Stäng
Meny

Arkiv

1 konserter

1975-11-17 20:00 Stora salen

Program



RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!