Arkiv

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder

NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON

ARAM CHATJATURJAN VIOLINKONSERT D-MOLL Allegro con fermezza Andante sostenuto Allegro vivace Efter framgångarna med pianokonserten och baletten Gayane red Chatjaturjan på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik. Konserten hade kommit till i nära samarbete med den främste av alla sovjetiska violinister, David Ojstrach, och det mesta skrevs på hans datja nordost om Moskva. "Jag arbetade utan ansträngning. I bland tävlade mina tankar och fantasi med handen som fick det svårt att få ihop allt i någon ordning. När jag skrev konserten hade jag mästerverk som konserter av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij och Glazunov som modell. Jag ville skapa ett virtuost stycke och använda de symfoniska principerna om utveckling, men som ändå skulle förstås av åhörarna". Han lyckades till fullo! De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Här finns emellertid inga autentiska folkmelodier och trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig - den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett strängt klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet. Uruppförandet ägde rum den 16 november 1940, naturligtvis med Ojstrach som solist. Mottagandet var succéartat och konserten tilldelades Stalinpriset 1941. STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Fransk-serbiske violinisten Nemanja Radulovic har med sin halsbrytande virtuositet, djuplodande uttrycksfullhet och sitt äventyrliga repertoarval tagit den klassiska världen med storm, både på scen och i inspelningsstudion. Han har ett exklusivt skivkontrakt med Deutsche Grammophon och på senaste albumet Baïka finns hans stämningsmättade tolkningar av Chatjaturians violinkonsert och Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Nemanja Radulovic gjorde nyligen ett bejublat framträdande på BBC Proms och säsongen 2019-2020 innefattar en Europa-turné med Ryska statliga akademins symfoniorkester samt framträdanden med Sydney Symphony, Philharmonia Orchestra, MDR-orkestern i Leipzig och Düsseldorfs symfoniorkester. I Wiens konserthus leder han Münchens kammarorkester i Beethovens violinkonsert och tillsammans med klarinettisten Andreas Ottensamer, acckordeonisten Ksenija Siderova och pianisten Laure Favre-Kahn ses han på festivalframträdanden i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med sin energi och öppenhet är hans mål att utvidga ramarna för den klassiska musiken och att låta dess kraft förena människor. Han har samlat en stor grupp lojala anhängare som följer hans framträdanden med ledande orkestrar som Münchens filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Staatskapelle Dresden, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Tokyos symfoniorkester, Montreals symfoniorkester, Spaniens Nationalorkester, WDR-orkestern i Köln, Franska Radions filharmoniker och Royal Philharmonic Orchestra. Som kammarmusiker har han givit konserter i Carnegie Hall, Concertgebouw, Berlinfilharmonin och Salle Pleyel. Nemanja Radulovic leder regelbundet sin egen ensemble The Devil's Trills från violinen vilket "fått publiken att fullständigt häpna" (Augsburger Allgemeine). Tillsammans med sin kammarorkester Double Sens har han givit ut kritikerrosade album som The Five Seasons (2011) Paganini Fantasy (2013) Journey East (2014), Bach (2017) samt Baïka (2018).

ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON

ARAM CHATJATURJAN VIOLINKONSERT D-MOLL Allegro con fermezza Andante sostenuto Allegro vivace Efter framgångarna med pianokonserten och baletten Gayane red Chatjaturjan på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik. Konserten hade kommit till i nära samarbete med den främste av alla sovjetiska violinister, David Ojstrach, och det mesta skrevs på hans datja nordost om Moskva. "Jag arbetade utan ansträngning. I bland tävlade mina tankar och fantasi med handen som fick det svårt att få ihop allt i någon ordning. När jag skrev konserten hade jag mästerverk som konserter av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij och Glazunov som modell. Jag ville skapa ett virtuost stycke och använda de symfoniska principerna om utveckling, men som ändå skulle förstås av åhörarna". Han lyckades till fullo! De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Här finns emellertid inga autentiska folkmelodier och trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig - den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett strängt klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet. Uruppförandet ägde rum den 16 november 1940, naturligtvis med Ojstrach som solist. Mottagandet var succéartat och konserten tilldelades Stalinpriset 1941. STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Fransk-serbiske violinisten Nemanja Radulovic har med sin halsbrytande virtuositet, djuplodande uttrycksfullhet och sitt äventyrliga repertoarval tagit den klassiska världen med storm, både på scen och i inspelningsstudion. Han har ett exklusivt skivkontrakt med Deutsche Grammophon och på senaste albumet Baïka finns hans stämningsmättade tolkningar av Chatjaturians violinkonsert och Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Nemanja Radulovic gjorde nyligen ett bejublat framträdande på BBC Proms och säsongen 2019-2020 innefattar en Europa-turné med Ryska statliga akademins symfoniorkester samt framträdanden med Sydney Symphony, Philharmonia Orchestra, MDR-orkestern i Leipzig och Düsseldorfs symfoniorkester. I Wiens konserthus leder han Münchens kammarorkester i Beethovens violinkonsert och tillsammans med klarinettisten Andreas Ottensamer, acckordeonisten Ksenija Siderova och pianisten Laure Favre-Kahn ses han på festivalframträdanden i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med sin energi och öppenhet är hans mål att utvidga ramarna för den klassiska musiken och att låta dess kraft förena människor. Han har samlat en stor grupp lojala anhängare som följer hans framträdanden med ledande orkestrar som Münchens filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Staatskapelle Dresden, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Tokyos symfoniorkester, Montreals symfoniorkester, Spaniens Nationalorkester, WDR-orkestern i Köln, Franska Radions filharmoniker och Royal Philharmonic Orchestra. Som kammarmusiker har han givit konserter i Carnegie Hall, Concertgebouw, Berlinfilharmonin och Salle Pleyel. Nemanja Radulovic leder regelbundet sin egen ensemble The Devil's Trills från violinen vilket "fått publiken att fullständigt häpna" (Augsburger Allgemeine). Tillsammans med sin kammarorkester Double Sens har han givit ut kritikerrosade album som The Five Seasons (2011) Paganini Fantasy (2013) Journey East (2014), Bach (2017) samt Baïka (2018).

ALEXANDER MOSOLOV (1900-1973) JÄRNVERKET OP 19 Åren efter Ryska revolutionen var Moskva och Leningrad något av ett Mekka för avantgardistisk kultur. Här fanns klubbar där man kunde höra den mest avancerade europeiska jazzen, konstgallerierna visade fram de mest nyskapande konstnärerna, författarna excellerade i djupdykningar i det mänskliga psyket. Man arrangerade konserter där hela staden medverkade. Från ett torn dirigerade man brandkåren, kyrkklockorna, fabriksvisslorna, sirenerna - ja, allt i en stad som klingade. Stora tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj hade sin mest radikala period och skrev musik med stark anknytning till futurism och maskiner. Men mest radikal var Alexander Mosolov i sin rent orkestrala skildring av ett järnverk. I själva verket är detta bara inledningen till en treakters balett kallad Stål (1927). Den kom aldrig till uppförande, och i dag betraktas resten av verket som förlorat. Järnbruket kom däremot att bli något av en succé och togs upp av många dirigenter även i väst. Man hör maskinernas pumpande, skramlet, braket - men visst är även maskiner rytmiska i sina rörelser, och egentligen är väl detta en riktigt trevlig skildring i all sin brutalitet. Varför har inte Mosolov blivit mer känd? Jo, under Stalintiden hamnade han i onåd, skickades långt bort i regionerna och ägnade sig att skriva lekfulla (välskrivna!) sviter för folkliga balalajkaorkestrar. STIG JACOBSSON

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

ALEXANDER MOSOLOV (1900-1973) JÄRNVERKET OP 19 Åren efter Ryska revolutionen var Moskva och Leningrad något av ett Mekka för avantgardistisk kultur. Här fanns klubbar där man kunde höra den mest avancerade europeiska jazzen, konstgallerierna visade fram de mest nyskapande konstnärerna, författarna excellerade i djupdykningar i det mänskliga psyket. Man arrangerade konserter där hela staden medverkade. Från ett torn dirigerade man brandkåren, kyrkklockorna, fabriksvisslorna, sirenerna - ja, allt i en stad som klingade. Stora tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj hade sin mest radikala period och skrev musik med stark anknytning till futurism och maskiner. Men mest radikal var Alexander Mosolov i sin rent orkestrala skildring av ett järnverk. I själva verket är detta bara inledningen till en treakters balett kallad Stål (1927). Den kom aldrig till uppförande, och i dag betraktas resten av verket som förlorat. Järnbruket kom däremot att bli något av en succé och togs upp av många dirigenter även i väst. Man hör maskinernas pumpande, skramlet, braket - men visst är även maskiner rytmiska i sina rörelser, och egentligen är väl detta en riktigt trevlig skildring i all sin brutalitet. Varför har inte Mosolov blivit mer känd? Jo, under Stalintiden hamnade han i onåd, skickades långt bort i regionerna och ägnade sig att skriva lekfulla (välskrivna!) sviter för folkliga balalajkaorkestrar. STIG JACOBSSON

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

ALEXANDER MOSOLOV (1900-1973) JÄRNVERKET OP 19 Åren efter Ryska revolutionen var Moskva och Leningrad något av ett Mekka för avantgardistisk kultur. Här fanns klubbar där man kunde höra den mest avancerade europeiska jazzen, konstgallerierna visade fram de mest nyskapande konstnärerna, författarna excellerade i djupdykningar i det mänskliga psyket. Man arrangerade konserter där hela staden medverkade. Från ett torn dirigerade man brandkåren, kyrkklockorna, fabriksvisslorna, sirenerna - ja, allt i en stad som klingade. Stora tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj hade sin mest radikala period och skrev musik med stark anknytning till futurism och maskiner. Men mest radikal var Alexander Mosolov i sin rent orkestrala skildring av ett järnverk. I själva verket är detta bara inledningen till en treakters balett kallad Stål (1927). Den kom aldrig till uppförande, och i dag betraktas resten av verket som förlorat. Järnbruket kom däremot att bli något av en succé och togs upp av många dirigenter även i väst. Man hör maskinernas pumpande, skramlet, braket - men visst är även maskiner rytmiska i sina rörelser, och egentligen är väl detta en riktigt trevlig skildring i all sin brutalitet. Varför har inte Mosolov blivit mer känd? Jo, under Stalintiden hamnade han i onåd, skickades långt bort i regionerna och ägnade sig att skriva lekfulla (välskrivna!) sviter för folkliga balalajkaorkestrar. STIG JACOBSSON

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON

MAGNUS LINDBERG (f 1958) ACCUSED Accused för koloratursopran och orkester är daterad 6/12, 2014. Ett tydligt tecken på Magnus Lindbergs etablerade position inom den internationella konstmusiken är den illustra raden beställare. Verket sambeställdes för Barbara Hannigan av London Philharmonic Orchestra, Radio France, Göteborgs och Torontos symfoniker, Cleveland Orchestra och Carnegie Hall. Verkligen ingen brist på efterfrågan! Det är också på något vis mycket kännetecknande för Lindberg att han inte letade efter dikter som han kunde tonsätta - exempelvis i Graffiti var texterna klotter från husväggar i Pompeji. Accused ("Anklagad") innehåller tre förhör. I det rätt korta första avsnittet korsförhörs fröken Anne-Josèphe Théroigne de Méricourt, en hängiven republikan som i den franska revolutionens omvälvningar anklagades för bland annat en konspiration mot kungamakten. Sopranen agerar både förhörsledare och misstänkt. Detta ständiga rollbyte gör partiet omfattande och mycket krävande. Andra avsnittet, vars anda sägs vara Kafka-mässig, är ett förhör som dokumenterades i DDR år 1970, där en tjänsteman i säkerhetstjänsten Stasi ville luska ut var, hur och varför den förhörda fått tag på två nummer av den västtyska tidskriften Der Spiegel. "Nå, jag lånade dem av Frau Irmgard Meyer, som förmodligen hade dem med sig från Västberlin eller Prag. Nej, jag letade inte efter antikommunistisk propaganda, jag ville bara läsa en artikel om drogproblemen i Västtyskland och förföljelsen av indianerna i Brasilien. Nej, jag läste inte andra artiklar." Förhörsledaren tjatar på med sina frågor som en automat - och visst var Stasi en skrämmande effektiv organisation. Tredje avsnittet presenterar för oss ett avsnitt ur närhistorien. Den som förhörs är en ung hacker vid namn Adrian Lamo, som bevisar vattentätt att rekryten Bradley Manning (numera Chelsea Manning) läckt information om USAs armé till WikiLeaks. Lyssnaren kan bara gissa sig till handlingsmotiven - det gäller både Manning som fick tiotals år fängelse och Lamo som vittnade mot honom. Vad musiken beträffar hör Accused till det lödigaste av Lindbergs från 2000-talet. Orkesterfärgerna är yppiga och harmonierna ofta öppna, starkt klingande och musiken är rytmisk med många temposkiftningar. Verket börjar i fanfarstil med en musik som lite påminner om början av Manuel de Fallas balett El amor brujo. Sångmelodierna understryker inte karaktärerna men visst finns det ödesdigra tongångar i andra avsnittets höjdpunkt, då sopranen åker upp två oktaver och en kvint från sitt lägsta register till trestrukna Ess. Efter detta upprepas även fanfarmotiv från början av stycket. I tredje avsnittet blir musiken mera "metallisk", då Adrian Lamo gång på gång bekräftar att åklagarens påståenden är sanna. Slutligen återstår inga frågor och svar för verkets fjärde och sista avsnitt, bara en kort tynande vokalis. OSMO TAPIO RÄIHÄLÄ

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON

MAGNUS LINDBERG (f 1958) ACCUSED Accused för koloratursopran och orkester är daterad 6/12, 2014. Ett tydligt tecken på Magnus Lindbergs etablerade position inom den internationella konstmusiken är den illustra raden beställare. Verket sambeställdes för Barbara Hannigan av London Philharmonic Orchestra, Radio France, Göteborgs och Torontos symfoniker, Cleveland Orchestra och Carnegie Hall. Verkligen ingen brist på efterfrågan! Det är också på något vis mycket kännetecknande för Lindberg att han inte letade efter dikter som han kunde tonsätta - exempelvis i Graffiti var texterna klotter från husväggar i Pompeji. Accused ("Anklagad") innehåller tre förhör. I det rätt korta första avsnittet korsförhörs fröken Anne-Josèphe Théroigne de Méricourt, en hängiven republikan som i den franska revolutionens omvälvningar anklagades för bland annat en konspiration mot kungamakten. Sopranen agerar både förhörsledare och misstänkt. Detta ständiga rollbyte gör partiet omfattande och mycket krävande. Andra avsnittet, vars anda sägs vara Kafka-mässig, är ett förhör som dokumenterades i DDR år 1970, där en tjänsteman i säkerhetstjänsten Stasi ville luska ut var, hur och varför den förhörda fått tag på två nummer av den västtyska tidskriften Der Spiegel. "Nå, jag lånade dem av Frau Irmgard Meyer, som förmodligen hade dem med sig från Västberlin eller Prag. Nej, jag letade inte efter antikommunistisk propaganda, jag ville bara läsa en artikel om drogproblemen i Västtyskland och förföljelsen av indianerna i Brasilien. Nej, jag läste inte andra artiklar." Förhörsledaren tjatar på med sina frågor som en automat - och visst var Stasi en skrämmande effektiv organisation. Tredje avsnittet presenterar för oss ett avsnitt ur närhistorien. Den som förhörs är en ung hacker vid namn Adrian Lamo, som bevisar vattentätt att rekryten Bradley Manning (numera Chelsea Manning) läckt information om USAs armé till WikiLeaks. Lyssnaren kan bara gissa sig till handlingsmotiven - det gäller både Manning som fick tiotals år fängelse och Lamo som vittnade mot honom. Vad musiken beträffar hör Accused till det lödigaste av Lindbergs från 2000-talet. Orkesterfärgerna är yppiga och harmonierna ofta öppna, starkt klingande och musiken är rytmisk med många temposkiftningar. Verket börjar i fanfarstil med en musik som lite påminner om början av Manuel de Fallas balett El amor brujo. Sångmelodierna understryker inte karaktärerna men visst finns det ödesdigra tongångar i andra avsnittets höjdpunkt, då sopranen åker upp två oktaver och en kvint från sitt lägsta register till trestrukna Ess. Efter detta upprepas även fanfarmotiv från början av stycket. I tredje avsnittet blir musiken mera "metallisk", då Adrian Lamo gång på gång bekräftar att åklagarens påståenden är sanna. Slutligen återstår inga frågor och svar för verkets fjärde och sista avsnitt, bara en kort tynande vokalis. OSMO TAPIO RÄIHÄLÄ

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON

MAGNUS LINDBERG (f 1958) ACCUSED Accused för koloratursopran och orkester är daterad 6/12, 2014. Ett tydligt tecken på Magnus Lindbergs etablerade position inom den internationella konstmusiken är den illustra raden beställare. Verket sambeställdes för Barbara Hannigan av London Philharmonic Orchestra, Radio France, Göteborgs och Torontos symfoniker, Cleveland Orchestra och Carnegie Hall. Verkligen ingen brist på efterfrågan! Det är också på något vis mycket kännetecknande för Lindberg att han inte letade efter dikter som han kunde tonsätta - exempelvis i Graffiti var texterna klotter från husväggar i Pompeji. Accused ("Anklagad") innehåller tre förhör. I det rätt korta första avsnittet korsförhörs fröken Anne-Josèphe Théroigne de Méricourt, en hängiven republikan som i den franska revolutionens omvälvningar anklagades för bland annat en konspiration mot kungamakten. Sopranen agerar både förhörsledare och misstänkt. Detta ständiga rollbyte gör partiet omfattande och mycket krävande. Andra avsnittet, vars anda sägs vara Kafka-mässig, är ett förhör som dokumenterades i DDR år 1970, där en tjänsteman i säkerhetstjänsten Stasi ville luska ut var, hur och varför den förhörda fått tag på två nummer av den västtyska tidskriften Der Spiegel. "Nå, jag lånade dem av Frau Irmgard Meyer, som förmodligen hade dem med sig från Västberlin eller Prag. Nej, jag letade inte efter antikommunistisk propaganda, jag ville bara läsa en artikel om drogproblemen i Västtyskland och förföljelsen av indianerna i Brasilien. Nej, jag läste inte andra artiklar." Förhörsledaren tjatar på med sina frågor som en automat - och visst var Stasi en skrämmande effektiv organisation. Tredje avsnittet presenterar för oss ett avsnitt ur närhistorien. Den som förhörs är en ung hacker vid namn Adrian Lamo, som bevisar vattentätt att rekryten Bradley Manning (numera Chelsea Manning) läckt information om USAs armé till WikiLeaks. Lyssnaren kan bara gissa sig till handlingsmotiven - det gäller både Manning som fick tiotals år fängelse och Lamo som vittnade mot honom. Vad musiken beträffar hör Accused till det lödigaste av Lindbergs från 2000-talet. Orkesterfärgerna är yppiga och harmonierna ofta öppna, starkt klingande och musiken är rytmisk med många temposkiftningar. Verket börjar i fanfarstil med en musik som lite påminner om början av Manuel de Fallas balett El amor brujo. Sångmelodierna understryker inte karaktärerna men visst finns det ödesdigra tongångar i andra avsnittets höjdpunkt, då sopranen åker upp två oktaver och en kvint från sitt lägsta register till trestrukna Ess. Efter detta upprepas även fanfarmotiv från början av stycket. I tredje avsnittet blir musiken mera "metallisk", då Adrian Lamo gång på gång bekräftar att åklagarens påståenden är sanna. Slutligen återstår inga frågor och svar för verkets fjärde och sista avsnitt, bara en kort tynande vokalis. OSMO TAPIO RÄIHÄLÄ

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) NOCTURNE UR KUNG KRISTIAN II Sibelius skrev en hel del musik till teatern under sin karriär och även om det ofta handlade om kortare satser och illustrerande eller stämningsskapande passager så utformade han den musikaliska gestaltningen med säker fingertoppskänsla. Tänk bara på den kongeniala musiken till Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks ödesmättade triangeldrama Pelléas och Mélisande eller den bitterljuva Valse triste till Arvid Järnefelts drama Döden (Kuolema). Till Sibelius tidiga verk för teatern hör skådespelsmusiken till Kung Kristian II av författaren Adolf Paul (1863-1943), bördig från Brommö i Vänern men av tysk-italiensk härstamning och uppväxt i Finland. Han var under större delen av sitt liv verksam i Berlin där han rumlade med August Strindberg och Edvard Munch på Zum schwarzen Ferkel ("Det lortiga ungsvinet", där Heinrich Heine och Robert Schumann tidigare varit stamgäster). Sibelius och Adolf Paul lärde känna varandra vid Helsingfors musikinstitut där de båda studerade för tonsättaren och pianisten Ferruccio Busoni. Som författare var socialisten Adolf Paul djärv och radikal - en rebell som chockerade med våld och sexualitet i sina böcker. Hans novellsamling The Ripper om Jack Uppskäraren refuserades av Bonniers för att den var för obscen. Det historiska skådespelet Kung Kristian II däremot, om "Kristian Tyrann" och Stockholms blodbad 1520 (skildrat i svitens ballad), gick hem hos de breda folklagren och hyllades med stående ovationer vid premiären i Helsingfors 1898. Sibelius satte efteråt samman fem episoder till en svit med en nykomponerad nocturne avsedd för kärleksscenen mellan Kung Kristian och Dyveke, en kvinna av folket. STEFAN NÄVERMYR

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

19-årige violinisten Johan Dalene har, som vinnare av Norska solistpriset, redan gjort sig ett namn på den internationella arenan med framträdanden i ledande konserthus och med framstående orkestrar både hemma i Sverige och internationellt. Hans uppfriskande och omedelbara musikalitet i kombination med en förmåga att engagera både medmusiker och publik har skaffat honom många beundrare, senast vid den prestigefyllda Carl Nielsen-tävlingen i Köpenhamn där han vann förstapris. Tävlingen sändes direkt över hela världen via medici.tv. De kommande säsongerna kommer Johan Dalene att framträda med de ledande nordiska orkestrarna och gör även sin debut hos Gewandhausorkestern i Leipzig och New Japan Philharmonic. I december gavs hans första cd på BIS ut med Tjajkovskijs och Barbers violinkonserter tillsammans med Norrköpings symfoniorkester - där han var Artist in Residence 2018-2019 - under ledning av Daniel Blendulf. Säsongen 2020-2021 är han Artist in Residence hos Sveriges Radios symfoniorkester.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.