Stäng
Meny

Arkiv

8 konserter

2013-11-02 15:00 Stora salen

Program




25 min



IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)


Medverkande



Jakub Hrusa Dirigent

Hösten 2016 inledde Jakub Hrusa sitt förordnande som chefdirigent för Bambergs symfoniker. Han är den femte chefdirigenten i orkesterns historia. "Jag är överväldigad av att vara chefdirigent för Bambergs symfoniker", säger Jakub Hrusa. "Redan innan jag dirigerat denna juvel bland Europas orkestrar var jag en stor beundrare. De förkroppsligar fin orkesterkultur med allt vad det innebär. Och då orkestern har sitt ursprung i Prag andas vi samma musikaliska luft, delar kulturell bakgrund och är konstnärligt och historiskt väldigt nära varandra. Med Bambergs symfoniker kan varje fras bli till ett litet mirakel och varje konsert ett förandligande." Född i Tjeckien och på väg att "ta steget till storhet" (Gramophone) är Jakub Hrusa förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London och Tjeckiska filharmonin och han hade tidigare samma befattning hos Tokyos Metropolitan-orkester. Han har också varit chefdirigent för Philharmonia Prag. Som gästdirigent samarbetar han med flera av världens ledande orkestrar, bland dem Santa Cecilia-orkestern i Rom, La Scalas filharmoniker, Concertgebouworkestern, Mahler Chamber Orchestra, New York Philharmonic, Gewandhausorkestern, Wiens symfoniker och Los Angeles Philharmonic. Som operadirigent har han varit verksam vid Glyndebournefestivalen, på Statsoperan i Wien, Nationaloperan i Paris, Frankfurtoperan, Prags Nationalopera samt operahusen i Helsingfors och Köpenhamn. Bland hans många skivprojekt finns ett samarbete mellan Tudor och Bambergs symfoniker som inletts med Smetanas Ma vlast. Han har också spelat in musik av Berlioz, Richard Strauss och Suk med Tokyoorkestern för Octavia, violinkonserter av Tjajkovskij och Bruch med Nicola Benedetti och Tjeckiska filharmonin för Universal samt tre skivor med Philharmonia Prag för Pentatone.



2012-04-28 15:00 Stora salen

Medverkande



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.



2009-02-12 19:30 Stora salen

1986-03-14 19:30 Stora salen

Program




GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON


Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


1983-10-27 19:30 Stora salen

Program









FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND



1979-10-11 19:30 Stora salen

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON



1976-10-21 20:00 Stora salen

1970-11-27 20:00 Stora salen

Program



EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!