Stäng
Meny

Arkiv

17 konserter

1987-03-21 15:00 Stora salen

1983-11-11 12:10 Stora salen

1982-01-22 12:10 Stora salen

1981-08-25 19:30 Stenhammarsalen

1981-03-22 19:30 Stenhammarsalen

1980-09-13 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-04-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-03-04 19:30 Stenhammarsalen

1979-12-04 19:30 Stora salen

1979-10-26 12:10 Stora salen

1979-04-23 20:00 Stora salen

Program


MAURICE RAVEL (1875-1937) INTRODUKTION OCH ALLEGRO FÖR SOLOHARPA, FLÖJT, KLARINETT OCH STRÅKKVARTETT Sébastien Erard hette den instrumentmakare i Paris som redan omkring 1810 uppfann dubbelpedalharpan, ett instrument som tack vare en pedal för varje ton i den diatoniska skalan möjliggjorde spel i alla tonarter. Efter hand konstruerade andra fabriker instrument som konkurrerade om uppmärksamheten, varför Erardfabriken beställde ett verk av Maurice Ravel. Avsikten var att detta verk skulle demonstrera Erardharpans stora förtjänster. Man kan tycka att det var en vågad beställning för Ravel hade inte mer än hunnit avsluta sina studier vid Pariskonservatoriet, och dessutom tre år i rad ratats som mottagare av det stora Rom-priset. Nu hade han dessutom helt andra saker att tänka på för ägaren av tidningen Le Matin hade bjudit honom och två konstnärer på en segeltur till Belgien, Holland och Tyskland - och det i samma veva som verkbeställningen dök upp. Åtta dagar och tre sömnlösa nätter ägnade han sin komposition innan han tvingades uppsöka sin skräddare (eller om det var hattmakaren) för att skaffa lämplig utrustning till segelfärden. Stressad och nervös lyckades han glömma skisserna till sitt nya verk hos skräddaren. Men till slut redde allt upp sig. När han kom hem till Paris fick han tillbaka skisserna och kunde fullborda detta friskt saltstänkta verk, som med elegans genomskådar harpans alla komplicerade hemligheter. I den korta kadensen används harpans alla pedaler i alla lägen. Introduktion och allegro för soloharpa och kammarensemble tillägnades Erard-företagets VD, Albert Blondel. Ravel gav sig i kast med arbetet med stor inspiration och med målsättningen att låta musiken utvecklas från långsamt till snabbt, att kombinera enkelt med komplicerat, elegant med vitalt. Dessutom är musiken genomsyrad av Ravels klangliga magi. Uruppförandet ägde rum i Paris den 22 februari 1907. STIG JACOBSSON










1979-03-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND



1979-02-23 12:10 Stenhammarsalen

1978-10-06 12:10 Stenhammarsalen

Medverkande




1978-06-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON


1977-10-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1965-02-14 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!