Stäng
Meny

Arkiv

12 konserter

2020-03-06 18:00 Stora salen

Program


ANTONIO CARLOS GOMES (1836-1896) UVERYR TILL IL GUARANY I dag betraktas väl Heitor Villa-Lobos som den ende tonsättaren från Brasilien som är någorlunda känd. Men mot slutet av 1800-talet var Antonio Carlos Gomes en högt skattad mästare. Naturligtvis mest i sitt hemland och för sin nationalromantiska femte opera Il Guarany (Garantin), som i sin omtumlande handling bland annat förbereder ett bestialiskt uppkok av hjälten Pery, en ädel vilde, som kannibalerna ur en fientlig indianstam planerar att äta upp - och guvernörens stiliga palats sprängs i slutscenen i småbitar med guvernören och de elaka spanjorerna kvar bland resterna. Men naturligtvis finns här också en ömsint och gastkramande kärlekshistoria, vars kontrahenter har släktskap i de fientliga lägren. Allt utspelas på 1500-talet. Av den brasilianske kejsaren Pedro II erhöll Carlos Gomes ett stipendium som möjliggjorde studier vid konservatoriet i Milano och det var där han skrev denna opera, med ett italienskt libretto, och uruppförandet ägde rum på La Scala i mars 1870 med så stor framgång att den inom kort även sattes upp på andra håll. Verdi såg operan ett par år senare och utropade att Carlos Gomes var ett sant musikaliskt geni! Att hans namn försvunnit beror till största delen på att han i huvudsak skrev stora operor och oratorier, det största flertalet på portugisiska. Uvertyren till Il Guarany kan sägas vara av potpurrimodell. Flera av de melodier som används återkommer längre fram i operan. Den högtidliga inledningen skildrar indianstammens åkallan av solen. Därpå hör man en scen mellan hjälten och hjältinnan. Den breda, uttrycksfulla melodi som sedan följer utgör bakgrunden till spanjorernas ränksmideri. Vi får även höra en kärleksduett innan uvertyren avrundas med en förkortad version av den inledande solhymnen. Gomes har fyllt sin opera med brasiliansk folkmusik, men också med för tiden typisk italiensk operamusik. Operan har i stort sett fallit i glömska, men spelades in på CD 1959 (ny upplaga 2015) och 1996 satte självaste Werner Herzog upp den på nytt i Bonn med bland andra Placido Domingo. STIG JACOBSSON


FLORENCE PRICE (1887-1953) SYMFONI NR 1 E-MOLL Allegro ma non troppo Largo, maestoso Juba Dance Finale 40 min Sedan flera år dammsuger såväl konserthus som skivbolag arkiven på orkestermusik av kvinnliga tonsättare, och det råder inget tvivel om att man hittat åtskilliga mer eller mindre bortglömda mästerverk. En av de mest spännande och imponerande är Florence Beatrice Price - inte minst därför att hon är den första färgade kvinnan som fått sin musik spelad av en betydande amerikansk orkester - det gäller just den nu aktuella Symfoni nr 1. Hon hörde till de miljoner afroamerikaner som flyttade från sydstaterna för en drägligare tillvaro längre norrut. Tidigt gav hon bevis på musikalisk begåvning och fick sin första musikaliska utbildning av mamman. Men därefter fanns ingen lärare att hitta i Little Rock som åtog sig att undervisa en svart flicka. Hon skrevs därför in i New England Conservatory i Boston där hon tog examen 1903 och sedan fortsatte studera för dess direktör, George Chadwick. Efter att färdigutbildad ha återvänt till Little Rock och gift sig flyttade hon 1927 vidare till Chicago efter många omtumlande rasupplopp. Hon hade drivit en egen pianoskola och vann flera priser i tävlingar för färgade musiker. Detta gav henne ett betydande anseende och hon stöddes av musikpersonligheter som den välbekanta sångerskan Marian Anderson, med vilken hon ofta samarbetade. Hon komponerade sannolikt fyra symfonier, men den andra har aldrig spelats eller ens hittats. Den första symfonin tilldelades första pris ($500) i en nationell tävling och uruppfördes i Chicago under stadens Century of Progress International Exhibition i juni 1933. Under den här tiden undervisade Antonín Dvo?ák i komposition vid konservatoriet i New York och han pläderade för att amerikanska tonsättare borde ta till vara såväl ursprungsbefolkningens som den färgade befolkningens musikaliska traditioner. Detta passade Price utmärkt och hon använde sig såväl av spirituals som folkliga danser, men hon citerade aldrig utan gjorde bara ganska tydliga anspelningar. Symfonin är klassiskt upplagd med de traditionella fyra satserna. Först ett brett allegro i sonatform, därpå ett largo med ett koralaktigt tema som mestadels spelas av en väl sammanhållen kör av bleckblåsinstrument. Som scherzo har hon lagt en mer lättsam "juba", en sorts dans med ursprung från slavplantagen, då framförd med fotstamp och slag på bröstet. Finalen sveper förbi med stor energi. STIG JACOBSSON


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


2019-05-31 18:00 Stora salen

2019-04-05 18:00 Stora salen

2018-03-28 18:00 Stora salen

2018-03-16 18:00 Stora salen

Program


FRANZ LISZT (1811-1886) LES PRÉLUDES Franz Liszt var en av 1800-talets stora musikaliska förnyare. Som interpret och tonsättare utvecklade han pianots klangliga och speltekniska potential, och på sina otaliga konsertturnéer gjorde han sensation både genom sitt spel och sin personliga framtoning. Samtidigt var han en katolsk intellektuell, som redan i unga år formulerade egna tankar om bland annat kyrkomusikreform och konstnärens plats i samhället. Hans produktion uppvisar en hisnande spännvidd, från ungdomens publikfriande pianistiska glansnummer, via de mogna orkesterverken fram till de sena årens asketiska uttrycksknapphet och kyrkomusikaliska fokus. I slutet av 1840-talet hade Liszt tröttnat på det ständiga turnerandet och accepterade ett erbjudande att slå sig ner i den tyska staden Weimar. Här kom han att inrikta sig på komposition, framför allt av orkesterverk. Även på detta område blev han en nydanare. Det var under Weimaråren som han lanserade den nya genren "symfonisk dikt" som beteckning för ett ensatsigt orkesterstycke med någon form av utommusikalisk inspiration eller innehåll. Syftet var inte att avbilda yttre händelser - som t ex hos Berlioz - utan att gestalta stämningar och tankar. Detta sätt att komponera fick stort inflytande på senare generationer tonsättare; man kan tänka på namn som Richard Strauss och Jean Sibelius. Av de tolv symfoniska dikter som tillkom i Weimar är Les Préludes den i dag mest kända och den enda som kan sägas tillhöra orkestrarnas standardrepertoar. Titeln har ingenting med den musikaliska genrebeteckningen "preludium" att göra utan går tillbaka på en dikt från 1823 av den franska romantiska poesins största namn, Alphonse de Lamartine. I partituret till Liszts komposition finns ett förord vars huvudtankar är att jordelivet är en serie förspel (preludier) till evigheten och att människan för att läka sina kärlekssår söker sig till det lantliga livets frid men inte stannar där utan hörsammar trumpetens signal till strid, i avsikt att nå det fulla medvetandet om sig själv och komma i besittning av alla sina krafter. Förordet är inte hämtat från Lamartine utan är en förkortad version av en längre essä utifrån Lamartines dikt av Liszts partner, den polska prinsessan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein. Förloppet i Liszts verk kan uppfattas som en spegling av tankegångarna i förordet (snarare än i Lamartines ursprungliga diktverk). Samtidigt kan stycket ses som ett slags koncentrat av den traditionella symfonins fyr- eller femsatsighet: en långsam, trevande introduktion, där verkets kärnmotiv (c-h-e) presenteras, byggs upp mot ett kraftfullt, militäriskt avsnitt, i sin tur följt av en längre lyrisk sats byggd på två sjungande teman. Ett stormigt parti följs av en idyll, där det första sångtemat får sällskap av ett livligare motiv. Musiken växer fram till den triumfatoriska finalen, där de två sångtemana återkommer i förvandlad gestalt. Allra sist hör vi ånyo det stramt kraftfulla temat från "första satsen". SVERKER JULLANDER



25 min


NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON


2017-05-17 19:30 Stora salen

Program




CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson


25 min



Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


2017-04-29 15:00 Stora salen

2016-03-11 18:00 Stora salen

Program




25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


2015-03-21 15:00 Stora salen

2013-10-18 18:00 Stora salen

2013-02-09 15:00 Stora salen

2008-04-19 15:00 Stora salen

Program




20 min


ROBERT SCHUMANN (1810-56) SYMFONI NR 1 B-DUR OP 38 "VÅRSYMFONIN" Andante un poco maestoso. Allegro molto vivace Larghetto Scherzo: Molto vivace. Trio I: Molto più vivace. Trio II Allegro animato e grazioso Schumanns Symfoni nr 1 uruppfördes av 50 man starka Gewandhausorkestern i Leipzig ledd av Felix Mendelssohn den 31 mars 1841. Året innan hade Schumann gift sig med Clara Wieck som rått honom börja skriva för orkester och inte bara för röst eller piano. Med "Vårsymfonin" tänkte Schumann också på sin egen "kärleksvår" med henne. Stycket döptes efter dels Adolf Böttgers Vårdikt, dels Friedrich Rückerts Liebesfrühling. Dagböckerna talade dock om en "symfonisk eld", inspirerad av Schuberts C-dursymfoni, nr 9. Halva utbudet av hans symfoniska verk tillkom detta år, 1841. Skissen till Symfonin skrevs på fyra dar i januari, låt vara även nattetid, varpå han den följande månaden nagelfor varje not, innan han vågade visa resultatet för den drygt året äldre Mendelssohn. Uruppförandet blev en sensation. Publiken längst bak stod upp för att upptäcka hur klangen skapats. Själv bad dock Schumann förlaget ordna en ny uppspelning, då med dirigenten Ferdinand David som berättade för Mendelssohn om tonsättarens egenhet: "I går var han hos mig och när han moltigit i en timme förstod jag att han ville höra symfonin om igen inför publik." Det skedde den 13 augusti 1841. Som i Beethovens "Pastoralsymfoni" antydde Schumann då ett program, "Vårens ankomst - Afton; idyll - Glada lekar - Full vår", men beslöt därpå att lämna all tolkning till lyssnarna själva. I brev till tonsättarkollegan Louis Spohr kommenterade han dock året därpå sin avsikt: han hade alls inte velat skildra sin egen vårupplevelse. Full vinter rådde ännu då musiken skrevs, i stället fanns hela hoppet om en ny vår för varje människa och även för Schumann. Den känslan ville han förmedla i inledningens fanfar för horn och trumpeter innan våren själv kom på plats i ett fjärilsfladdrande flöjtsolo. ROLF HAGLUND


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!