Stäng
Meny

Arkiv

16 konserter

1985-03-01 19:30 Halmstads teater

Göteborgs Symfoniker

1985-02-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1982-02-09 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



1978-02-21 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



1970-10-24 15:00 Stora salen

Medverkande



1969-03-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1960-10-02 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


1957-01-20 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR



1956-04-22 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


1953-11-22 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1949-09-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1948-09-19 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1947-10-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 20 D-MOLL K 466 Allegro Romanza Rondo: Allegro assai 11 februari 1785. Mitt på dagen knackar Leopold Mozart på hos sonen i Wien. Snökaos. Det hade tagit fem dagar från München. Wolfgang bor smått lyxigt bakom Stefansdomen - i den våning som idag är Mozartmuseum. Han konserterar nästan varje kväll under fastetiden då teater- och operaverksamhet ligger nere. Då finns det både lokaler och framförallt publik. Misstrogna pappa blir helt häpen. Och stolt. Han skriver i ett brev till dottern Nannerl: "Din bror har en fin lägenhet som han betalar 480 floriner för… Herr Haydn sade till mig: er son är den störste komponist som jag känner till person och namn. Han har smak och därtill den allra bästa kompositionsteknik." Så sade Haydn vid en kvartettsoaré hemma hos Wolfgang och Constanze. Men redan första kvällen i Wien - efter fem dagars snöstrapatser alltså - går Leopold på den första av Wolfgangs sex abonnemangskonserter: "Där var en stor samling människor av rang. Var och en betalar för dessa sex konserter i fastan en souverain d'or, det vill säga tre dukater. Själv betalar han bara en halv souverain d'or per kväll för lokalen." "Konserten var makalös, orkestern förträfflig. Utöver symfonierna sjöng en sångerska från italienska teatern två arior. Sedan kom en ny, utomordentlig klaverkonsert av Wolfgang. En kopist höll på att skriva ut stämmor ännu när vi kom dit och din bror fick inte ens tid att spela igenom rondot med orkestern, eftersom han måste korrekturläsa kopiorna." Konserten var den stora i d-moll (K 466). Mozart förde in den i sin verklista under den 10 februari. Så gick det ofta till då. Pang på. När nu fadern ändå rapporterar, varför skriver han inte saker som vi skulle vilja veta: hur stor orkestern var, hur publiken reagerade och hur många "en stor samling" var? Inte då: dottern vet ju hur det går till på konserter och det är min själ viktigt med pengarna - även för fader och syster. Fast Leopold erkänner att han får glädjetårar i ögonen några kvällar senare då sonen spelar en annan klaverkonsert… Och K 466 var ju "vortrefflich". Inte "dramatisk" eller "demonisk" som däremot eftervärlden skrivit så ofta. D-mollkonserten var nästan den enda av alla konserterna som 1800-talet tog till sig. De andra blev omoderna rätt fort efter Wolfgangs död. Så småningom lite "barnsliga". Så kändes det tydligen. De kom inte tillbaka på bred front förrän efter andra världskriget. Då med besked. Så pass att man rentav brukar repetera innan man framför dem. INGEMAR VON HEIJNE




1945-11-04 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON



1939-11-26 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1936-03-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!