Stäng
Meny

Arkiv

49 konserter

1991-12-07 15:00 Stenhammarsalen

1991-11-16 16:00 Stora salen

1990-12-08 15:00 Stenhammarsalen

1990-12-08 13:00 Stenhammarsalen

1988-01-19 18:00 Stora salen

1987-01-07 19:30 Stenhammarsalen

1985-12-17 19:30 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1985-02-12 19:30 Stenhammarsalen

1983-06-15 19:30 Götaplatsfoajén

1982-11-02 19:30 Stenhammarsalen

1982-05-25 19:30 Götaplatsfoajén

1981-10-20 19:30 Stora salen

1981-06-04 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-05-26 19:30 Götaplatsfoajén

1981-02-07 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON


1981-01-23 12:10 Stora salen

1980-10-21 19:30 Stenhammarsalen

Program



CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON




1980-06-08 19:30 Götaplatsfoajén

1980-03-04 19:30 Stenhammarsalen

1980-02-16 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON


1980-01-29 19:30 Stenhammarsalen

1979-02-07 19:30 Stenhammarsalen

1978-12-16 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1978-08-27 19:30 Götaplatsfoajén

1978-06-13 19:30 Götaplatsfoajén

1978-03-14 19:30 Götaplatsfoajén

1977-12-06 19:30 Stenhammarsalen

1977-10-23 15:00 Göteborgs (Gustavi) domkyrka

Göteborgs Symfoniker

1977-08-30 20:00 Götaplatsfoajén

1977-05-02 00:00 Götaplatsfoajén

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!