Stäng
Meny

Arkiv

16 konserter

2009-05-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD


20 min



1998-04-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1998-04-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1995-03-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD




1995-03-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD




1984-09-03 19:30 Sandefjord, Hjertnes

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


1984-09-02 19:30 Oslo, Konserthuset

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


1984-09-01 20:00 Århus, Musikhuset

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


1984-08-31 19:30 Smyrnakyrkan

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


1983-05-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1983-05-04 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-02-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON


VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD


1976-10-21 20:00 Stora salen

1972-11-02 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND


1968-02-09 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1965-07-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) FIDELIO, UVERTYR OP 72 Ludwig van Beethovens enda opera Leonore (som senare döptes om till Fidelio) uruppfördes i Wien 1805. Dessvärre vållade den honom en lång serie besvärligheter och besvikelser, "en martyrkrona" enligt egen utsago. Efter två genomgripande omarbetningar lyckades han 1814 äntligen få ordning på både dramaturgi och inscenering med framgångar som följd. Fidelio hade äntligen kommit på banan. Beethoven skrev inte mindre än fyra uvertyrer till operan. Den första Leonorauvertyren ansågs mindre lyckad och användes aldrig, vid premiären 1805 användes nr 2, och vid reprisen året därefter den "stora" nr 3. Fideliouvertyren planerades för uppsättningen 1814, antagligen för att öka intresset för nyinstuderingen. Olyckligtvis blev den inte färdig i tid, men skaffade sig i stället snart en plats som populär konsertöppning. Den går i E-dur - i motsats till de tre andra C-duruvertyrerna - och kan närmast karaktäriseras som en glad och festlig introduktion med "pastorala" inslag. Märkligt nog med tanke på operans allvarliga och dystra handling om makt och frihet, men i själva verket är ju kärleken berättelsens stora drivkraft. STEFAN NÄVERMYR



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!