Stäng
Meny

Arkiv

41 konserter

1994-04-09 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE



1994-04-08 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE



1988-05-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1988-05-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1987-10-18 15:00 Örebro konserthus

Göteborgs Symfoniker

1987-10-17 15:00 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

1987-10-16 19:30 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

1987-10-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-04-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-04-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-04-19 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-04-04 15:00 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

1981-04-02 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-03-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-03-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-04-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-04-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-04-19 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-04-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1979-04-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson




1979-04-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson




1979-04-21 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




FRANZ LEHÁR (1870-1948) GULD OCH SILVER, VALS OP 79 Franz Lehár var son till en ungersk hornist och bandledare och kom redan som tolvåring in som elev vid konservatoriet i Prag där han studerade violin och teori. Till att börja med blev han musiker i faderns militärband och som 20-åring tog han över ledningen - ungefär samtidigt som han började göra sig ett namn som tonsättare. Det skulle inte dröja länge förrän han började skriva framgångsrika operetter. Till slut hade det blivit 38! Runt sekelskiftet bosatte han sig i Wien där hans begåvning snabbt uppskattades. Detta var en tid då grandiosa baler anordnades av alla som hade råd. En av dessa var prinsessan Pauline Metternich, som anordnade en bal över temat Guld och silver. Lehár bidrog med den vals som inledde balen och gav temat för kvällen. Men publiken i Sophiensäle den 27 januari 1902 var så överväldigad av prakten att de helt glömde bort att lyssna. Taket var målat i silver med gyllene stjärnor. Här fanns guldpalmer med bladverk i silver. Den granna valsen gick därför ganska omärkt förbi, men det dröjde inte länge förrän den togs upp i andra sammanhang och då upptäckte man dess överväldigande kvaliteter. Man har berömt dess balans och känslomässiga kontraster, dess fågelkvitter i träblåset, de silvriga triangelslagen, den hotande stormen som snabbt ebbar ut… I dag räknas Guld och silver till tidens allra främsta valser, vilket inte säger lite! STIG JACOBSSON




1979-04-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) MANFREDUVERTYR ESS-DUR OP 115 Tre snabba ackord, generalpaus och sedan ett brett inledningstema som öppnar dörrarna för vidare dramatik. Detta knep att fånga publikens uppmärksamhet är vanlig i uvertyrsammanhang men få har genomfört det så konsekvent som Schumann i uvertyren till Lord Byrons läsdrama Manfred. Schumanns skådespelsmusik innefattar också melodramer (recitation och musik), mellanaktsmusik, solosånger och körsånger men liksom annan musik av det här slaget föll den i glömska när Byrons popularitet bleknade med tiden. Byrons gotiska drama skildrar den skuldtyngde och smått galne rebellen Manfred som tillkallar andar för att glömma sin älskade Astartes död. Men han lyckas inte och dör utan att ha bett om syndaförlåtelse. Själskval som den känslige och sedermera sinnessjuke Schumann kunde identifiera sig med. Uvertyren speglar Byrons svallande romantik - stormiga utspel staplas på varann med en och annan vilopunkt däremellan. Ett livligt tema återkommer flera gånger som en sammanbindande ritornell. Efter den sista kulminationen svalnar känslorna och uvertyren avslutas i en resignerad utandning. STEFAN NÄVERMYR




1977-05-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1977-04-24 15:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1977-04-21 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1976-04-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) VIOLINKONSERT "TILL MINNET AV EN ÄNGEL" Andante. Allegretto Allegro. Adagio Alban Berg är den som överlevt bäst av trojkan i Nya Wienskolan. Minns ni den? Modernisterna som i början av 1900-talet lanserade nya teorier som skulle möjliggöra framtidens musik. Arnold Schönberg var 1920-talets store musikteoretiker, Anton Webern efterkrigstidens serialistiske profet (en mästare i koncentration), och Alban Berg den som under alla år faktiskt spelades i konserthus och på operascener. Han var mönsterelev i Schönbergs skola och anammade till fullo sin lärares teorier där dur och moll kastades bort och ersattes av ett demokratiskt system där skalans alla tolv toner fick komma till tals. I Bergs båda operor Wozzeck och Lulu finns det mängder av intrikata exempel på avancerade tolvtonskonstruktioner men de är aldrig direkt uppenbara. Tekniken underkastar sig alltid konsten, och det är i detta faktum vi finner Alban Bergs storhet. Violinkonserten har gäckat många analytiker. Den är inte uppbyggd efter ett specifikt system eller någon bestämd princip. Den övergripande konstnärliga visionen fick styra utformningen. Alban Berg fick i januari 1935 beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Tonsättaren var då fullt upptagen med att orkestrera operan Lulu. Den 22 april inträffade dock en tragedi i vänskapskretsen. Den 18-åriga Manon Gropius, dotter till Gustav Mahlers änka Alma och hennes andre man Walther Gropius - känd funktionalistisk arkitekt - avled av polio. Berg avbröt omedelbart arbetet med Lulu och påbörjade violinkonserten som en hyllning till Manon Gropius. Därav undertiteln. Konserten fullbordades på fyra månader vilket var ovanligt snabbt för Berg. Första satsen är i grunden långsam och rytmiskt svävande med en rytmisk, ländlerlik folkvisa som kontrast. Andra satsen inleds livligt men blir efter hand allt lugnare, liksom sökande efter försoning, och den nås i en 1600-talskoral av Rudolf Ahle som sjunger evighetens lov - här räds ingen döden. I detta avsnitt imiterar Berg skickligt ett ålderdomligt harmonium med fyra klarinetter. Melodin hämtade han från Bachkantaten O Ewigkeit du Donnerwort (BWV 60). I sluttakterna stiger violinstämman till stratosfäriska höjder, men försiktigt och lugnt, utan oro. Hela konserten utgörs av ett antal tillstånd som avlöser varandra. En bild följs av ett intryck, en reflektion, en association - ett klangflöde i ständig förändring. I så måtto kan konserten liknas vid en inre monolog, en musikalisk motsvarighet till James Joyces litterära teknik. Alban Berg fick aldrig höra sin violinkonsert. Fyra månader efter fullbordandet dog han av en infektion, orsakad av ett insektsbett. STEFAN NÄVERMYR


25 min



1976-04-03 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1976-04-01 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



EDWARD ELGAR (1857-1934) CELLOKONSERT E-MOLL OP 85 Adagio. Moderato Allegro molto Adagio Allegro. Moderato. Allegro ma non troppo (sats 1 och 2 respektive sats 3 och 4 spelas utan uppehåll) Sir Edward Elgar - hur många av oss har inte från soffan skrålat med i hans avslutningsstycke Pomp and Circumstance i årliga tv- eller radioutsändningen från Royal Albert Hall i London! Egentligen den första av fem marscher vars sångavsnitt "Land of Hope and Glory" skrevs för en galakonsert i London till firandet av Edward VII:s kröning. Svenska körer kan ha sjungit två av hans oratorier, The Dream of Gerontius och The Kingdom och svenska symfoniorkestrar har säkert framfört hans första symfoni, violinkonsert och Enigmavariationer. Men populärast av alla Elgars verk är hans cellokonsert som komponerades året efter första världskrigets slut 1919. Den har kallats för "a fairy tale" - en saga" eller "sorgesång över alla som stupat i kriget", mycket på grund av dess vemodiga, romantiska huvudtema som introduceras av solist och orkester i första satsen. De flesta av Elgars övriga kompositioner framfördes mest i hemlandet England. Han var en typisk engelsk tonsättare för sin tid, född och uppvuxen i staden Worcester, där fadern var organist i katolska kyrkan, spelade fiol och organiserade musikfestivaler. Edward Elgar fortsatte i hans fotspår och lärde sig det mesta om instrument och röster genom att själv spela orgel, fagott, violin och piano, sjunga i ortens gosskör och dirigera blandade körer och orkestrar i och omkring Worcester. I dessa sammanhang kunde han få någon av sina första kompositioner uruppförda. Han tog violinlektioner i London några gånger och reste bland annat till Leipzig 1882 där han under tre veckor fick en verklig vitamininjektion av tyskt musikliv. Efter två år i London med nyblivna hustrun Alice flyttade paret tillbaka till en lugnare tillvaro i Malvern 1891. Elgar kunde ägna sig åt sitt komponerande med full kraft och de flesta av hans viktiga verk för kör och orkester kom till under de tretton år familjen bodde där. Han adlades och fick en framstående position i det engelska musiklivet. Även USA och Tyskland bjöd in den store tonsättaren. Fram till hustruns död 1920 bodde paret Elgar flera år i Hampstead i London. De tillbringade dock mycket tid i Brinkwells, ett undangömt hus på landet iSussex, där Elgar 1918 skrev sina tre mest spelade kammarmusikverk: violinsonaten i e-moll (op 82), stråkkvartetten i e-moll (op 83) pianokvintetten i a-moll (op 84) samt 1919 cellokonserten. 1918 hade Elgar också förts till sjukhus i London för att operera bort sina tonsiller. När han vaknat upp ur bedövningen bad han att få papper och penna och skrev ner den melodi i 9/8-takt som blev cellokonsertens mest kända tema. Uruppförandet vid London Symphony Orchestras säsongsöppning i oktober 1919 blev dock en katastrof trots att Elgar själv stod på pulten och hade en bra cellist, Felix Salmond. Felet var dirigenten Albert Coates, som repeterade så mycket på det övriga programmet att det inte fanns tid kvar för cellokonserten. Det tog många år innan konserten fick den position den har nu - tillsammans med Dvoráks cello-konsert den mest framförda någonsin. Det var när Jacqueline du Pré spelade in den på skiva 1965 som den snabbt blev en framgångssaga för de största cellisterna. Cellokonserten är ovanlig i upplägget - den har fyra satser i stället för normala tre i solokonserter och cellisten inleder första satsen istället för orkestern. Första och andra satserna följer direkt på varandra utan paus. Hela kompositionen är fylld av alla sorters känslor och temperament. Som om Elgars liv passerar oss utan att vi egentligen vet så mycket om enskilda upplevelser och betydelser. Vi kan ta emot dem och kanske känna igen dem. Och tänka på Elgars råd: "Om ni hör någon som visslar huvudtemat på Malvern Hills när jag är död, så bli inte rädd. Det är bara jag!" GUNILLA PETERSÉN



1976-01-30 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!