Stäng
Meny

Arkiv

32 konserter

1984-09-11 19:30 Röhsska museet

1981-03-23 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande





1975-11-06 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN




1975-05-13 20:00 Stora salen

1975-01-21 20:00 Stenhammarsalen

1974-11-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1974-08-29 20:00 Götaplatsfoajén

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1974-05-21 20:00 Götaplatsfoajén

1974-03-19 20:00 Stora salen

1972-10-31 20:00 Stenhammarsalen

1972-02-13 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1971-12-07 20:00 Stenhammarsalen

1971-04-06 20:00 Stenhammarsalen

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



1971-01-21 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1969-11-11 20:00 Stora salen

1969-09-23 20:00 Stenhammarsalen

1969-02-18 20:00 Stenhammarsalen

1968-03-25 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


1967-04-04 20:00 Stenhammarsalen

1966-02-25 19:30 Lidköping, Högre allmänna läroverkets aula

Göteborgs Symfoniker

Program





JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON


1965-10-24 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1964-11-27 19:30 Eslöv, Medborgarhusets teater

Göteborgs Symfoniker

1964-11-02 20:00 Vänersborg, Läroverket

Göteborgs Symfoniker

1964-02-09 19:00 Stora salen

1963-10-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1962-02-08 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1961-09-28 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1961-01-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1960-02-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1958-08-08 20:15 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!