Stäng
Meny

Arkiv

25 konserter

2020-10-31 15:00

Medverkande


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.


Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).






Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.



Den svenske dirigenten Alexander Einarsson (f 1978) är utbildad i Malmö, Köpenhamn och Paris. Sedan 2010 arbetar han som kördirigent i S:t Petri kyrka i Malmö där han är konstnärlig ledare för S:t Petri Ungdomskör (SPUK) och kammarkören Petri Sångare. Sedan 2015 är han kormästare hos Göteborgs Symfoniker och arbetar där med Göteborgs Symfoniska Kör samt den professionella Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Alexander Einarsson har arbetat med körer som Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Uppsala Akademiska Kör och Malmö Kammarkör samt bland annat gästdirigerat Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Berlins symfoniker och Marinens Musikkår. Vid flera tillfällen har Alexander Einarsson medverkat med sina körer vid internationella tävlingar och vunnit Grand Prix i Ungern och Italien, liksom vunnit två guld i World Choir Games i Sydafrika 2018. Vid de internationella Grand Prix-tävlingarna i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris till minne av Arthur Oldham. Alexander Einarsson fick 2018 utmärkelsen Årets körledare och blev samma år nominerad som en av de 20 viktigaste musikprofilerna i Sverige av musiktidskriften Opus. Alexander Einarsson är en hängiven sökare efter repertoar utöver den gängse och har initierat ett flertal beställningar av ny musik för kör, inte sällan av kvinnliga kompositörer. En framträdande del av hans gärning är intresset för lyrik och det poetiska innehållet som gör att han alltid närmar sig musiken ur textens djup och perspektiv.


Simon Rivard Dirigent


Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.




Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.





Mirja Burlin Skådespelare


2020-09-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON


JAMES MACMILLAN (F 1959) LARGHETTO James MacMillan räknas sedan ett par decennier till de absolut ledande brittiska tonsättarna. Han härstammar från Skottland och har under hela sin karriär haft nära och täta kontakter med skotska musikinstitutioner. 1989 skrev han Tryst för kammarorkester, ett halvtimmeslångt verk som uruppfördes under Magnusfestivalen i Kirkwall på Orkneyöarna av Scottish Chamber Orchestra. Som hans främsta genombrottsverk kan nämnas slagverkskonserten Veni, Veni, Emmanuel, beställd och uruppförd av samma ensemble under ledning av Jukka-Pekka Saraste 1992, och med Evelyn Glennie som solist. Skotska dikter och berättelser dyker allt som oftast upp i hans musik, inte minst i verket The Confession of Isobel Gowdie om den påstådda häxan som brändes på bål. Starkt inflytande har också hans djupa katolska patos, som kommer fram i såväl vokalmusik som i orkesterverk. Han har bland mycket annat skrivit ett par mässor, Seven Last Words from the Cross, ett Te Deum och en rad motettliknande körverk. År 2009 komponerade han ett mycket uppskattat körverk, ett Miserere (Psaltaren 51) till samma text som Gregorio Allegris berömda verk som var Vatikanens exklusiva egendom och som inte fick framföras någon annanstans än i Sixtinska kapellet - ända tills den 14-årige Mozart hörde det, gick till hotellet och skrev ner det! Dirigenten Manfred Honeck var så förtjust i stycket att han bad tonsättaren göra en orkesterversion med anledning av att Honeck firade tioårsjubileum som ledare för Pittsburghs symfoniorkester. Uruppförandet ägde rum i oktober 2017. Musiken fick då titeln Larghetto, ett ca 12 minuter långt, laddat verk. Med hjälp av instrumenten kunde han ge musiken ytterligare dimensioner, men han behandlade orkestern som ingick instrumenten i en flerstämmig kör. Resultatet är magnifikt. STIG JACOBSSON


GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


FRANZ LEHÁR (1870-1948) GULD OCH SILVER, VALS OP 79 Franz Lehár var son till en ungersk hornist och bandledare och kom redan som tolvåring in som elev vid konservatoriet i Prag där han studerade violin och teori. Till att börja med blev han musiker i faderns militärband och som 20-åring tog han över ledningen - ungefär samtidigt som han började göra sig ett namn som tonsättare. Det skulle inte dröja länge förrän han började skriva framgångsrika operetter. Till slut hade det blivit 38! Runt sekelskiftet bosatte han sig i Wien där hans begåvning snabbt uppskattades. Detta var en tid då grandiosa baler anordnades av alla som hade råd. En av dessa var prinsessan Pauline Metternich, som anordnade en bal över temat Guld och silver. Lehár bidrog med den vals som inledde balen och gav temat för kvällen. Men publiken i Sophiensäle den 27 januari 1902 var så överväldigad av prakten att de helt glömde bort att lyssna. Taket var målat i silver med gyllene stjärnor. Här fanns guldpalmer med bladverk i silver. Den granna valsen gick därför ganska omärkt förbi, men det dröjde inte länge förrän den togs upp i andra sammanhang och då upptäckte man dess överväldigande kvaliteter. Man har berömt dess balans och känslomässiga kontraster, dess fågelkvitter i träblåset, de silvriga triangelslagen, den hotande stormen som snabbt ebbar ut… I dag räknas Guld och silver till tidens allra främsta valser, vilket inte säger lite! STIG JACOBSSON


Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


2019-10-19 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande



Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Den unga åländska sopranen Sofie Asplund sjöng 2018 sin första Zerbinetta i Ariadne på Naxos (Richard Strauss) på GöteborgsOperan, en roll för vilken hon mottog fantastiska recensioner och nominerades till Operapriset 2018 av tidningen Opera. I våras gjorde hon rollen som Constance i Karmelitsystrarna (Poulenc) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart) på Kungliga Operan i Stockholm. Hon har även gestaltat Anne Truelove i Stravinskys Rucklarens väg med Barbara Hannigan och Münchens filharmoniker samt på Europaturné med Ludwig-orkestern till Amsterdam, Paris. Hamburg, Dresden och Dortmund. I höst finns engagemang vid Den Norske Opera och GöteborgsOperan. Sofie Asplund har också gästat Kungliga Operan, Malmö Opera, Läckö slott, Drottningholmsteatern, Vadstenaakademin, Staatsoper Hamburg och Operan i Basel. Även klassiska musikalroller står på hennes repertoar: Maria i Bernsteins West Side Story och Christine Daaé i The Phantom of the Opera. Sofie Asplund framträder ofta i konsertsammanhang i verk som Brahms Ein deutsches Requiem samt Mozarts Requiem, c-mollmässa, Kröningsmässa och Exultate jubilate. Hon har även sjungit Bachs Magnificat, Johannespassion och Matteuspassion, Skapelsen av Haydn, Pergolesis och Poulencs Stabat Mater, Orffs Carmina Burana samt Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2019-10-18 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande



Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Den unga åländska sopranen Sofie Asplund sjöng 2018 sin första Zerbinetta i Ariadne på Naxos (Richard Strauss) på GöteborgsOperan, en roll för vilken hon mottog fantastiska recensioner och nominerades till Operapriset 2018 av tidningen Opera. I våras gjorde hon rollen som Constance i Karmelitsystrarna (Poulenc) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart) på Kungliga Operan i Stockholm. Hon har även gestaltat Anne Truelove i Stravinskys Rucklarens väg med Barbara Hannigan och Münchens filharmoniker samt på Europaturné med Ludwig-orkestern till Amsterdam, Paris. Hamburg, Dresden och Dortmund. I höst finns engagemang vid Den Norske Opera och GöteborgsOperan. Sofie Asplund har också gästat Kungliga Operan, Malmö Opera, Läckö slott, Drottningholmsteatern, Vadstenaakademin, Staatsoper Hamburg och Operan i Basel. Även klassiska musikalroller står på hennes repertoar: Maria i Bernsteins West Side Story och Christine Daaé i The Phantom of the Opera. Sofie Asplund framträder ofta i konsertsammanhang i verk som Brahms Ein deutsches Requiem samt Mozarts Requiem, c-mollmässa, Kröningsmässa och Exultate jubilate. Hon har även sjungit Bachs Magnificat, Johannespassion och Matteuspassion, Skapelsen av Haydn, Pergolesis och Poulencs Stabat Mater, Orffs Carmina Burana samt Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2018-11-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Medverkande





Maria Forsström Mezzosopran



Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).




2018-11-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Medverkande





Maria Forsström Mezzosopran



Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).




2018-09-23 18:00 Stenhammarsalen

Program



Medverkande


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2015-05-08 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


25 min



Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


2015-05-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


25 min



Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


2009-09-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Malena Ernman Mezzosopran


2009-09-04 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Malena Ernman Mezzosopran


Fredrik Belfrage Presentatör


2003-05-18 18:00 Stora salen

Medverkande


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2001-09-28 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SÅNGER UR DES KNABEN WUNDERHORN Revelge Rheinlegendchen Trost im Unglück Verlor'ne Mühe Der Schildwache Nachtlied Das irdische Leben Lied des Verfolgten im Turm Wer hat dies Liedlein erdacht? Des Antonius von Padua Fischpredigt Lob des hohen Verstandes Wo die schönen Trompeten blasen Der Tamboursg'sell Urlicht Till de starkaste inspirationskällorna för Mahlers tidiga verk hörde den tyska folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn, "Gossens förtrollade horn", som hade sammanställts under 1800-talets första decennium av diktarna Arnim och Brentano efter förlagor från 1500- till 1700-talen. Mahler hade kommit över boken och läst dikterna 1888. Redan fyra år tidigare hade han komponerat sina Lieder eines fahrenden Gesellen (En gesälls vandringssånger) till egna texter, och det är intressant att stilen och stämningarna i denna sångcykel knyter an till Wunderhorndikterna, trots att han alltså ännu inte kände till dessa. De första två samlingarna Wunderhornsånger skrevs för sång och piano, 1892-1896 följde två samlingar till orkester. Två sånger, Revelge och Der Tamboursg'sell skrevs så sent som 1899-1901. Första symfonin hade haft sitt uruppförande 1889 och under åren 1887-1894 arbetade Mahler på den stora Uppståndelsesymfonin, nr 2. Material ur ett par av gesällsångerna ingår i första symfonin och i andra symfonin använde Mahler en del idéer ur Wunderhornstonsättningarna (liksom i tredje och fjärde symfonierna). Des Antonius von Padua Fischpredigt förekommer i andra symfonins tredje sats och Urlicht i den fjärde. En intressant sak i sångerna är den ständigt växlande klangkaraktären. I flera av dem använder Mahler en betydligt mindre orkester än i sina symfonier och instrumenteringen är fantasifullt individuell för varje sång - var och en har sitt personliga sound - och Mahler behandlar varje instrument med sin unika känsla för klangvalörer. Emellanåt känns det som om sångstämman fungerar som ytterligare ett instrument bland de andra. Dessutom kan man sällan tala om "sång med ackompanjemang" eftersom textens detaljer ofta målas upp tydligast av orkestern. Wunderhornsångerna gestaltar en rad olika handlingar och stämningar, men efter textens och musikens karaktär kan man ändå dela in dem i några grupper. Först och främst militärsångerna där Mahler utnyttjat marschrytmer och alla slags fanfarer och signaler. Detta känns också igen i många av hans symfonisatser - militärminnena satt sedan barndomen djupt präntade i honom och kom att ha en stark innebörd för honom livet i genom. Runt hälften av sångerna som framförs vid detta tillfälle hör till denna grupp: Revelge, Wo die schöne Trompeten blasen, Der Tamboursg'sell, Der Schildwache Nachtlied, Trost im Unglück och Lied des Verfolgten im Turm. I de två förstnämnda möter vi Mahlers ständigt återkommande tankar på döden - de som finns med i de flesta av symfonierna. Revelge är en höjdpunkt i hela hans produktion både när det gäller intensivt stäm- ningsläge och orkesterbehandling med största klangfantasi. Wo die schönen Trompeten blasen är en annan höjdpunkt, men till skillnad mot Revelge skapar Mahler här stämningen med mycket enkla medel. I Der Tamboursg'sell visar han nya prov på sin lysande kreativitet: han utesluter de höga stråkarna och betonar de låga träblåsarna och kombinerar dem med slagverksinstrumenten - en ovanlig klangkombination som passar kongenialt till den otäcka texten. LENNART DEHN


Medverkande



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2001-09-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SÅNGER UR DES KNABEN WUNDERHORN Revelge Rheinlegendchen Trost im Unglück Verlor'ne Mühe Der Schildwache Nachtlied Das irdische Leben Lied des Verfolgten im Turm Wer hat dies Liedlein erdacht? Des Antonius von Padua Fischpredigt Lob des hohen Verstandes Wo die schönen Trompeten blasen Der Tamboursg'sell Urlicht Till de starkaste inspirationskällorna för Mahlers tidiga verk hörde den tyska folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn, "Gossens förtrollade horn", som hade sammanställts under 1800-talets första decennium av diktarna Arnim och Brentano efter förlagor från 1500- till 1700-talen. Mahler hade kommit över boken och läst dikterna 1888. Redan fyra år tidigare hade han komponerat sina Lieder eines fahrenden Gesellen (En gesälls vandringssånger) till egna texter, och det är intressant att stilen och stämningarna i denna sångcykel knyter an till Wunderhorndikterna, trots att han alltså ännu inte kände till dessa. De första två samlingarna Wunderhornsånger skrevs för sång och piano, 1892-1896 följde två samlingar till orkester. Två sånger, Revelge och Der Tamboursg'sell skrevs så sent som 1899-1901. Första symfonin hade haft sitt uruppförande 1889 och under åren 1887-1894 arbetade Mahler på den stora Uppståndelsesymfonin, nr 2. Material ur ett par av gesällsångerna ingår i första symfonin och i andra symfonin använde Mahler en del idéer ur Wunderhornstonsättningarna (liksom i tredje och fjärde symfonierna). Des Antonius von Padua Fischpredigt förekommer i andra symfonins tredje sats och Urlicht i den fjärde. En intressant sak i sångerna är den ständigt växlande klangkaraktären. I flera av dem använder Mahler en betydligt mindre orkester än i sina symfonier och instrumenteringen är fantasifullt individuell för varje sång - var och en har sitt personliga sound - och Mahler behandlar varje instrument med sin unika känsla för klangvalörer. Emellanåt känns det som om sångstämman fungerar som ytterligare ett instrument bland de andra. Dessutom kan man sällan tala om "sång med ackompanjemang" eftersom textens detaljer ofta målas upp tydligast av orkestern. Wunderhornsångerna gestaltar en rad olika handlingar och stämningar, men efter textens och musikens karaktär kan man ändå dela in dem i några grupper. Först och främst militärsångerna där Mahler utnyttjat marschrytmer och alla slags fanfarer och signaler. Detta känns också igen i många av hans symfonisatser - militärminnena satt sedan barndomen djupt präntade i honom och kom att ha en stark innebörd för honom livet i genom. Runt hälften av sångerna som framförs vid detta tillfälle hör till denna grupp: Revelge, Wo die schöne Trompeten blasen, Der Tamboursg'sell, Der Schildwache Nachtlied, Trost im Unglück och Lied des Verfolgten im Turm. I de två förstnämnda möter vi Mahlers ständigt återkommande tankar på döden - de som finns med i de flesta av symfonierna. Revelge är en höjdpunkt i hela hans produktion både när det gäller intensivt stäm- ningsläge och orkesterbehandling med största klangfantasi. Wo die schönen Trompeten blasen är en annan höjdpunkt, men till skillnad mot Revelge skapar Mahler här stämningen med mycket enkla medel. I Der Tamboursg'sell visar han nya prov på sin lysande kreativitet: han utesluter de höga stråkarna och betonar de låga träblåsarna och kombinerar dem med slagverksinstrumenten - en ovanlig klangkombination som passar kongenialt till den otäcka texten. LENNART DEHN


Medverkande



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



2001-01-06 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Paul Mägi Dirigent


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Niklas Lindblad Presentatör


2001-01-05 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Paul Mägi Dirigent


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Niklas Lindblad Presentatör


1999-04-16 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1999-04-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1997-10-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande






Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1997-10-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande






Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1996-03-16 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande





Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1994-05-31 20:00 Lisebergshallen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Fredrik Belfrage Presentatör


1993-05-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


2 t 10 min


Medverkande





Mats Persson Basbaryton






Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).





Ulrika Tenstam Mezzosopran


1991-05-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande





Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



Stina Ekblad Recitatör



1991-05-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande





Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



Stina Ekblad Recitatör



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!