Stäng
Meny

Arkiv

7 konserter

2018-04-07 15:00 Stora salen

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SCEN MED TRANOR OP 44:2 Sibelius var en mästare på att komponera lysande illustrationer till skådespel, små välskapta miniatyrer som på ett imponerande sätt tolkar stämning och innehåll i pjäsen. Mellan 1898 och 1925 skrev han musik till elva teateruppsättningar, ofta till Svenska Teatern i Helsingfors. Ibland blev det bara ett par sånger, men det hände också att uppdraget resulterade i en timme musik. 1901 hade hans svåger Arvid Järnefelt skrivit dramat Kuolema (Döden), och att pjäsen i december 1903 fick stora framgångar på Finska Nationalteatern berodde till stor del på den musik Sibelius försett den med. Det var Sibelius andra arbete för teatern och den här gången framfördes pjäsen på Finska Nationalteatern. En av de sex satserna i scenmusiken är världsschlagern Valse triste. Ett par år senare orkestrerade han om Valse triste för konsertbruk och likaså den musik som gavs i scen tre och fyra som nu fick namnet Scen med tranor. Scen med tranor har inte blivit lika berömd. Den inleds med en utstuderad stråksats som avbryts av tranornas rop i klarinetterna. Enligt en dagboksanteckning förknippade Sibelius detta tema med tranornas flykt, och deras läten hade för honom en symbolisk innebörd, vilket framgår av en dagboksanteckning: "Sett alla dessa dagar tranor; flyttade söderut med full musik. Varit den läraktiga eleven åter. Deras läten mitt lifs ledtråd." STIG JACOBSSON


SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 3 D-MOLL OP 30 Allegro ma non troppo Intermezzo: Adagio Finale: Alla breve Sergej Rachmaninov var en lysande pianist. Han turnerade från ungdomsåren flitigt i Europa och senare även i USA och gjorde en rad skivinspelningar av såväl egna solostycken för piano som av de fyra pianokonserterna. Han komponerade åtskillig musik för piano: preludier, sonater, karaktärsstycken liksom kammarmusik och sånger. Av pianokonserterna är det den andra som blivit mest älskad, kanske för att den så flitigt använts som filmmusik. Men även den tredje konserten har använts i filmsammanhang, i den kända Shine från 1996. Nog är det den tredje konserten som är krönet på hans kompositioner med piano. Det tyckte i alla fall han själv! Att den kanske inte blivit lika ofta spelad som den andra beror mest på att den är så mycket svårare för solisten att spela. I själva verket tillägnades tredje pianokonserten Josef Hofmann, vilken ansåg den vara så svårspelad att han aldrig framförde den offentligt. Även andra pianister har närmat sig konserten med fruktan. Samtidigt som musiken är hållen i mycket sträng form tillåter den solisten att briljera. Det är vital och spänstig musik som inte för en sekund förfaller i rutin och allmängods. I oktober 1909 gav sig Rachmaninov ut på sin första amerikaturné. Han skrev till sina vänner i hemlandet att han fann USA främmande och otrevligt men fullt av lysande symfoniorkestrar. Om han inte så starkt känt behovet av dollar som kunde uppfylla den länge närda drömmen om att köpa en bil så hade han kanske aldrig lämnat sitt älskade Ryssland - åtminstone inte innan den sociala och politiska situationen blivit ohållbar. Men till USA, detta ogästvänliga land, skulle han ironiskt nog återvända och mot slutet av sitt liv bosätta sig där för gott. Men han kom aldrig att trivas där. Till amerikaturnén 1909 hade Rachmaninov under sommaren skrivit ett nytt verk, just den tredje pianokonserten, fullbordad den 23 september. På grund av många andra engagemang hade han inte hunnit öva på solostämman utan fick ägna båtresan över Atlanten åt detta. Han hade tagit med sig en ljudlös övningsklaviatur. Uruppförandet ägde rum den 28 november vid en konsert med nybildade New York Symphony Society dirigerad av Walter Damrosch. Ett andra framförande ägde rum ett par månader senare med Gustav Mahler som dirigent, den ende dirigent Rachmaninov satte i nivå med tidens främste dirigent Arthur Nikisch. STIG JACOBSSON


25 min


LEIF SEGERSTAM (F 1944) SYMFONI NR 316 "HAPPY TONECHOOSERIES IN THE SUMMERFREETIMES…" Leif Segerstam är ett av de verkligt stora musik-genierna av i dag. Han är också oerhört mångsidig; i sin ungdom var han en prisbelönad dansare, mästerlig violinist och pianist - men i dag koncentrerar han sig främst på att dirigera och komponera. Få dirigenter kan med samma exakthet och sinne för såväl detaljer som storform gestalta även de mest komplicerade partitur. Som tonsättare är han omåttligt produktiv och har under senare tid i huvudsak skrivit symfonier av en helt egen design. Ingen tonsättare, någonsin, har skrivit så många verk med titeln symfoni, och sedan länge finns det inte längre några regler för hur en symfoni ska formas. Nu får vi höra en av hans senaste, den ca 25 minuter långa nr 316, skriven - som undertiteln antyder - i gott humör under sommaren 2017. Tonsättaren skriver själv om verket: "När världen attackerades av terrorister och politiska spänningar ökade i alarmerande kvantiteter kändes det mest hälsosamt att gömma sig och dyka in i tonvalslekar stimulerade av en supersommar i nordiskt ljus och inspirerande natur i och omkring Suonenjoki i mellersta Finland. Det blev en fripulsativ happening utan dirigent och utan taktstreck som vanligt i äkta segerstamska klanger. Med stereopianon och harpor som ramar för dubbla träblås, normalt brass men stor slagverkskiosk och generös stråkklang i surfningar på de sex musikaliska hemsidorna. Ungefär tre-fyra minuter långa var och en vilket betyder en speltid på runt 20 minuter. Verket är skapat i en båge likt Sibelius sjunde symfoni som ju i slutet har frimurarprofessorns uppmaning på sibbesvenska förtonad (Är DU) RE-DO? SI DO! Så här ska man palettera toner klingande tillsammans (sinfonia på gammalgrekiska) vilket undertecknad nu har gjort i kvantiteter över 300, och fler än 200 av dem har framförts." STIG JACOBSSON


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande



Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.


Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.


2010-01-28 19:30 Stora salen

Program



25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


1999-03-05 18:00 Stora salen

Program


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD


1990-11-23 18:00 Stora salen

Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


1987-11-28 15:00 Stora salen

Program




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


1986-04-05 15:00 Stora salen

Program




ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN


1980-01-23 19:30 Stora salen

Program




CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!