Stäng
Meny

Arkiv

22 konserter

2000-10-07 15:00 Stora salen

2000-10-07 13:00 Stora salen

2000-10-06 11:00 Stora salen

2000-10-06 09:30 Stora salen

2000-10-05 11:00 Stora salen

2000-10-05 09:30 Stora salen

2000-10-04 11:00 Stora salen

2000-10-04 09:30 Stora salen

1998-06-05 18:00 Stora salen

1997-08-20 19:30 Stora salen

1996-03-15 18:00 Stora salen

1991-06-07 18:00 Stora salen

Program







LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


1990-09-07 18:00 Stora salen

1989-09-15 12:10 Stora salen

1986-09-24 19:30 Stora salen

1986-06-05 19:30 Stora salen

1985-10-11 19:30 Stora salen

1984-10-05 19:30 Smyrnakyrkan

1983-10-06 19:30 Stora salen

Program




ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 9 E-MOLL OP 95 "FRÅN DEN NYA VÄRLDEN" Adagio. Allegro molto Largo Scherzo: Molto vivace Allegro con fuoco Antonín Dvorák krönte 1891 sin musikerbana med att acceptera posten som professor i komposition i New York. Det var sannerligen en imponerande karriär den fattige slaktarsonen från en liten böhmisk lantby hade gjort. Det nyöppnade konservatoriet i New York nöjde sig inte med någon annan än den mest uppmärksammade av tidens alla tonsättare och nu stod Dvorák onekligen på toppen av sin förmåga. Åren innan hade han arbetat på sin åttonde symfoni (fullbordad 8 november 1889) och i februari året därpå dirigerade han uruppförandet i Prag. Därefter gick symfonin segrande fram i London och Frankfurt. Ryktet nådde New York och man bestämde sig för att detta var den tonsättare som skulle hjälpa till att skapa en amerikansk musik! Dvoráks år i Amerika fylldes dessvärre mest av hemlängtan. Han trivdes bäst när han befann sig bland exiltjecker i den lilla tjeckiska enklaven Spillville. Likafullt kunde han inte låta bli att fascineras av den amerikanska naturen lika mycket som av folklivet i de stora städerna. Allt detta går igen i de kompositioner han komponerade "over there", och det är fråga om flera av hans bästa och mest kända stycken: Stråkkvartett nr 12, "Den amerikanska", nionde symfonin och större delen av den stora cellokonserten. Hur mycket amerikanskt det nu finns i nionde symfonin kan man diskutera, och det har man gjort alltsedan uruppförandet i New York 1893 under Anton Seidls ledning. Man har tyckt sig höra spirituals, pionjärsånger, storstädernas puls och mycket annat. Andra har bara hört hemlängtan och insett att det är minnen från det älskade Böhmen som tränger sig fram och format musiken. Några säkra svar finns inte. Men ett är helt säkert: symfonin är överväldigande i sin rikedom på geniala melodier och bländande orkestrala prakt. Få symfonier har en mer gastkramande intensitet och samtidigt en så lyrisk skönhet. STIG JACOBSSON


1981-10-30 12:10 Stora salen

Program


CARL NIELSEN (1865-1931) SAGA-DRØM OP 39 Även Danmarks store tonsättare Carl Nielsen hade perioder av skaparkris. När han fullbordat sin härliga opera Maskarade skrev han mellan åren 1906 och 1910 just inga verk av stor betydelse, mest jubileumskantater, skådespelsmusik och sånger. Men ett verk sticker ut: den runt tio minuter långa symfoniska dikten Saga-Drøm som han arbetade med 1907-1908 och tillägnade den svenske tonsättarkollegan och vännen Bror Beckman. Viktig information om vad stycket handlar om kunde man få av den tryckta upplagan från 1920. På ett löst ark kunde man läsa följande motto från Njals saga: "Nu drömmer Gunnar; lad ham nyde sin Dröm i fred." Nielsen hade stort intresse för isländska sagor och just vid den här tiden hade han fascinerats av äventyren i Njals saga, speciellt hade han fängslats av den episod där Gunnar på Hlidarende red österut med sina bröder och rodde över Tjorsån på väg genom Norge. När de kommit ett stycke från älven överväldigades de av trötthet. De steg av hästarna och Gunnar föll i sömn. Att han snart fick en våldsam dröm märkte bröderna, men Hjort och Kolskägg lät honom drömma färdigt, som det ju också står i Nielsens motto. När han genomsvettig vaknade, frågade de vad han drömt, och på typiskt lakoniskt saga-manér svarade han att om han drömt denna dröm innan de gett sig i väg skulle han inte ha ridit med så få män i sitt följe. Han hade drömt om att de förföljts av vargar som anfallit från alla håll och som han bekämpat i en hård strid med båge och svärd. Det skulle visa sig att det var en profetisk dröm. Han skulle bli tvungen att utkämpa många stridigheter. Musiken börjar med nordisk naturmystik i Sibelius anda, ett stilla andante tranquillo, medan en dimmig koral försöker tränga fram, men avbryts av ett fugato som blir alltmer rörligt. Naturens alla röster kommer till tals i form av flöjt, oboe, klarinett, fagott, klockspel, och mot slutet kommer koralen i fokus innan stycket avslutas stilla och lugnt. Carl Nielsen dirigerade själv Musikforeningen vid uruppförandet av Saga-Drøm den 6 april 1908, bara fem dagar efter fullbordandet. STIG JACOBSSON




1981-04-03 12:10 Stora salen

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!