Stäng
Meny

Arkiv

11 konserter

1949-11-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER



1936-12-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1933-03-17 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

Program


GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER





1931-04-10 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1923-06-01 00:00

Göteborgs Symfoniker

1923-04-28 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1923-04-26 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-04-28 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-04-27 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1918-04-27 00:00

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) REQUIEM D-MOLL K 626 Introitus Sequence Offertorium Sanctus Agnus dei Communion Hösten 1791. 6/9: premiär i Prag på kröningsoperan Titus mildhet. Mitten av september far Mozart hem till Wien. 30/9 leder han premiären på Trollflöjten. Oktober-november komponerar han klarinettkonserten och sitt sista frimurarstycke. Mitt uppe i all röran mår han allt sämre men måste ju ta itu med detta mystiskt beställda rekviem. Han börjar skriva de fyra sångstämmorna mitt på partitursidorna och orkesterbasen längst ner. Utöver detta bara en och annan antydan om orkesterns motiv runt omkring. Det vill säga första satsen fyller han i nästan fullständigt. När han kommer till Lacrymosa bryter han av någon anledning efter åtta takter och fortsätter till Offer-toriet. Där tar det slut, före Sanctus och Agnus Dei. Det finns i autograf en ofullbordad dubbelfuga: Amen, byggd över några toner från rekviets första sats. Den kan möjligen ha något att göra med detta språng ut ur Lacrymosa. 20 november blir Mozart sängliggande. Han rådgör om arbetet med eleven och hjälpredan Süssmaier - oklart hur detaljerat. Mozart dör natten till den femte december. Det blir en enkel ceremoni i Stefans-kyrkan nästa dag. Sedan förs Mozarts kista till den avlägsna kyrkogården och en omarkerad grav. Så brukade det gå till de här åren. Arma Constance - med nytt barn - får hjälp från många håll. Redan den 10 december lyckas man få till en minnesmässa i Mikaelikyrkan. Den kunde tydligen använda de två första satserna ur det ofullbordade verket. Det måste ha krävt snabbutskrifter för fyra kvalificerade sångare. Vad mera? Måste resten överlåtas på en driven organist? Süssmaier åtar sig att fullborda rekviet, han härmar Mozarts piktur. Constance låter göra en egen avskrift av hans version, som hon senare förstår att utnyttja till fullo: det första framförandet blir ingalunda ute hos den hemlige beställaren, en greve Wallsegg, (han som brukade skriva av musik han köpt och sedan göra gällande att den var hans egen.) Constance levde 50 år till. Hon berättade gärna om salig maken. Något litet av detta har vidarebefordrats till eftervärlden - plus ett förfalskat, synnerligen "försvunnet" brev, tillverkat många år efter hans död. I dessa källor kan man bland annat läsa om Mozarts förgiftningsskräck och hans känsla av att skriva på sitt eget rekviem. Rätt mänskligt med en smula vidskepelse med tanke på omständigheterna, kan jag tycka… En utmärkt hjälpare fann Constance i den danske diplomaten Nissen som var en riktig skrivkarl. Det behöver hon sannerligen i förhandlingarna med olika förlag. Det låg ju fullt med otryckta noter i våningen. Vännen Abbé Stadler ordnade upp dem åt henne. År 1800 ville Breitkopf & Härtel ge ut rekviet. Süssmaier skrev och sade som det var. De struntade i honom förstås. Constance var kanske heller inte så angelägen om att sanningen skulle komma ut. Förvirringen kring vem som skrivit vad, och varför, och på vilket papper, kom att vara nästan ett halvsekel. På senare år har somliga velat förbättra Süssmaiers arbete. Nya lösningar kommer då och då. Det tycks aldrig vilja bli någon "evig vila" kring detta rekviem… INGEMAR VON HEIJNE


1918-04-26 00:00

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) REQUIEM D-MOLL K 626 Introitus Sequence Offertorium Sanctus Agnus dei Communion Hösten 1791. 6/9: premiär i Prag på kröningsoperan Titus mildhet. Mitten av september far Mozart hem till Wien. 30/9 leder han premiären på Trollflöjten. Oktober-november komponerar han klarinettkonserten och sitt sista frimurarstycke. Mitt uppe i all röran mår han allt sämre men måste ju ta itu med detta mystiskt beställda rekviem. Han börjar skriva de fyra sångstämmorna mitt på partitursidorna och orkesterbasen längst ner. Utöver detta bara en och annan antydan om orkesterns motiv runt omkring. Det vill säga första satsen fyller han i nästan fullständigt. När han kommer till Lacrymosa bryter han av någon anledning efter åtta takter och fortsätter till Offer-toriet. Där tar det slut, före Sanctus och Agnus Dei. Det finns i autograf en ofullbordad dubbelfuga: Amen, byggd över några toner från rekviets första sats. Den kan möjligen ha något att göra med detta språng ut ur Lacrymosa. 20 november blir Mozart sängliggande. Han rådgör om arbetet med eleven och hjälpredan Süssmaier - oklart hur detaljerat. Mozart dör natten till den femte december. Det blir en enkel ceremoni i Stefans-kyrkan nästa dag. Sedan förs Mozarts kista till den avlägsna kyrkogården och en omarkerad grav. Så brukade det gå till de här åren. Arma Constance - med nytt barn - får hjälp från många håll. Redan den 10 december lyckas man få till en minnesmässa i Mikaelikyrkan. Den kunde tydligen använda de två första satserna ur det ofullbordade verket. Det måste ha krävt snabbutskrifter för fyra kvalificerade sångare. Vad mera? Måste resten överlåtas på en driven organist? Süssmaier åtar sig att fullborda rekviet, han härmar Mozarts piktur. Constance låter göra en egen avskrift av hans version, som hon senare förstår att utnyttja till fullo: det första framförandet blir ingalunda ute hos den hemlige beställaren, en greve Wallsegg, (han som brukade skriva av musik han köpt och sedan göra gällande att den var hans egen.) Constance levde 50 år till. Hon berättade gärna om salig maken. Något litet av detta har vidarebefordrats till eftervärlden - plus ett förfalskat, synnerligen "försvunnet" brev, tillverkat många år efter hans död. I dessa källor kan man bland annat läsa om Mozarts förgiftningsskräck och hans känsla av att skriva på sitt eget rekviem. Rätt mänskligt med en smula vidskepelse med tanke på omständigheterna, kan jag tycka… En utmärkt hjälpare fann Constance i den danske diplomaten Nissen som var en riktig skrivkarl. Det behöver hon sannerligen i förhandlingarna med olika förlag. Det låg ju fullt med otryckta noter i våningen. Vännen Abbé Stadler ordnade upp dem åt henne. År 1800 ville Breitkopf & Härtel ge ut rekviet. Süssmaier skrev och sade som det var. De struntade i honom förstås. Constance var kanske heller inte så angelägen om att sanningen skulle komma ut. Förvirringen kring vem som skrivit vad, och varför, och på vilket papper, kom att vara nästan ett halvsekel. På senare år har somliga velat förbättra Süssmaiers arbete. Nya lösningar kommer då och då. Det tycks aldrig vilja bli någon "evig vila" kring detta rekviem… INGEMAR VON HEIJNE


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!