Stäng
Meny

Arkiv

14 konserter

2009-06-05 18:00 Stora salen

Program


Arnold Schönberg (1875-1951) Verklärte Nacht Man kan fråga sig vad det var som fängslade Schönberg i Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht (närmast "förklarad" eller "upplyst natt"). Precis som musiken kan dess miljöskildring och stämningsläge placeras i gränslandet mellan senromantik och expressionism - en skönklingande sträng så hårt spänd att den hotar att brista med en ful smäll. Det handlar om förtvivlan och förlåtelse, kanske en moralitet i Tolstojs efterföljd. Diktens kvinna avslöjar för sin älskade att hon blivit gravid med en annan man, men han förlåter henne storsint: kärleken är svaret, misstro eller hat det oacceptabla alternativet. Originalsextetten skrevs på bara tre veckor 1899, reviderades 1905 samt bearbetades för stråkorkester först 1917 och sedan 1943 i USA. Detta vittnar om att tonsättaren satte musikens värde högt. Schönbergs musik skildrar atmosfär och känsloskiftningar enligt enkla hantverksprinciper: stycket är rondoformat (ABACA) där A-delen skildrar månskenspromenaden, B-delen kvinnans bekännelse och C-delen mannens förlåtelse. Att musiken hade stark effekt är otvetydigt. Textförfattaren Richard Dehmel skrev 1912 till Schönberg: "I går hörde jag Verklärte Nacht, och jag känner att det vore en försummelse att inte skicka ett tack för er underbara sextett. Jag hade tänkt följa motiven i min text med er komposition, men det glömde jag snart, så förtrollad blev jag av musiken." Arnold Schönberg flydde från nazismen och hamnade så småningom i Los Angeles, medan Richard Dehmel dog 1920 av skador han drabbats av under första världskriget. Därmed hade Tyskland förlorat en av sina viktigaste poeter, känd för sin radikalism och frispråkighet. Stefan Nävermyr


20 min



2007-08-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-08-24 19:00 Berwaldhallen

Göteborgs Symfoniker

1994-01-22 15:00 Stora salen

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND



1985-10-31 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1985-01-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


1985-01-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1984-01-19 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1984-01-19 12:10 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1984-01-14 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1983-11-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


1983-11-02 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


1983-03-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


1982-08-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!