Stäng
Meny

Arkiv

3 konserter

1968-01-25 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1966-03-17 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN



RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1965-04-09 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Sven Beckman Kontrabas





Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!