Stäng
Meny

Arkiv

8 konserter

2001-03-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN


2001-03-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN


1997-02-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




RICHARD STRAUSS (1864-1949) SINFONIA DOMESTICA Bewegt. Sehr lebhaft. Ruhig Scherzo: Munter Adagio Finale: Sehr lebhaft (Satserna spelas i en följd) Sinfonia domestica, "Hemsymfonin", blev klar nyårsafton 1903 som det nionde verket i den rad symfoniska dikter Strauss komponerat sedan 1886. "Hemsymfonin" skildrar ett dygn i familjen Strauss liv i en ytterst utstuderad komposition - över 40 teman lär förekomma, däribland besöken av sotaren och mjölkbudet. Det drygt 40 minuter långa stycket är ensatsigt men med fyra klart urskiljbara delar. Symfonins tre huvudpersoner porträtteras i första delen: Mannen (bewegt), kvinnan (sehr lebhaft) och barnet (ruhig). Mannen skildras med ett inledande "makligt" cellotema följt av ett "drömskt" oboetema, en kort glimt "vresighet" i klarinetterna och ett "eldigt" violintema. Hustrun beskrivs i två avsnitt, det första vitalt och livsnära men också kapriciöst och lynnigt, det andra "känslofullt". Sedan dessa olika teman för en stund vävts samman introduceras barnet (oboe d'amore) med ett kraftigt anslag. Medan andrafiolerna tremolerar på ett mollackord växer barntemat fram först i moll och sedan via egenartat beslöjade ackord med full uttryckskraft i dur - förlossningen hade varit livshotande för både mor och barn. Inledningen avslutas med en anekdot i toner: släkten är på besök, konversationen flödar och barnet beskådas. Den kvinnliga delen av släkten utbrister "pappa upp i dagen" (sordinerade trumpeter medan fortissimot går över i diminuendo) varefter herrarna svarar "mamma upp i dagen". Båda replikerna är inskrivna i partituret! Scherzot inleds av barntemat med inflätade fragment av mans- och kvinnomusiken: föräldrarna betraktar sitt lekande barn. Efterhand blir pojken trött och läggs efter vissa protester i säng. Två klarinetter intonerar en vaggvisa, barnet somnar och klockan slår sju. Adagiots inledning domineras av mannens musik: han tar sig tid till "skapande och begrundande". Plötsligt för violinerna in kvinnomusiken i appassionato, mannen svarar på signalen och snart omslingras mans- och kvinnoteman i en märkligt frigjord och åskådlig kärleksscen. I "drömmar och sorger" figurerar återigen barnet. Så börjar en ny dag, klockan slår sju, och barnet gråter hjärtskärande. Finalen börjar med ett morgongräl åskådliggjort i en dubbelfuga. Fagotterna intonerar mannens irritation varefter violinerna skildrar hustruns replik. Efter en kulmination har barnet slutat gråta och leker medan modern pysslar om honom. En folkvisa illustrerar försoningen mellan makarna som bekräftas i avslutningsdelen, "ett gott beslut", där alla teman på nytt sammanflätas och låter stycket klinga ut i glädje och livslust. Sinfonia domestica uruppfördes i Carnegie Hall i New York den 21 mars 1904 med en till 108 musiker förstärkt orkester. ROLF HAGLUND


1997-02-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




RICHARD STRAUSS (1864-1949) SINFONIA DOMESTICA Bewegt. Sehr lebhaft. Ruhig Scherzo: Munter Adagio Finale: Sehr lebhaft (Satserna spelas i en följd) Sinfonia domestica, "Hemsymfonin", blev klar nyårsafton 1903 som det nionde verket i den rad symfoniska dikter Strauss komponerat sedan 1886. "Hemsymfonin" skildrar ett dygn i familjen Strauss liv i en ytterst utstuderad komposition - över 40 teman lär förekomma, däribland besöken av sotaren och mjölkbudet. Det drygt 40 minuter långa stycket är ensatsigt men med fyra klart urskiljbara delar. Symfonins tre huvudpersoner porträtteras i första delen: Mannen (bewegt), kvinnan (sehr lebhaft) och barnet (ruhig). Mannen skildras med ett inledande "makligt" cellotema följt av ett "drömskt" oboetema, en kort glimt "vresighet" i klarinetterna och ett "eldigt" violintema. Hustrun beskrivs i två avsnitt, det första vitalt och livsnära men också kapriciöst och lynnigt, det andra "känslofullt". Sedan dessa olika teman för en stund vävts samman introduceras barnet (oboe d'amore) med ett kraftigt anslag. Medan andrafiolerna tremolerar på ett mollackord växer barntemat fram först i moll och sedan via egenartat beslöjade ackord med full uttryckskraft i dur - förlossningen hade varit livshotande för både mor och barn. Inledningen avslutas med en anekdot i toner: släkten är på besök, konversationen flödar och barnet beskådas. Den kvinnliga delen av släkten utbrister "pappa upp i dagen" (sordinerade trumpeter medan fortissimot går över i diminuendo) varefter herrarna svarar "mamma upp i dagen". Båda replikerna är inskrivna i partituret! Scherzot inleds av barntemat med inflätade fragment av mans- och kvinnomusiken: föräldrarna betraktar sitt lekande barn. Efterhand blir pojken trött och läggs efter vissa protester i säng. Två klarinetter intonerar en vaggvisa, barnet somnar och klockan slår sju. Adagiots inledning domineras av mannens musik: han tar sig tid till "skapande och begrundande". Plötsligt för violinerna in kvinnomusiken i appassionato, mannen svarar på signalen och snart omslingras mans- och kvinnoteman i en märkligt frigjord och åskådlig kärleksscen. I "drömmar och sorger" figurerar återigen barnet. Så börjar en ny dag, klockan slår sju, och barnet gråter hjärtskärande. Finalen börjar med ett morgongräl åskådliggjort i en dubbelfuga. Fagotterna intonerar mannens irritation varefter violinerna skildrar hustruns replik. Efter en kulmination har barnet slutat gråta och leker medan modern pysslar om honom. En folkvisa illustrerar försoningen mellan makarna som bekräftas i avslutningsdelen, "ett gott beslut", där alla teman på nytt sammanflätas och låter stycket klinga ut i glädje och livslust. Sinfonia domestica uruppfördes i Carnegie Hall i New York den 21 mars 1904 med en till 108 musiker förstärkt orkester. ROLF HAGLUND


1990-09-23 00:00 Bryssel, Palais des Beaux Arts

Göteborgs Symfoniker

1990-09-21 00:00 Gent, S:t Bavokatedralen

Göteborgs Symfoniker

1990-01-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



1990-01-25 00:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!