Stäng
Meny

Arkiv

81 konserter

2008-05-18 18:00 Stora salen

2008-04-13 18:00 Stenhammarsalen

Program






20 min




JOHN CAGE (1912-1992) KONSERT FÖR PREPARERAT PIANO OCH ENSEMBLE (1957-1958) Det preparerade pianot och John Cage är för evigt inskrivet i musikhistorien. Kvällens pianokonsert är på många vis dess kröning eller slutpunkten på Cages tidiga musikgärning. Ett verk med oändlig palett av möjliga klanger. Det saknas ett traditionellt partitur, musikerna börjar där de så önskar och när de så önskar. Cage anmärkte : "det enda jag förhöll mig konsekvent till var att undvika att vara konsekvent". Det är en kamp mellan struktur och frihet, mellan improvisation och regler. Pianot, som solist, bibehåller en nästan romantisk roll genom sin expressivitet, men dess sonoritet befinner sig lika mycket vid tangenterna som inuti pianokroppen. ESAIAS JÄRNEGARD


Medverkande


Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.



Urban Claesson Klarinett
















2008-04-10 21:30 Stora salen

Program










20 min




JOHN CAGE (1912-1992) KONSERT FÖR PREPARERAT PIANO OCH ENSEMBLE (1957-1958) Det preparerade pianot och John Cage är för evigt inskrivet i musikhistorien. Kvällens pianokonsert är på många vis dess kröning eller slutpunkten på Cages tidiga musikgärning. Ett verk med oändlig palett av möjliga klanger. Det saknas ett traditionellt partitur, musikerna börjar där de så önskar och när de så önskar. Cage anmärkte : "det enda jag förhöll mig konsekvent till var att undvika att vara konsekvent". Det är en kamp mellan struktur och frihet, mellan improvisation och regler. Pianot, som solist, bibehåller en nästan romantisk roll genom sin expressivitet, men dess sonoritet befinner sig lika mycket vid tangenterna som inuti pianokroppen. ESAIAS JÄRNEGARD


Medverkande


Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.



Urban Claesson Klarinett










Per Sjögren Slagverk







2008-04-09 21:30 Stora salen

Program










20 min




JOHN CAGE (1912-1992) KONSERT FÖR PREPARERAT PIANO OCH ENSEMBLE (1957-1958) Det preparerade pianot och John Cage är för evigt inskrivet i musikhistorien. Kvällens pianokonsert är på många vis dess kröning eller slutpunkten på Cages tidiga musikgärning. Ett verk med oändlig palett av möjliga klanger. Det saknas ett traditionellt partitur, musikerna börjar där de så önskar och när de så önskar. Cage anmärkte : "det enda jag förhöll mig konsekvent till var att undvika att vara konsekvent". Det är en kamp mellan struktur och frihet, mellan improvisation och regler. Pianot, som solist, bibehåller en nästan romantisk roll genom sin expressivitet, men dess sonoritet befinner sig lika mycket vid tangenterna som inuti pianokroppen. ESAIAS JÄRNEGARD


Medverkande


Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.



Urban Claesson Klarinett










Per Sjögren Slagverk







2007-06-10 14:00 Slottsskogen

Göteborgs Symfoniker

2007-05-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-05-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-01-13 15:00 Stenhammarsalen

Medverkande


Mirja Turestedt Berättare






2007-01-13 13:00 Stenhammarsalen

Medverkande


Mirja Turestedt Berättare






2007-01-13 11:00 Stenhammarsalen

Medverkande


Mirja Turestedt Berättare






2006-10-27 11:00 Stenhammarsalen

2006-10-27 09:30 Stenhammarsalen

2006-10-26 11:00 Stenhammarsalen

2006-10-26 09:30 Stenhammarsalen

2006-10-25 11:00 Stenhammarsalen

2006-10-25 09:30 Stenhammarsalen

2006-10-24 11:00 Stenhammarsalen

2006-10-24 09:30 Stenhammarsalen

2006-10-23 11:00 Stenhammarsalen

2006-10-23 09:00 Stenhammarsalen

2006-02-04 11:00 Götaplatsfoajén

2006-01-14 15:00 Stenhammarsalen

2006-01-14 13:00 Stenhammarsalen

2006-01-14 11:00 Stenhammarsalen

2005-10-22 11:00 Götaplatsfoajén

2005-09-17 11:00 Stenhammarsalen

2004-08-28 11:00 Götaplatsfoajén

2004-03-05 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2004-03-04 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2003-04-27 18:00 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!