Stäng
Meny

Arkiv

7 konserter

1989-12-07 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND



1984-05-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


1981-10-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-10-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-09-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


1981-09-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


1980-05-13 19:03 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!