Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

1979-03-22 19:30 Stora salen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) SYMFONI NR 36 C-DUR "LINZSYMFONIN" K 425 Adagio. Allegro spiritoso Poco adagio Menuetto Presto Symfoni nr 36 K 425 - ännu en bråttomsymfoni skriven 15 månader efter den för Haffner. När Wolfgang och systern Constanze reser hem till Wien efter tre månaders försoningsförsök med pappa Leopold i Salzburg passerar de förstås Linz. Där residerar gamle greve Thun som erbjuder ungherrskapet logi - och en konsert med de trevliga musikerna. Wolfgang kommer en torsdag, skriver till pappa på fredag att han ska ge konsert på tisdag och måste göra en ny symfoni, eftersom han inte har någon med i bagaget. "Hals über Kopf", hals över huvud, måste det gå. Hur gick sådant till? Det var ju inte bara Wolfgang som skulle skriva noter, han kanske redan hade musiken i huvudet, det skulle skrivas ut stämmor att spela efter också. Där fanns ju kopister men utöver stråkstämmorna skulle åtta blåsare ha sina noter också. Hann de spela igenom musiken före konserten på Bollhuset i Linz den 4 november 1783? Inte vet jag. Men musiken har vi. Inte originalet men diverse avskrifter och det första trycket som kom några år efter Mozarts död. Vi råkar veta att han framförde den i Wien på en egen konsert den 1 april 1784 på Burgtheater och att pappa arrangerade ett framförande den 15 september samma år, då det gavs "eine grosse Musik" i den högt skattade läkaren Barisanis stora våning i Salzburg. "Din broders excellenta nya symfoni" skrev Leopold till den äntligen bortgifta dottern. INGEMAR VON HEIJNE




1968-10-14 20:00 Stora salen

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!