Arkiv

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL OCH ISOLDES KÄRLEKSDÖD UR OPERAN TRISTAN OCH ISOLDE Richard Wagners inspiration och text till musikdramat Tristan och Isolde, som fullbordades 1859, bygger på riddarromanen med samma namn av den tyske medeltidsskalden Gottfried von Strassburg, som hämtat sina motiv från olika franska versioner med ursprung i Bretagne och keltiska sagor. I operans tre akter har Wagner använt versromanens mest centrala och dramatiska episoder: den förbjudna kärlekens uppblossande mellan Tristan och Isolde med en kärleksdryck som brandfackla. Isoldes blivande gemål kung Markes avslöjande under de båda älskandes kärleksmöte och slutligen dödsscenen, där Tristan avlider av ett svärdshugg och Isolde förenar sig med honom i döden. Wagner följde sin källa troget, men skapade ett betydligt mera komplicerat och inträngande psykologiskt drama med djupt romantisk symbolik. Hans fascination för filosofen Schopenhauer får en extra dimension i verkets tillkomst genom den starka, men hopplösa kärleken till den gifta Mathilde Wesendonck. Det var tonsättaren själv som ställde samman operans förspel med slutscenen - utan Isoldes sångstämma - till ett separat orkesterverk som framfördes vid en konsert i Wien 1863, två år före operans uruppförande i München. I förspelet finns två centrala motiv ur operan, ouppfylld längtan och extatisk kärlek. Stegringar, höjdpunkter och sensualism i en nyskapande harmonik som skulle bilda skola för många 1900-talstonsättare. Förspelet övergår direkt i slutscenens gripande kärleksdöd, som Wagner själv beskrivit: "Över Tristans lik uppnår den döende Isolde den saligaste uppfyllelse av sin glödande längtan, evig förening i omätliga rymder, utan skrankor, utan band, oupplösligt!" GUNILLA PETERSÉN

RICHARD STRAUSS (1864-1949) OBOEKONSERT D-DUR Allegro moderato Andante Vivace. Allegro (satserna spelas i en följd) Richard Strauss kunde på sin ålderdom blicka tillbaka på en enastående musikalisk karriär. I sin ungdom hade han förtrollat världen med den ena briljanta symfoniska dikten efter den andra (däribland Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra, Tod und Verklärung, En alpsymfoni, Ein Heldeleben), och i varje nytt verk hade han behandlat orkestern alltmer virtuost. Dessa orkesterfyrverkerier är oerhört tacksamma när världsorkestrar vill visa upp sin eminenta förmåga. Senare skulle Strauss förtrolla operapubliken med en lång rad nyskapande operor, däribland den eleganta Rosenkavaljeren eller den orientaliskt orgiastiska Salome. Vad han än företog sig blev det stora framgångar. Hans hundratals Lieder är fortfarande i högsta grad levande. När andra världskriget utbröt var Strauss 75 år gammal och hade alltså uppnått en ålder då man borde kunna unna sig lugn och ro. Men inte Strauss! Han fortsatte att komponera, om än långsammare. Medan han ännu var bosatt i bayerska Garmisch fick han besök av en amerikansk soldat, John de Lancy, som tillika var försteoboist i Pittsburgh Orchestra. På frågan om inte Strauss kunde tänka sig att skriva något för oboe blev svaret ett kortfattat "Nej!". Men tanken låg och grodde. När nazisterna gjorde situationen i Tyskland alltför besvärande, valde Strauss att leva i exil i Schweiz. Det var också i Baden han den 25 oktober 1945 fullbordade sin charmerande oboekonsert i D-dur. Och det märkliga är att härmed hade den nu 80-årige mästaren komponerat ett av sina allra sista verk, och en av 1900-talets främsta solokonserter för detta instrument. Uruppförandet ägde rum i Zürich den 26 februari 1946 av Tonhalle Orchester dirigerad av Volkmar Andreae och med Marcel Saillet som solist. Idégivaren de Lancy fick rätten att när han så önskade spela verket i Amerika. Problemet var bara att de Lancy flyttat till Philadelphia Orchestra där han inte var försteoboist, och det var bara denne som kunde erbjudas solistuppdrag i orkestern. De Lancy lär endast en gång ha spelat konserten offentligt, den 30 augusti 1946. I sina ålderdomsverk fjärmade sig Strauss ofta från sin ungdoms orkestrala överdåd, för att i stället ägna sig åt en avskalad och sparsmakad mognad utan överdrifter. Oboekonserten skrev han för en liten orkester som består av träblåsare, två horn och stråkar, som en Mozartorkester - men han använder de små resurserna på ett sätt som avslöjar att han var en mästerlig hantverkare och en stor konstnär. Solostämman visar också med all önskvärd tydlighet att han var väl förtrogen med oboens alla tekniska och artistiska möjligheter. Här finns virtuosa skalor och hopp, men framför allt vackra cantilenor. I första satsen blandas oboeklangen inte sällan med flöjt och klarinett, och hela satsen känns som en hyllning till Mozart. Utan paus fortsätter musiken i ett andante med en melodi i oboen som ger sig ut på många äventyr. Finalen inleds med ett vivace, ett scherzo som skulle kunna leda tankarna till orkesterdikten Don Juan och övergår sedan i ett älskvärt allegro. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL TILL MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG Mästersångarna i Nürnberg står ganska ensam bland Wagners alla operor. Den är för all del lika lång - ja, faktiskt bland de allra längsta - och den kräver minst lika stora resurser såväl av orkester som av sångare. Som vanligt svarade han också själv för librettot. Men den behandlar inte mytiska ämnen utan är mer jordnära och har till och med många lustiga poänger. Detta är nämligen Wagners enda komiska opera och den tog honom 23 år att fullborda. 1845 påbörjade han skisserna till Mästersångarna i Nürnberg men först 1861 hade han texten färdig, och året därpå började han skriva uvertyren. Inte förrän 1868 var hela operan fullbordad. Premiären ägde rum den 21 juni i München. Vi behöver här inte gå in på hela intrigen. Den är fylld av 1500-talets riddarpoesi och trubadursång men också av skråväsendets virrvarr av regler och förordningar - vilka även gällde för sångare! Wagner komponerade förspelet i mars 1862. Musiken speglar operans huvudroller och de melodier mästersångarna förknippas med, med en flerstämmig mittdel. Förspelet avslutas med samma ståtliga teman som inlett den, men nu med än mer prakt och glans. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Den franska dirigenten och sångaren Nathalie Stutzmann är med sina parallella karriärer som altsolist och dirigent en musikpersonlighet utöver det vanliga. Hon är sedan 2018 chefdirigent för Kristiansands symfoniorkester i Norge och sedan 2017 förste gästdirigent för RTÉ National Symphony Orchestra i Dublin, Irland. Hon är också regelbunden gästdirigent hos symfoniorkestern i São Paulo, Brasilien. I december 2017 dirigerade hon första gången Göteborgs Symfoniker i tre uppmärksammade konserter med Händels Messias och i februari 2019 var hon dirigent för Kungliga filharmonikerna vid deras gästspel i Göteborg. Nathalie Stutzmann dirigerar orkestrar som Philadelphia Orchestra, Rotterdams filharmoniker, Royal Liverpool Philharmonic och National Symphony Orchestra i Washington där hon förra säsongen genomförde en serie med sex konserter. Denna säsong ger hon sina första konserter med London Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic Orchestra. Som operadirigent har hon på senare tid lett uppmärksammade föreställningar vid Chorégies d'Orange-festivalen i Provence och på operan i Monte Carlo. Nathalie Stutzmann studerade dirigering för Jorma Panula i Helsingfors och har haft Sir Simon Rattle och Seiji Ozawa som mentorer. År 2009 grundade hon sin egen kammarorkester, Orfeo 55, som var verksam fram till 2019. Som sångerska har Nathalie Stutzmann kallats "världens bästa alt" (BR Klassik) och har hyllats för sina tolkningar av Mahler, Brahms och Schubert med världsledande orkestrar och dirigenter. Hennes nära samarbete med pianisten Inger Södergren har resulterat i fler än 300 konserter samt inspelningar av sångcykler av Schubert, Schumann, Brahms, Poulenc och Chausson.

Franske François Leleux började spela oboe redan som sexåring och antogs på Conservatoire National Supérieur de Musique i Paris när han var 14 år. Som 18-åring utsågs han till solooboist i Parisoperans orkester, en position han senare haft i flera andra europeiska orkestrar. Leleux anses i dag av många vara världens främste på sitt instrument och har framträtt med orkestrar som Berlins filharmoniker, New York Philharmonic, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestre National de France och Japans radioorkester NHK. Han samarbetar med dirigenter som Mariss Jansons, Sir Colin Davis, Myung-whun Chung, Daniel Harding, Thomas Dausgaard och Alan Gilbert och framträder ofta på scener som Théâtre des Champs-Élysées i Paris, operahuset i Sydney och Musikverein i Wien. Han har också varit Artist-in-Residence hos Strasbourgs filharmoniker och har i många år haft ett nära samarbete med Orchestre de Paris. François Leleux är numera både dirigent och oboesolist och gör den här säsongen en rad konserter med City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna och Frankfurts radioorkester. Han genomför också en Europaturné tillsammans med Camerata Salzburg och violinisten Lisa Batiashvili som han för övrigt är gift med. Förutom sin intensiva dirigent- och solokarriär är François Leleux också professor i oboespel vid högskolan för musik och teater i München.

FANNY MENDELSSOHN HENSEL (1805-1847) UVERTYR C-DUR Fanny Mendelssohn Hensel, äldst av judiske bankiren Abraham Mendelssohn Bartholdys fyra barn, föddes i Hamburg 1805, före Felix (1809), Rebecka (1811) och Paul (1812). 1811 flydde alla till Berlin där farfar Moses var berömd upplysningsfilosof. Alla barnen döptes lutherkristet i mars 1816. Fanny Mendelssohn Hensel skrev nära 500 verk (cirka 250 sånger, 28 kör- och 125 pianostycken) men nekades av fadern och Felix en karriär på detta område efter att 14-årig ha debuterat som tonsättare. Enda orkesterstycket är den sällan spelade uvertyren. Familjens konserter varje söndag med musiker ur Berlins hovkapell och Fannys 20 röster starka kör blev ett forum för både Fanny och Felix, med ofta 200 lyssnare - bland dem Liszt, Humboldt, Goethe och Hegel - i verk av Beethoven, Weber, Bach och Mozart. En enda gång, 1838, spelade Fanny Mendelssohn Hensel offentligt. Kritikern Rellstab fann henne lika begåvad som Felix - som gav ut fem sånger och en duett av henne i sitt eget namn. Bara ett fåtal gav hon ut själv, främst från 1829 som maka till hovmålaren Wilhelm Hensel. Musiken spreds i avskrifter i vänkretsen. Uvertyren komponerades i början av 1830-talet, men osäkert är om hon själv fick höra den. En lugn början följs av glansfullt stråkarbete. Hon dog 41 år gammal och Felix mindre än två år senare vid 38 års ålder. Och det var Fanny Mendelssohn Hensel, inte brodern, som myntade begreppet "sånger utan ord". ROLF HAGLUND

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

ROBERT SCHUMANN (1810-56) SYMFONI NR 1 B-DUR OP 38 "VÅRSYMFONIN" Andante un poco maestoso. Allegro molto vivace Larghetto Scherzo: Molto vivace. Trio I: Molto più vivace. Trio II Allegro animato e grazioso Schumanns Symfoni nr 1 uruppfördes av 50 man starka Gewandhausorkestern i Leipzig ledd av Felix Mendelssohn den 31 mars 1841. Året innan hade Schumann gift sig med Clara Wieck som rått honom börja skriva för orkester och inte bara för röst eller piano. Med "Vårsymfonin" tänkte Schumann också på sin egen "kärleksvår" med henne. Stycket döptes efter dels Adolf Böttgers Vårdikt, dels Friedrich Rückerts Liebesfrühling. Dagböckerna talade dock om en "symfonisk eld", inspirerad av Schuberts C-dur-symfoni, nr 9. Halva utbudet av hans symfoniska verk tillkom detta år, 1841. Skissen till symfonin skrevs på fyra dagar i januari, låt vara även nattetid, varpå han den följande månaden nagelfor varje not, innan han vågade visa resultatet för den drygt året äldre Mendelssohn. Uruppförandet blev en sensation. Publiken längst bak stod upp för att upptäcka hur klangen skapats. Själv bad dock Schumann förlaget ordna en ny uppspelning, då med dirigenten Ferdinand David som berättade för Mendelssohn om tonsättarens egenhet: "I går var han hos mig och när han moltigit i en timme förstod jag att han ville höra symfonin om igen inför publik." Det skedde den 13 augusti 1841. Som i Beethovens "Pastoralsymfoni" antydde Schumann då ett program, "Vårens ankomst - Afton; idyll - Glada lekar - Full vår", men beslöt därpå att lämna all tolkning till lyssnarna själva. I brev till tonsättarkollegan Louis Spohr kommenterade han dock året därpå sin avsikt: han hade alls inte velat skildra sin egen vårupplevelse. Full vinter rådde ännu då musiken skrevs, i stället fanns hela hoppet om en ny vår för varje människa och även för Schumann. Den känslan ville han förmedla i inledningens fanfar för horn och trumpeter innan våren själv kom på plats i ett fjärilsfladdrande flöjtsolo. ROLF HAGLUND

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Den tyske dirigenten Karl-Heinz Steffens har ett mycket gott rykte som dirigent både i opera- och symfonirepertoaren. Han är chefdirigent för Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz som under hans ledning erhållit ECHO-utmärkelsen för bästa orkesterinspelning och tyska musikförläggarnas pris för bästa konsertprogram. Ett viktigt projekt är framförandet av Bruckners samtliga symfonier under ett antal säsonger. Karl-Heinz Steffens är flitigt efterfrågad som gästdirigent och på senare tid arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker, Helsingfors stadsorkester, Münchens filharmoniker och Tonhalleorkestern i Zürich. I England har han ett nära samarbete med Philharmonia Orchestra och där framfört Brahms symfonier och Ein deutsches Requiem, spelat Brahms klarinettkvintett samt turnerat med orkestern i Spanien. Som operadirigent har han varit gäst hos Den norske opera, La Scala, Staatsoper unter den Linden i Berlin och operan i Zürich. Innan han inledde sin dirigentkarriär var Karl-Heinz Steffens en respekterad soloklarinettist både i Bayerska Radions symfoniorkester och Berlins filharmoniker.

Ryska Alina Pogostkina, sedan 1992 bosatt i Tyskland, vann 2005 Sibeliustävlingen i Helsingfors och har sedan dess framträtt vid några av världens mest prestigefyllda festivaler och konserthus. Hon har samarbetat med dirigenter som Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Sakari Oramo, Paavo Järvi och Gustavo Dudamel. Denna säsong har hon bland annat framträtt med Santa Cecilia-akademin och Mikko Franck, Berlins radioorkester och Osmo Vänskä samt Budapests festivalorkester och Marin Alsop. Alina Pogostkina inledde säsongen för BBC Symphony Orchestra under Sakari Oramos ledning med att spela Alban Bergs violinkonsert. Alina Pogostkina har också framträtt med Finska Radions symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Halléorkestern, NHK-orkestern i Japan, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin och Mahler Chamber Orchestra. Dessutom kan hon räkna in stora framgångar med Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony, Franska Nationalorkestern och St Petersburgs filharmoniker. Hon framträder också vid flertalet internationella festivaler, inklusive festspelen i Salzburg och Edinburgh. Som hängiven kammarmusiker har hon bland annat samarbetat med musiker som Steven Isserlis, Yuri Bashmet, Gidon Kremer, Menahem Pressler, Christoph Eschenbach, Pekka Kuusisto, Maxim Rysanov, Jörg Widmann och Joshua Bell.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. TOBIAS LUND

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EIN HELDENLEBEN OP 40 Hjälten Hjältens motståndare Hjältens följeslagerska Hjältens slagfält Hjältens fredsgärningar Hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan (satserna spelas i en följd) "Du behöver inte kunna programmet. Allt du behöver veta är att musiken porträtterar en hjältes kamp mot sina fiender." Så skrev den tyske tonsättaren Richard Strauss om sin symfoniska dikt Ein Heldenleben till den franske författaren Romain Rolland, och Rolland skrev själv i sin kommentar över verket att Strauss hjälte "liknade den nation han representerade. Det finns i Tyskland ansatser till en sjukdom: en arrogansens delirium, en självgodhet och ett förakt för andra. Sådan är nu också Richard Strauss musik." Inte så vänligt och artigt sagt precis, men ärligt talat: på kornet. Och något program lämnade Strauss aldrig ifrån sig - ändå kan man gissa sig till en hel del. Strauss hade länge ägnat sig åt att skriva vitala orkesterdikter som gjort honom till Liszts främste efterträdare. Men i sin musik utvecklade han också nya tankar, vilka gjorde honom till en av tidens ledande modernister. I de symfoniska dikterna hade han hyllat hjältar: Macbeth, Don Juan, Till Eulenspiegel, Zarathustra, Don Quixote - alla litterära hjältar med övermänskliga mått. För att kunna gå vidare behövde Strauss en ännu större hjälte, inte hämtad från litteraturen utan från det verkliga livet - och det behöver knappast påpekas att han mötte bitande kritik när det stod klart att hjälten i Ein Heldenleben var han själv. Något som han med en ironisk vinkling mötte med uttalandet att han minsann fann sig själv lika intressant som Caesar eller Napoleon - eller, med andra ord, att ingen är mer värd än någon annan. Och förresten var detta väl inte värre än att Berlioz skrivit sin Symphonie fantastique om sig själv. Strauss var 34 år gammal. Han hade lämnat operan i München för att överta chefskapet för operan Unter den Linden i Berlin. Han hade gift sig med Pauline de Ahna, operasångerskan som var ökänd för sina vredesutbrott, sitt koketteri och sin hängivna kärlek. Allt detta finns noggrant redovisat i musiken. Det första avsnittet, Hjälten, börjar med ett jublande tema i låga stråkar och horn. Strauss far hade i 49 år varit hornist vid hovoperan i München. Man har också noterat att tonarten är Ess-dur, samma som Beethoven använde i sin Eroica-symfoni. I det andra avsnittet porträtteras hjältens vedersakare - kritikerna. De står där i komisk kontrast till hjälten, petiga och trångsynta. Att hjältens hjälpreda är hans hustru står helt klart. De flirtar, leker, fjäskar, kelar och blir ilskna- och den tredje delen slutar med en intensiv kärleksduett. Hjältens slagfält är sannerligen en grandios krigsmusik. Kritikernas teman står i effektiv kontrapunkt till hans eget tema, och han får moraliskt stöd av sin älskades tema. Slutligen står han som segrare, och det han värderar i livet är arbetet för freden - det vill säga hans egna kompositioner. Ett fredstema vävs samman med fragment ur hans andra redan nämnda hjältedikter, samt ur två verk som hänger ihop med Pauline: operan Guntram och sången Traum im Zwielicht. Ein Heldenleben är en lång symfonisk dikt i sex sammanhängande delar för mastodontorkester, och den slutar med att hjälten drar sig tillbaka och fullbordar sitt värv. Det måste sägas att stycket trots det självgoda innehållet även rymmer en del självkritiska detaljer. Här finns ingen pompös hjälteapoteos på slutet. Tvärtom slutar det hela med resignation, som en föraning om Vier letzte Lieder. Det är också rörande att de teman som representerar honom själv inte är några segermarscher utan lyriska melodier som snarare förordar bekvämlighet och lugn som de högsta dygderna. En trygg borgerlig medelklassattityd med andra ord. Partituret är daterat Berlin-Charlottenburg 27 december 1898, och uruppförandet med tonsättaren själv som dirigent ägde rum den 3 mars året därpå. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 4 E-MOLL OP 98 Allegro non troppo Andante moderato Allegro giocoso Allegro energico e passionato (Tema con variazioni) Brahms ägnade gärna somrarna åt att komponera och åren 1884 och 1885 vistades han i den lilla alpstaden Mürzzuschlag söder om Wien där han under de varma månaderna komponerade sin sista symfoni, den fjärde. Så småningom dirigerade han själv uruppförandet av verket. Detta ägde rum i Meiningen den 25 oktober 1885, men blev ingen omedelbar framgång, trots att Brahms även denna gång komponerat melodiskt träffsäker och eftertänksamt orkestrerad musik. Det som gjorde det hela lite tveksamt var att musiken inte alls var särdeles lättköpt. Publiken fann alltför mycket vemod och man talade om höstmusik. Liknelsen är i själva verket inte alls så tokig, om man också tänker på att hösten inte bara är mörk, utan även har starka färger. Det har sagts att Brahms vid denna tid ingående studerade den antike grekiske tragöden Sofokles drama Oidipus, och möjligen har några av stämningarna därifrån smugit sig in i musiken. I dag har Brahms fjärde symfoni hög status. Den betraktas som krönet på ett väldigt symfoniskt skapande, och som en mästares testamente. Det är en djup, mild och lätt resignerad musik med sällsynt väl balanserad form och karaktär. Och särskilt har man beundrat finalen med dess i blåsarna presenterade åttataktiga passacagliatema i strängt genomförda och konstfulla variationer. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 9 D-DUR Andante comodo Im Tempo eines gemächlichen Ländlers (etwas täppisch und sehr derb) Rondo-Burleske: Allegro assai. Sehr trotzig Adagio. Sehr langsam und noch zurückhaltend Mahler var vidskeplig. Han visste att såväl Beethoven som Bruckner, Schubert och Dvorák hade avlidit efter att de skrivit sina nionde symfonier och för att undkomma samma öde gav han symfonin Das Lied von der Erde, skriven direkt efter åttonde symfonin, inget nummer. Han överlevde och vågade med tillförsikt skriva sin nionde symfoni. Den blev hans sista fullbordade! Han visste att han led av en medfödd och obotlig hjärtsjukdom och han var rädd för döden - och visst blev den nionde symfonin ett personligt rekviem. Å andra sidan menade han att Beethoven bara skrivit en nionde symfoni, men att var och en av hans egna symfonier var en nionde. Mahler komponerade symfonin 1909-1910 och den blev hans sista fullbordade verk. Det var också den enda av hans symfonier som uruppfördes i Wien - den 26 juni 1912 med Bruno Walter som dirigent. Då var Mahler redan död. Das Lied von der Erde, nionde symfonin och det fullbordade adagiot ur den påbörjade tionde symfonin fick tonsättaren aldrig höra på konsert. Mahler är en himlastormande romantiker - men han är också den som mest profetiskt blickat in i framtiden. Ingen av de fyra satserna i den nionde symfonin kan sägas följa de klassiska formerna. Här är det inte längre fråga om ett cykliskt verk som binds ihop av tonartsrelationer, och satsernas ordningsföljd tycks helt bakvänd. Den börjar och slutar med långsamma satser: den första är vemodsfylld och skildrar inte bara individens, utan hela naturens dödssång - den sista satsen faller sönder i intet och slutar i en cantilena som inte längre har några bindningar till det jordiska. Ett citat från en Kindertotenlied i det resignerade slutet kan betyda att han tänkte på sin egen döda dotter, på sina döda systrar och bröder. Mellan dessa yttersatser kommer ett makligt scherzo, uppbyggt som ett slags collage över en grotesk Ländler, och en ohämmad, vilt marschliknande rondo-burlesk "tillägnad mina bröder i Apollo". Han använder sig av en normal orkester med några tillagda blåsare och skapar en mästerlig symfonisk form med obruten tematisk variation där ett tema ger upphov till nästa. Ofta återkommer en figur ur Beethovens Les Adieux-sonat, också den en avskedssymbol. I detta verk återfinns en del av kärvheten från symfonierna nr 5-7, men också kammarmusikkänslan från Das Lied von der Erde. Mahler var en av de stora excentriker som inte passar in i traditionella mönster. Hans vulkaniska urkraft sprängde alla ramar när han försökte återskapa de känslor han hade inom sig. Många har funnit nionde symfonin vara höjdpunkten i hela hans produktion - en kombination av subtil hantverksskicklighet, förandligad koncentration och förtvivlat uttrycksbehov. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 15 A-DUR OP 141 Allegretto Adagio. Largo. Adagio Allegretto Adagio. Allegretto. Adagio. Allegretto Sjostakovitjs sista symfoni är ett av hans sällsynta orkesterverk från de sista åren. Den uruppfördes av sonen Maxim Sjostakovitj i januari 1972 och är ett i många avseenden unikt verk. Det var då nästan 50 år sedan han påbörjade sin första, geniala symfoni. Men på många sätt står de båda symfonierna nära varandra: den virtuosa orkesterbehandlingen, flykten, idéernas djärvhet, de oväntade associationerna med anspelningar på egna och andras verk. Mest överraskande är väl det tydliga citatet ur Rossinis Wilhelm Tell-uvertyr som dyker upp i första satsen. Där finns för övrigt också en tolvtonsserie - ja, den återkommer i alla satserna. Den andra satsen är en sorgmarschliknande klagosång som kontrasterar mot scherzot. Den övervägande långsamma finalen bjuder på flera kända citat, bland annat dödsmotivet ur andra akten ur Wagners Valkyrian. I pukorna hör man rytmer från hans egen Leningradsymfoni. Tonsättaren har fällt följande uttalande: "Det är stor skam att komponisterna tycks förbigå Tjechov. Ett av mina verk grundar sig på motiv av Tjechov, den femtonde symfonin. Den är inte en förstudie till Den svarta munken, utan variationer på ett tema. Mycket i den femtonde har relation till Den svarta munken, även om den är ett fullständigt självständigt stycke." Den svarta munken är en novell av Tjechov som Sjostakovitj hade långt gångna planer att skriva en opera över - till slut resulterade planerna istället till denna symfoni. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.