en publikation från förläggaren Mechetti med titeln Album-Beethoven Dix morceaux brillantes som trycktes året därpå och som innehöll just tio briljanta pianostycken av lika många av tidens ledande tonsättare, bland dem även Chopin, Czerny och Liszt, samt flera hyllade pianovirtuoser. Avsikten med denna utgåva var att samla in pengar till ett planerat Beethovenmonument i Bonn. Mendelssohns bidrag kan möjligen tyckas passa dåligt in på häftets titel. Allvarliga variationer är inte detsamma som briljanta. Men visst finns det också bland Mendelssohns sjutton variationer (en artonde refuserade tonsättaren innan verket trycktes) de som har en utåtriktad briljans, även om temat i sig ligger mer åt det älskvärda hållet. Pianistiskt är verket ett strålande exempel på hans totala behärskning av klaviaturen, och spelat på orgel blir variationerna än mer klangfulla. STIG JACOBSSON
