Stäng
Meny

Arkiv

110 konserter

2007-04-25 19:30 Borås, Åhaga

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2007-04-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2007-04-13 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program




20 min



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON


2007-04-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




20 min



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON


2007-01-12 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-01-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-12-02 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-12-01 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-11-29 18:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




2006-10-18 18:00 Ljubljana, Cankarjev dom

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-17 18:00 Zagreb, Konserthuset Vatroslav Lisinski

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-16 18:00 Novi Sad

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-15 18:00 Belgrad, Ilija M. Kolaracs donation

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-13 18:00 Sarajevo

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-10 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-09-09 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-09-08 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-09-01 18:30 Kinnekulle

Göteborgs Symfoniker

2006-08-07 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2006-06-10 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-06-08 19:30 Newcastle

Göteborgs Symfoniker

2006-06-06 19:00 Liseberg, Stora scenen

Göteborgs Symfoniker

Program




WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON







2006-06-01 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-04-08 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


FRANZ LEHÁR (1870-1948) GULD OCH SILVER, VALS OP 79 Franz Lehár var son till en ungersk hornist och bandledare och kom redan som tolvåring in som elev vid konservatoriet i Prag där han studerade violin och teori. Till att börja med blev han musiker i faderns militärband och som 20-åring tog han över ledningen - ungefär samtidigt som han började göra sig ett namn som tonsättare. Det skulle inte dröja länge förrän han började skriva framgångsrika operetter. Till slut hade det blivit 38! Runt sekelskiftet bosatte han sig i Wien där hans begåvning snabbt uppskattades. Detta var en tid då grandiosa baler anordnades av alla som hade råd. En av dessa var prinsessan Pauline Metternich, som anordnade en bal över temat Guld och silver. Lehár bidrog med den vals som inledde balen och gav temat för kvällen. Men publiken i Sophiensäle den 27 januari 1902 var så överväldigad av prakten att de helt glömde bort att lyssna. Taket var målat i silver med gyllene stjärnor. Här fanns guldpalmer med bladverk i silver. Den granna valsen gick därför ganska omärkt förbi, men det dröjde inte länge förrän den togs upp i andra sammanhang och då upptäckte man dess överväldigande kvaliteter. Man har berömt dess balans och känslomässiga kontraster, dess fågelkvitter i träblåset, de silvriga triangelslagen, den hotande stormen som snabbt ebbar ut… I dag räknas Guld och silver till tidens allra främsta valser, vilket inte säger lite! STIG JACOBSSON








2006-04-07 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


FRANZ LEHÁR (1870-1948) GULD OCH SILVER, VALS OP 79 Franz Lehár var son till en ungersk hornist och bandledare och kom redan som tolvåring in som elev vid konservatoriet i Prag där han studerade violin och teori. Till att börja med blev han musiker i faderns militärband och som 20-åring tog han över ledningen - ungefär samtidigt som han började göra sig ett namn som tonsättare. Det skulle inte dröja länge förrän han började skriva framgångsrika operetter. Till slut hade det blivit 38! Runt sekelskiftet bosatte han sig i Wien där hans begåvning snabbt uppskattades. Detta var en tid då grandiosa baler anordnades av alla som hade råd. En av dessa var prinsessan Pauline Metternich, som anordnade en bal över temat Guld och silver. Lehár bidrog med den vals som inledde balen och gav temat för kvällen. Men publiken i Sophiensäle den 27 januari 1902 var så överväldigad av prakten att de helt glömde bort att lyssna. Taket var målat i silver med gyllene stjärnor. Här fanns guldpalmer med bladverk i silver. Den granna valsen gick därför ganska omärkt förbi, men det dröjde inte länge förrän den togs upp i andra sammanhang och då upptäckte man dess överväldigande kvaliteter. Man har berömt dess balans och känslomässiga kontraster, dess fågelkvitter i träblåset, de silvriga triangelslagen, den hotande stormen som snabbt ebbar ut… I dag räknas Guld och silver till tidens allra främsta valser, vilket inte säger lite! STIG JACOBSSON









2006-04-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


FRANZ LEHÁR (1870-1948) GULD OCH SILVER, VALS OP 79 Franz Lehár var son till en ungersk hornist och bandledare och kom redan som tolvåring in som elev vid konservatoriet i Prag där han studerade violin och teori. Till att börja med blev han musiker i faderns militärband och som 20-åring tog han över ledningen - ungefär samtidigt som han började göra sig ett namn som tonsättare. Det skulle inte dröja länge förrän han började skriva framgångsrika operetter. Till slut hade det blivit 38! Runt sekelskiftet bosatte han sig i Wien där hans begåvning snabbt uppskattades. Detta var en tid då grandiosa baler anordnades av alla som hade råd. En av dessa var prinsessan Pauline Metternich, som anordnade en bal över temat Guld och silver. Lehár bidrog med den vals som inledde balen och gav temat för kvällen. Men publiken i Sophiensäle den 27 januari 1902 var så överväldigad av prakten att de helt glömde bort att lyssna. Taket var målat i silver med gyllene stjärnor. Här fanns guldpalmer med bladverk i silver. Den granna valsen gick därför ganska omärkt förbi, men det dröjde inte länge förrän den togs upp i andra sammanhang och då upptäckte man dess överväldigande kvaliteter. Man har berömt dess balans och känslomässiga kontraster, dess fågelkvitter i träblåset, de silvriga triangelslagen, den hotande stormen som snabbt ebbar ut… I dag räknas Guld och silver till tidens allra främsta valser, vilket inte säger lite! STIG JACOBSSON









2006-01-20 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

2006-01-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-01-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



EDWARD ELGAR (1857-1934) CELLOKONSERT E-MOLL OP 85 Adagio. Moderato Allegro molto Adagio Allegro. Moderato. Allegro ma non troppo (sats 1 och 2 respektive sats 3 och 4 spelas utan uppehåll) Sir Edward Elgar - hur många av oss har inte från soffan skrålat med i hans avslutningsstycke Pomp and Circumstance i årliga tv- eller radioutsändningen från Royal Albert Hall i London! Egentligen den första av fem marscher vars sångavsnitt "Land of Hope and Glory" skrevs för en galakonsert i London till firandet av Edward VII:s kröning. Svenska körer kan ha sjungit två av hans oratorier, The Dream of Gerontius och The Kingdom och svenska symfoniorkestrar har säkert framfört hans första symfoni, violinkonsert och Enigmavariationer. Men populärast av alla Elgars verk är hans cellokonsert som komponerades året efter första världskrigets slut 1919. Den har kallats för "a fairy tale" - en saga" eller "sorgesång över alla som stupat i kriget", mycket på grund av dess vemodiga, romantiska huvudtema som introduceras av solist och orkester i första satsen. De flesta av Elgars övriga kompositioner framfördes mest i hemlandet England. Han var en typisk engelsk tonsättare för sin tid, född och uppvuxen i staden Worcester, där fadern var organist i katolska kyrkan, spelade fiol och organiserade musikfestivaler. Edward Elgar fortsatte i hans fotspår och lärde sig det mesta om instrument och röster genom att själv spela orgel, fagott, violin och piano, sjunga i ortens gosskör och dirigera blandade körer och orkestrar i och omkring Worcester. I dessa sammanhang kunde han få någon av sina första kompositioner uruppförda. Han tog violinlektioner i London några gånger och reste bland annat till Leipzig 1882 där han under tre veckor fick en verklig vitamininjektion av tyskt musikliv. Efter två år i London med nyblivna hustrun Alice flyttade paret tillbaka till en lugnare tillvaro i Malvern 1891. Elgar kunde ägna sig åt sitt komponerande med full kraft och de flesta av hans viktiga verk för kör och orkester kom till under de tretton år familjen bodde där. Han adlades och fick en framstående position i det engelska musiklivet. Även USA och Tyskland bjöd in den store tonsättaren. Fram till hustruns död 1920 bodde paret Elgar flera år i Hampstead i London. De tillbringade dock mycket tid i Brinkwells, ett undangömt hus på landet iSussex, där Elgar 1918 skrev sina tre mest spelade kammarmusikverk: violinsonaten i e-moll (op 82), stråkkvartetten i e-moll (op 83) pianokvintetten i a-moll (op 84) samt 1919 cellokonserten. 1918 hade Elgar också förts till sjukhus i London för att operera bort sina tonsiller. När han vaknat upp ur bedövningen bad han att få papper och penna och skrev ner den melodi i 9/8-takt som blev cellokonsertens mest kända tema. Uruppförandet vid London Symphony Orchestras säsongsöppning i oktober 1919 blev dock en katastrof trots att Elgar själv stod på pulten och hade en bra cellist, Felix Salmond. Felet var dirigenten Albert Coates, som repeterade så mycket på det övriga programmet att det inte fanns tid kvar för cellokonserten. Det tog många år innan konserten fick den position den har nu - tillsammans med Dvoráks cello-konsert den mest framförda någonsin. Det var när Jacqueline du Pré spelade in den på skiva 1965 som den snabbt blev en framgångssaga för de största cellisterna. Cellokonserten är ovanlig i upplägget - den har fyra satser i stället för normala tre i solokonserter och cellisten inleder första satsen istället för orkestern. Första och andra satserna följer direkt på varandra utan paus. Hela kompositionen är fylld av alla sorters känslor och temperament. Som om Elgars liv passerar oss utan att vi egentligen vet så mycket om enskilda upplevelser och betydelser. Vi kan ta emot dem och kanske känna igen dem. Och tänka på Elgars råd: "Om ni hör någon som visslar huvudtemat på Malvern Hills när jag är död, så bli inte rädd. Det är bara jag!" GUNILLA PETERSÉN




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!