Stäng
Meny

Arkiv

110 konserter

2017-03-24 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


2017-03-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


2017-03-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


2013-12-14 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2013-12-13 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

2012-01-27 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



2012-01-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



2012-01-22 18:00 Stenhammarsalen

2010-04-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2010-04-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2009-03-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) VIOLINKONSERT "TILL MINNET AV EN ÄNGEL" Andante. Allegretto Allegro. Adagio Alban Berg är den som överlevt bäst av trojkan i Nya Wienskolan. Minns ni den? Modernisterna som i början av 1900-talet lanserade nya teorier som skulle möjliggöra framtidens musik. Arnold Schönberg var 1920-talets store musikteoretiker, Anton Webern efterkrigstidens serialistiske profet (en mästare i koncentration), och Alban Berg den som under alla år faktiskt spelades i konserthus och på operascener. Han var mönsterelev i Schönbergs skola och anammade till fullo sin lärares teorier där dur och moll kastades bort och ersattes av ett demokratiskt system där skalans alla tolv toner fick komma till tals. I Bergs båda operor Wozzeck och Lulu finns det mängder av intrikata exempel på avancerade tolvtonskonstruktioner men de är aldrig direkt uppenbara. Tekniken underkastar sig alltid konsten, och det är i detta faktum vi finner Alban Bergs storhet. Violinkonserten har gäckat många analytiker. Den är inte uppbyggd efter ett specifikt system eller någon bestämd princip. Den övergripande konstnärliga visionen fick styra utformningen. Alban Berg fick i januari 1935 beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Tonsättaren var då fullt upptagen med att orkestrera operan Lulu. Den 22 april inträffade dock en tragedi i vänskapskretsen. Den 18-åriga Manon Gropius, dotter till Gustav Mahlers änka Alma och hennes andre man Walther Gropius - känd funktionalistisk arkitekt - avled av polio. Berg avbröt omedelbart arbetet med Lulu och påbörjade violinkonserten som en hyllning till Manon Gropius. Därav undertiteln. Konserten fullbordades på fyra månader vilket var ovanligt snabbt för Berg. Första satsen är i grunden långsam och rytmiskt svävande med en rytmisk, ländlerlik folkvisa som kontrast. Andra satsen inleds livligt men blir efter hand allt lugnare, liksom sökande efter försoning, och den nås i en 1600-talskoral av Rudolf Ahle som sjunger evighetens lov - här räds ingen döden. I detta avsnitt imiterar Berg skickligt ett ålderdomligt harmonium med fyra klarinetter. Melodin hämtade han från Bachkantaten O Ewigkeit du Donnerwort (BWV 60). I sluttakterna stiger violinstämman till stratosfäriska höjder, men försiktigt och lugnt, utan oro. Hela konserten utgörs av ett antal tillstånd som avlöser varandra. En bild följs av ett intryck, en reflektion, en association - ett klangflöde i ständig förändring. I så måtto kan konserten liknas vid en inre monolog, en musikalisk motsvarighet till James Joyces litterära teknik. Alban Berg fick aldrig höra sin violinkonsert. Fyra månader efter fullbordandet dog han av en infektion, orsakad av ett insektsbett. STEFAN NÄVERMYR


20 min






2009-03-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) VIOLINKONSERT "TILL MINNET AV EN ÄNGEL" Andante. Allegretto Allegro. Adagio Alban Berg är den som överlevt bäst av trojkan i Nya Wienskolan. Minns ni den? Modernisterna som i början av 1900-talet lanserade nya teorier som skulle möjliggöra framtidens musik. Arnold Schönberg var 1920-talets store musikteoretiker, Anton Webern efterkrigstidens serialistiske profet (en mästare i koncentration), och Alban Berg den som under alla år faktiskt spelades i konserthus och på operascener. Han var mönsterelev i Schönbergs skola och anammade till fullo sin lärares teorier där dur och moll kastades bort och ersattes av ett demokratiskt system där skalans alla tolv toner fick komma till tals. I Bergs båda operor Wozzeck och Lulu finns det mängder av intrikata exempel på avancerade tolvtonskonstruktioner men de är aldrig direkt uppenbara. Tekniken underkastar sig alltid konsten, och det är i detta faktum vi finner Alban Bergs storhet. Violinkonserten har gäckat många analytiker. Den är inte uppbyggd efter ett specifikt system eller någon bestämd princip. Den övergripande konstnärliga visionen fick styra utformningen. Alban Berg fick i januari 1935 beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Tonsättaren var då fullt upptagen med att orkestrera operan Lulu. Den 22 april inträffade dock en tragedi i vänskapskretsen. Den 18-åriga Manon Gropius, dotter till Gustav Mahlers änka Alma och hennes andre man Walther Gropius - känd funktionalistisk arkitekt - avled av polio. Berg avbröt omedelbart arbetet med Lulu och påbörjade violinkonserten som en hyllning till Manon Gropius. Därav undertiteln. Konserten fullbordades på fyra månader vilket var ovanligt snabbt för Berg. Första satsen är i grunden långsam och rytmiskt svävande med en rytmisk, ländlerlik folkvisa som kontrast. Andra satsen inleds livligt men blir efter hand allt lugnare, liksom sökande efter försoning, och den nås i en 1600-talskoral av Rudolf Ahle som sjunger evighetens lov - här räds ingen döden. I detta avsnitt imiterar Berg skickligt ett ålderdomligt harmonium med fyra klarinetter. Melodin hämtade han från Bachkantaten O Ewigkeit du Donnerwort (BWV 60). I sluttakterna stiger violinstämman till stratosfäriska höjder, men försiktigt och lugnt, utan oro. Hela konserten utgörs av ett antal tillstånd som avlöser varandra. En bild följs av ett intryck, en reflektion, en association - ett klangflöde i ständig förändring. I så måtto kan konserten liknas vid en inre monolog, en musikalisk motsvarighet till James Joyces litterära teknik. Alban Berg fick aldrig höra sin violinkonsert. Fyra månader efter fullbordandet dog han av en infektion, orsakad av ett insektsbett. STEFAN NÄVERMYR


20 min






2008-04-21 20:00 Sankt Gallen, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-20 19:30 Zürich, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-19 19:30 Basel, Stadtcasino

Göteborgs Symfoniker

2008-04-18 20:15 Montreux

Göteborgs Symfoniker

2008-04-17 20:30 Genève

Göteborgs Symfoniker

2008-04-15 19:30 Newcastle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-04-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-11-23 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-11-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-11-16 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANDERS ELIASSON (1947-2013) SYMFONI NR 4 Allegro Adagio. Più mosso Con moto, minaccioso. Adagio (Satserna spelas utan avbrott) Att skapa musik har Anders Eliasson beskrivit som att komma i kontakt med "insidan av musiken - det är inte jag… men det finns ingen gräns mellan mig och musiken". För denne tonsättare gäller det att avlyssna eller avtäcka en universell musik som är inneboende i den allomfattande naturen där djupast sett alla förenas i en gemensam identitet. Hans övertygelse är att konsten, och särskilt musiken, kan överbrygga sådana begränsningar som tiden och rummet sätter upp i den vardagliga verkligheten. I den meningen kan man kalla honom romantiker - hans tro på musikens förmåga till transcendens är äkta. Den musik han lyssnar fram har sitt ursprung i en sällsam dimension bortom jaget, något som tillhör den pågående skapelsen - kanske det gudomliga? Det gör honom dock inte till världsfrånvänd mystiker. Om Anders Eliassons tanke- och idévärld kan framstå som minst sagt vittfamnande är han desto mer konkret i det kompositoriska hantverket. Utgångspunkten är alltid de "urceller" som han tidigt fann. De kan beskrivas som ett par modi*: ett doriskt, som kan beteckna något utomjordiskt - ett lydiskt som representerar det mänskliga. Genom ett envetet arbete med detta begränsade material och dess till synes oändliga utvecklingsmöjligheter växer musiken fram i skiftande yttre skepnad. Härigenom uppstår en tonalitet som är alldeles särartad och karaktäristisk samtidigt som den befinner sig i ständig förvandling. Symfoni nr 4 uruppfördes 2007 av Bayerska Radions symfoniorkester. Satserna bildar ett oavbrutet organiskt flöde där stämningar och känslolägen skiftar - ömsom våldsamt och hotfullt, ömsom avklarnat stilla. Skiftningarna kan associera till naturupplevelser med ständiga växlingar av landskapets karaktär, med det subtila spelet av ljus och skuggor eller av strid ström och lugna vattenspeglar. Flygelhornets solopartier skapar en sorts gläntor i tiden med ett märkligt förklarat ljus - tonsättaren har berättat att där anar han redan upprinnelsen till två nya symfonier: Verket pågår oavbrutet! BENGT EMIL JOHNSON *Äldre tiders typer av skalor


20 min



2007-11-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANDERS ELIASSON (1947-2013) SYMFONI NR 4 Allegro Adagio. Più mosso Con moto, minaccioso. Adagio (Satserna spelas utan avbrott) Att skapa musik har Anders Eliasson beskrivit som att komma i kontakt med "insidan av musiken - det är inte jag… men det finns ingen gräns mellan mig och musiken". För denne tonsättare gäller det att avlyssna eller avtäcka en universell musik som är inneboende i den allomfattande naturen där djupast sett alla förenas i en gemensam identitet. Hans övertygelse är att konsten, och särskilt musiken, kan överbrygga sådana begränsningar som tiden och rummet sätter upp i den vardagliga verkligheten. I den meningen kan man kalla honom romantiker - hans tro på musikens förmåga till transcendens är äkta. Den musik han lyssnar fram har sitt ursprung i en sällsam dimension bortom jaget, något som tillhör den pågående skapelsen - kanske det gudomliga? Det gör honom dock inte till världsfrånvänd mystiker. Om Anders Eliassons tanke- och idévärld kan framstå som minst sagt vittfamnande är han desto mer konkret i det kompositoriska hantverket. Utgångspunkten är alltid de "urceller" som han tidigt fann. De kan beskrivas som ett par modi*: ett doriskt, som kan beteckna något utomjordiskt - ett lydiskt som representerar det mänskliga. Genom ett envetet arbete med detta begränsade material och dess till synes oändliga utvecklingsmöjligheter växer musiken fram i skiftande yttre skepnad. Härigenom uppstår en tonalitet som är alldeles särartad och karaktäristisk samtidigt som den befinner sig i ständig förvandling. Symfoni nr 4 uruppfördes 2007 av Bayerska Radions symfoniorkester. Satserna bildar ett oavbrutet organiskt flöde där stämningar och känslolägen skiftar - ömsom våldsamt och hotfullt, ömsom avklarnat stilla. Skiftningarna kan associera till naturupplevelser med ständiga växlingar av landskapets karaktär, med det subtila spelet av ljus och skuggor eller av strid ström och lugna vattenspeglar. Flygelhornets solopartier skapar en sorts gläntor i tiden med ett märkligt förklarat ljus - tonsättaren har berättat att där anar han redan upprinnelsen till två nya symfonier: Verket pågår oavbrutet! BENGT EMIL JOHNSON *Äldre tiders typer av skalor


20 min



2007-05-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-05-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-04-28 21:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON


2007-04-28 13:00 Nordstan, Femman

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON


2007-04-27 17:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-04-27 12:10 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!